Visar inlägg från april 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Musik för själen- ett nytt band som berör på djupet av din själ.

Jag rör mig mycket på olika sociala medier, dels för att hitta roliga o intressanta människor att prata med på nätet o dels för att hitta inspiration till bloggen. Som i detta fall. 

Igår kom jag i kontakt med en kille som uppgav att han jobbar med musik o han bad mig att lyssna på bandets nya låt på Spotify.  

Bandet (duon) heter String of sounds o låten jag ombads att lyssna på heter Smudge. (Se länk till Spotify nedan) 

Killen jag pratade med spelar gitarr och  skriver texterna själv, för sången står Jenny. Helt ärligt måste jag säga att det är det bästa jag hört på länge. 

För mig ska en bra låt beröra. Texten är många gånger A och O. 

Denna text hittade rakt in i mitt hjärta o jag berördes så pass att jag blev tårögd. Kanske därför att texten handlar om minnen kring någon man håller kär o vill bevara i sitt innersta. 

Det är där jag befinner mig nu rent känslomässigt. Att bevara någon jag saknar o älskar, som jag vill bevara långt in i min själ för alltid.

När jag var yngre brukade jag balsamera min själ med låtar av det danska bandet K's Choice. Jag tycker fortfarande om deras musik även om bandet inte längre finns. 

Jenny som har en fantastisk röst påminner om sångerskan i just K's Choise. 

Musik är helande och och kan det bli bättre än en vacker röst, en gitarr och en text som får en att vilja gråta floder? 

Utan att vara musik kritiker så kan jag säga att de här bandet kan bli stora! 

Jag hoppas att de blir det så att jag kan fortsätta att balsamera min själ i bra musik! 

Bandet har även en sida på Facebook där de kommer lägga ut sina nya låtar. 

Sök på Stringofsounds i ett ord. Gå in o gilla didan om ni gillar det ni hör. 

Lyssna även på låten på Spotify via länken nedan eller på Youtube. 

Tack String of Sounds för förtroendet att lyssna och lämna synpunkter på er musik och tack för att jag nu har fått ett nytt balsam att smörja min själ med! 🙏 önskar er all lycka o framgång i er karriär! 

Vad är bra musik för dig och vad betyder musik för dig i livet? 


http://open.spotify.com/track/2F2o1D77rzTC8sWsJxMTsg 

Min historia ryms på ett C4 kuvert.

Den 4 de november 1980 kom jag till ett barnhem i Kolkata, Indien. Jag var 5 månader gammal. Eftersom det inte finns någonting dokumenterat om min tid innan så känns det som att mitt liv börjar där och då. Den 4 de november 1980. Det var först då jag fick en existens trots att jag enligt de papper jag har är född i juni 1980. Jag fick ett namn, en bakgrund, vikt, längd o en hälsojournal. Det finns till och med några bilder på mig från barnhemmet. 

Ett papper stort som ett C4 kuvert är allt jag har nerskrivet om mina första 8 mån i livet innan jag kom hit till Sverige. 

Ett enda papper är länken mellan mig och min historia, min bakgrund o mina rötter. 

Detta papper har i många år gett mig blandade känslor. Jag har fyllts med både hopp o förtvivlan. Glädje o sorg men framförallt tacksamhet.  

Hopp om att kunna hitta någonting mer, förtvivlan över att det inte står mer. Glädje över att få leva o vara den jag är. Sorg över det jag har förlorat o kanske aldrig finner igen. Min biologiska familj. Källan till att jag finns till och är den jag är. 

Tacksamhet för allt jag fått i livet. En framtid, ett liv i kärlek o välfärd! 

Men Utan dessa erfarenheter hade jag inte varit den jag är idag. 

Den 5 te november 2013, exakt 33 år o 1 dag senare föddes min dotter. Våra liv började nästan exakt på samma datum. Hon är idag 5 månader, lika gammal som jag var då mitt liv började. 

Ödet? Ja kanske. 

När läkarna kom in och sa att de tänkte sätta igång mig (jag var inlagd på sjukhus för havandeskaps förgiftning) fick jag ett budskap från andra sidan. 

Budbäraren har besökt mig o min familj även efter det. 

Jag ska berätta mer om det en annan gång. 

