Visar inlägg från augusti 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Hur tänker man som förälder- hur kan kunskap vara negativ?

Expressen skrev igår om hur föräldrar Rasar mot att en skola lagt in arabiska som elevens val från årskurs 3. Detta efter elevernas egna önskemål om att få lära sig arabiska så att de kan kommunicera med sina nyanlända klasskompisar.
Se länk längst ner.
 
Hur tänker man som föräldrer när man rasar mot detta? När man som vuxen, skriver på Facebook att man skulle vilja bränna ner skolan om ens egna barn hade gått där?
 
Barn föds inte med fördomar eller rasistiska åsikter. Det är vi vuxna, främst föräldrar som lägger grunden till våra brans framtida värderingar.
 
Hur tänker föräldrar som vill förbjuda sina barn att lära sig arabiska?
Arabiska är ett världsspråk o talas av 340 miljoner människor runt om i världen.
Vill man inte som föräldrer öppna dörrar o nöjligheter för sina barn i framtiden?
Hur kan det vara fel med kunskap o att tala ett språk som talas av många människor?
Det är för mig helt obegripligt!
Än så länge är världen en öppen plats o än har vi möjlighet att söka arbete eller studier utomlands. Företag växer o etableras i allt fler länder.
Journalister rapporterar från världens alla hörn o många yrken kräver kunskap i olika språk.
Åter igen, hur kan man som förälder motsätta sig att ens barn får kunskaper i ett språk som öppnar så många framtida möjligheter o dörrar?
Vi läser redan främmande språk i skolan idag. Engelska är obligatoriskt o vi har länge kunnat välja Tyska, Franska o Spanska som språk tillval. Vart är de föräldrar som vill bränna ner skolorna för det?
Är det inte helt förfärligt att våra barn ska behöva lära sig Engelska? Eller Tyska, detta språk som talades av nazisterna, för att inte tala om franska, ett land där rasismen sprider sig som en löpeld. Ska våra barn verkligen behöva lära sig språk som förknippas med sånna negativa saker?
Hur kan det vara ok att svenska föräldrar vägrar låta sina barn att lära sig ett språk medan många svenskar vrålar "jag ska minsann rösta SD" när en familj med utländsk bakrund inte vill att deras döttrar ska ha simlektioner tillsammans med pojkar?
Är principen inte densamma?
Tycker nästan de svenska föräldrarna är värre, de förvägrar sina barn kunskap över huvud taget, medan de som inte vill att deras döttrar ska simma tillsammans med pojkar inte förvägrar sina barn kunskapen att simma, de vill bara att undervisningen ska se annorlunda ut.
För mig är alla kunskap bra kunskap!
Jag skulle aldrig förbjuda min dotter att lära sig ett språk eller någon annan kunskap heller!
Jag vill att hon ska lära sig så mycket som möjligt, ta för sig o gå så långt i en karriär som hon själv önskar!
Jag skulle inte heller förbjuda henne att umgås med nyanlända människor, även i andra kulturer finns saker att lära sig.
Jag skulle se det som positivt om hon i framtiden har vänner från olika länder.
Undrar vad dessa föräldrar som motsätter sig att deras barn lär sig arabiska hade sagt om det var Mandarin, Hindi eller Swahili barnen ville lära sig o inte arabiska.
 
http://www.expressen.se/kvallsposten/foraldrar-rasar-mot-arabiskalektioner/

När det sociala livet får konekvenser

En gång var jag social. Jag hade ett rikt socialt liv. Jag älskade att träffa folk o var mer ute än hemma. Jag levde ett "Sex and the city" liv fast mindre glamoröst förstås.. :)

Varje dag träffade jag "mina tjejer" o vi satt hela dagarna på vårt favorit ställe. På helgen var det fest i dagarna två o på söndagen träffades vi för att summera helgen.

Bäst av allt var att man orkade detta, man njöt av livet o tyckte att det var roligt att leva.

Inte för att jag tycker att det är tråkigt att leva nu, det är bara mer jobbigt o smärtsamt.

Trötthet och smärta om vartannat.

Jag vill så gärna vara social men det tar samtidigt emot.