Rätt tutte på rätt plats- att visa brösten på rätt ställe

Idag skriver tidningen Vk att kvinnor numera får bada med tuttarna fria i Umeås simhall. En debatt som pågått ettag och som upprört många. Dessa bara tuttar har till och med orsakat ett sån t kaos att polis har tillkallats till platsen. (Se artikel längst ner) 

Hur kan ett par tuttar uppröra och väcka så mycket känslor? 

För mig är bröst inget annat än en kroppsdel. Vissa är stora, andra är små. Vissa är äkta o andra är fejk. Men oavsett hur de ser ut så har de samma funktion och syfte. Att ge nyfödda barn mat! 

Bröst är sexualiserade till den höga grad att folk tycker det är fel o genant med kvinnor som ammar på offentliga platser. Att amma är en av de naturligaste sakerna i världen. Ändå upprör detta bara bröst så många människor. 

Hur många upprörs så pass att det blir löpsedlar över att män i offentliga miljöer kliar sig i skrevet? Eller springer runt halvnakna på stan en varm sommardag? 

Halvnakna kvinnor syns på reklampelare, i musikvideor o i dokusåpor. De går inte att undvika! 

Men då är det helt ok! 

Unga tjejer poserar o visar upp sig på nätet för män som som ser hennes kropp som något njutnings tempel som finns till för att behaga honom. Ändå blir de upprörda när kvinnor vill bada utan bikini överdel. 

 Män har under debatten om topless badande kvinnor sagt att nakna bröst hör hemma i sovrummet. De är förknippade med sexualitet o ska därför inte synas i sammanhang som inte har med sex att göra. 

Man får alltså inte simma med tuttarna fria men att dansa i ett par mini trosor med tuttarna bara på en strippklubb är helt ok. 

Varför tas det bara hänsyn till männens sexualitet? 

Jag som kvinna kanske blir otroligt upphetsad av en vältränad kropp o en fast rumpa. Ändå tvingas jag att se på alla dessa läckra karlar på badhus, på stranden o tom mitt i stan en varm sommardag. Män i shorts o bar överkropp eller i tajta linnen. 

Även om min mus dansar tango där nere så är det fritt fram för män att klä av sig o fresta mig med sina vältränade armar, sexpack på magen o fasta rumpor. Att kvinnor kan bli lika sexuellt frustrerade tas det ingen hänsyn till för mäns kroppar är inte lika sexualiserade som kvinnans. 

Kanske är beslutet att låta kvinnor själva välja om de vill visa brösten i simhallen ett steg framåt för att avveckla sexualiseringen av våra bröst och våra kroppar! 

Vad tycker ni? Ska kvinnor få bada topless i simhallar? 

http://www.vk.se/1180351/fritt-fram-for-bara-brost?mobil

Vart ska man lägga näsan om inte i blöt?

För några dagar sedan höll jag på att av misstag stjäla ett paket cigg av en stackare på Ica Maxi. 

Påskstressad som jag var roffade jag åt mig det som fanns i automaten o pinna de vidare. Hörde någon ropa "ursäkta fick du med dig 2 paket"? 

Jag svarade bara ja o slängde åt han det ena paketet. Sen vände jag på klacken o hörde att han o hans kompis skrattade gott. Den kan jag bjuda på, men hoppas verkligen inte att de trodde att jag är en tjuv! 

Jag tänkte helt enkelt inte på att det låg 2 paket i automaten utan min hjärna var redan hemma o lagade mat. 

Det vankades middagsgäster o långkok här hemma, o med middagsgäster på ingång är ju schemat lite pressat. 

Lade iaf upp detta pinsamma senario som status på Facebook o resultatet blev en diskussion om rökning o amning . Som de flesta vet så fick jag barn för 5,5 månad sedan o några reagerade o trodde att jag röker o ammar samtidigt. Vilket jag naturligtvis inte gör! 

Vissa reagerade även på att jag röker över huvudtaget vilket jag inte förnekar eller skäms över, men det är inte heller något jag är stolt över. 

Varför får man lägga sig i vissa saker i andras liv o vissa inte? 

Att kommentera att någon tar en cigg o informera vederbörande om riskerna o allt annat som hör rökning till är ju uppenbarligen helt okej! Inget personligt mot de vänner som kommenterat på Facebook, jag vet att ni gör det av omtanke men vill ändå lyfta frågan. 

Har till och med hänt att främmande människor kommit fram o sagt "men lilla gumman det är inte bra att röka". 

Vad säger man? Tack men jag är läskunnig o det står på varje paket cigg jag köper. Jag är inte omyndigförklarad  o behöver ingen förvaltare! 

Jag anser att alla människor över 18 år själva har rätt att förvalta över sitt liv och sin kropp oavsett om det gäller cigg, tatueringar, alkohol på krogen eller piercingar. Precis som med fri abort, min kropp = mitt beslut! 

Jag vet att jag borde sluta röka, men valet måste komma från mig o inte genom tjat o predikningar från andra! 

Jag har alltid varit en "tvärtom människa". Ju mer folk tjatar o predikar om saker jag måste eller inte borde desto mer anti blir jag till att göra som de säger. Så ju mer folk säger åt mig att jag ska sluta röka desto mer röker jag. När jag var tonåring var det tjat om att städa rummet, vilket gjordes under på gränsen till tvång. Idag hatar jag att städa o det är ofta stökigt hemma hos oss. Inte skitit o ofräscht men stökigt. Jag förknippar städning med ett himla tjat.. 

Men är det okej att påpeka hur det ser ut hemma hos folk när man är på besök? 

Skulle ni kunna säga att det är stökigt o ostädat hemma hos någon annan om ni är dit bjudna? Jag skulle nog inte säga det. Det är liksom att lägga sig i något privat. Hemmet är ju ens personliga s fär. "Mitt hem är min borg". 

Samma som att min kropp är min borg. 

Att påpeka folks vikt verkar folk också tycka är helt okej om man är för smal. 

Jag var när jag var yngre mager som en skrika vilket var helt okej att påpeka o tala om. Fick ofta kommentarer som " men Gud vad smal du är" , " ta en bulle till det behöver du, du som är så mager", vissa gick tom så långt att de frågade rakt ut om jag åt ordentligt o en del ville ge mig pengar så att jag kunde köpa mat. 

Jag tog ofta illa vid mig när folk kommenterade min kropp. Jag valde inte själv att vara så smal o gjorde allt för att gå upp i vikt. Ni som känner mig sedan gammalt vet att jag är ett stort matvrak o jag är nästan alltid hungrig. 

Så att kommentera smala människor verkar i samhället vara helt i sin ordning. Men hur skulle det se ut om man vände på det? 

Ingen skulle väl gå fram till en överviktig människa på Mc Donalds o ifråga sätta om hen verkligen ska äta skräpmat med tanke på att hen redan är för tjock? 

Eller bara trava fram till någon på stan o säga " men Gud vad tjock du är" 

Nej det skulle vara att förolämpa någon. Är det så för att det är mer acceptabelt att vara smal än tjock i dagens samhälle? 

Barnuppfostran är det sällan folk lägger sig i men som folk gärna diskuterar med varandra. 

Att tala om för andra hur de ska uppfostra sina barn kan orsaka stora konflikter men folk lyssnar gärna på allmänna råd om hur de ska göra eller agera under trots perioder o liknande. Men nåde den som säger till en förälder på bussen eller t banan. 

Det har jag själv gjort många gånger! Men jag har sagt till barnet o inte föräldern. Rätt eller fel? Ja, om barnet sitter o sparkar mig på benen med skitiga skor så säger jag till om föräldern inte bryr sig att säga till sitt barn att man inte gör så. 

När lägger man näsan i blöt o när "bryr man sig om"? 

Vart drar du din gräns för vad du anser är okej att säga till andra och när tycker du att andra lägger sin näsa i blöt när det kommer till ditt eget liv och din borg? 


Presentation

Tänkte presentera mig lite närmre för er som inte känner mig. 

Jag heter Rebecka och är född år 1980 i en på den tiden liten tågby i norra väst Bengalen, Indien. 

Jag hade en mamma från Nepal o en pappa från Indien. 

Deras äktenskap godkändes inte av någon anledning så min pappa lämnade min mamma för att gifta sig med någon annan. Min mamma i sin tur kunde inte ensam ta hand om mig. 

Jag vet ingenting om mina första 5 månader i livet. Det finns inget dokumenterat om det.

Jag kom 5 månader gammal till ett barnhem i Kolkata där jag blev kvar i 3 månader. 

I mars 1981, 8 månader gammal anlände jag till Sverige. 

Jag växte upp i ett litet villa samhälle tillsammans med min mamma, pappa, hund. Familjen utökades så småningom med en bror. 

Under min uppväxt reflekterade jag aldrig över att jag såg annorlunda ut med min kaffe latte hy o mörka hår. 

Som barn tänker man inte i färger, man  bara är, leker o tar livet som det är. 

Första gången jag egentligen blev påmind om mitt utanförskap var i högstadiet då det fälldes en o annan rasistisk kommentar. 

I o med det började mitt intresse för mina rötter. 

Kanske ska jag vara glad att jag blev påmind om att jag faktiskt har rötter i ett annat land, annars kanske jag inte skulle intresserat mig alls eller först långt senare i livet. 

Min inre resa o jakten på en identitet hade börjat. 

Min trygga värld hade börjat rasa samman bit för bit. 

Jag gick gymnasiet på en skola där många elever hade utländsk härkomst. 

Det var tydliga grupperingar mellan svenskar o invandrare. Själv hängde jag med svenskarna som jag alltid gjort. 

Men allt oftare kom frågan om vart jag kom ifrån. Har fortfarande svårt för den frågan, jag vet aldrig vad jag ska svara. Nykvarn, Stockholm, Indien? 

Frågar de av intresse för vart jag bor eller syftar de på min hudfärg? 

Är jag utomlands o får frågan vart jag kommer ifrån och svarar Sverige så ser folk ut som att jag är ett UFO o just svarat månen på deras fråga. När de återhämtat sig från chocken hasplar de alltid ur sig ett NO. 

Det pratas mycket om att adopterade mår dåligt o känner sig rotlösa. 

Jag känner mig inte rotlös, utom då andra människor påpekar att jag ser annorlunda ut. 

Människors NO utomlands o invandrares  "du är inte svensk o kommer aldrig att bli" här hemma i Sverige. 

Jag känner mig svensk eftersom jag alltid har bott här. Jag är uppvuxen i ett svenskt hem med svenska föräldrar. 

Mitt modersmål är svenska, jag firar svenska traditioner o känner mig hemma i Sverige. 

Svenskar ser mig som svensk, men först efter att jag förklarat att jag är adopterad. 

"Jaså är du adopterad, ja men då är du ju svensk" 

Att alltid få förklara varför man ser ut som man gör eller ibland få försvara sig mot andras påhopp om att min identitet inte stämmer kan vara påfrestande. Vilka är de att tala om vem jag är o vart jag hör hemma? 

Tonåren var turbulenta år med mycket funderingar på om jag var just svensk eller inte. 

Efter att ha rest en del blev jag mer o mer säker.. Jag är Svensk! 

Finns inga tillfällen det märks så tydligt som när man är just utomlands eller umgås med människor från andra länder. 

De kan prata minnen från sina hemländer, tala språket o leva i den kulturen. Känna gemenskap genom dessa faktorer. 

Möter jag en indier så ser vi på sin höjd likadana ut i hyn o vissa utseendemässiga drag. Sen upphör all likhet. Jag har inga minnen från Indien, kan inte språket o lever inte i den kulturen. Klär mig inte i indiska kläder eller kan laga indisk mat. Jag kan inte namnet på någon indisk kändis eller Bollywood film. 

Mitt namn är svenskt, min identitet är svensk o jag hör hemma i Sverige! 

Under min gymnasietid kom jag på att jag vill jobba med människor, helst ville jag jobba med ungdomar på glid. 

Riktigt så blev det inte. Först blev jag undersköterska o jobbade ettag inom vården. Sen tog jag mig i kragen o utbildade mig till socionom. 

När jag var 24 började jag få värk i kroppen. En lång kamp mot sjukvården började.. Först 8 år senare fick jag diagnosen Fibromyalgi. 

Lärde mig massor om mig själv under dessa 3,5 år på universitetet! 

Idag jobbar jag som biståndsbedömare inom kommunen med personer över 65 år. 

Ett jobb jag trivs med till och från.. Som de flesta andra jobb, allt går upp o ner. 

Men just nu njuter jag av att vara mammaledig. I november 2013 blev jag mamma till en liten tjej. 

Hon är född i v 34 o var som en liten fågelunge när hon kom.

2013 var ett händelserikt år. 

Jag blev gravid, gifte mig o blev mamma under samma år.. 

Livet leker o blir bara bättre o bättre! 

På återseende!