I helgen lämnade vi bort liten till farmor för att åka in till stan o gå på Spökvandring o middag.

Något jag sett fram emot länge. Vi möttes upp inne i Gamla stan. Gruppen var stor o det var mycket andra ljud runt omkring. Allt ifrån andra människor som pratade till gatumusikanter. Fick spetsa mina fibroöron ordentligt för att höra vad som sades.

Sedan gick vi runt där i Gamla stan o fick en spöklik lektion i Svensk historia. Insåg att jag glömt det mesta sedan skoltiden. Vem var intresserad av alla dessa gamla kungar o maktgubbar på den tiden? Nu tycker jag att det är intressant o ångrar som mycket annat att jag inte satsade mer på det i skolan. Men men, tur det finns internet så att man kan läsa sig till det man vill nuförtiden!

Efter rundvandringen var det dags för middag. Supergott o mer ansträngning för hjärnan. Vi hamnade i trevligt sällskap o började snart att prata med varandra vid bordet.

Redan under middagen kom huvudvärken krypandes. Ryggen o knäna värkte efter att ha knallat runt bland kullerstenarna o backarna. Då pratar vi ändå "guidad tur tempo" o ingen rask promenad. Glömde min sjal gjorde jag också så  idag sitter jag här med nackspärr och övriga krämpor till följd av för tunn jacka, lite blåst o några timmars social aktivitet.

Förr var det bara att göra saker. Jag kastade mig in allt som jag tyckte var roligt. Idag måste jag tänka o fundera innan. Är detta så pass roligt att jag är beredd att betala priset?

Att känna mig överkörd av en ångvält o vara trött som en zombie i dagar, ibland veckor efter?  

Jag vill vara social, har många gånger tänkt att jag ska ta mig ner till centrum o gå på öppna förskolan med A. Men jag orkar inte, det är ett bestyr att packa ihop hennes saker, in med henne i bilen, ut med henne ur bilen, in dit o sitta där o vara social.. Massa med intryck o ljud. Efter en sån sak är jag helt slut, inte kan man bara lägga sig o vila en stund när man kommer hem heller. A kräver uppmärksamhet hela tiden.

Men det är synd, jag tror att A hade tyckt det var roligt att träffa andra barn. Nu gör hon ju det iaf, eftersom vi känner andra som har barn som tur är.

Allt har ett pris, att ta sig ut på en promenad, att ta en fika, att äta middag med vänner eller ute. Inga sociala aktivitetet utan konsekvenser. Låter säkert helt galet för en frisk människa men sån är verkligheten för en annan.

Alla dessa intryck, ljud, fysisk ansträngning, koncentration på vad andra säger gör mig helt slut.

Att åka kommunalt är en pärs. Alla dessa människor, trängsel, tänk om jag måste stå upp hela vägen. Får nästan ångest av att tänka tanken, vet ju hur kroppen mår efter att ha stått upp en längre tid. Är det dessutom en massa människor som pratar runt omkring blir det ännu värre. Dessutom är jag för kort för sätena på bussen, pendeln o T banan så sitter jag ner får jag ont i knäna eftersom jag får sitta i dingla med benen. Inte når jag upp till de där handtagen i taket heller så jag får stå där o fladdra som en vante  :(

Alltid denna eftertänksamhet.. Är det värt det?

Håller jag på att ofrivilligt förvandlas till en enstöring? Mår jag egentligen bättre av att sitta här hemma i min ensamhet som en enstöring eller ska jag offra mig för att ta mig ut lite oftare trots priset jag får betala för att ha ett socialt o innehållsrikt liv?


Hur toleranta ska vi vara egentligen?

Häromdagen skrev tidningarna om en man full med piercingar som blev nekad att komma in i Dubai för att de trodde att han sysslade med svart magi..

Bilden o artikeln delades på fb. 

Diskriminerande tyckte jag, bra tyckte någon annan.. Frågade hur det kan vara bra att diskriminera o dömma någon på grund av utseende. 

Fick aldrig något ordentligt svar. 

Någon annan började prata om Islam o att Dubai vill vill skydda sin befolkning från allt möjligt. 

Att om han haft ett handikapp så hade de släppt in honom men att detta var självvalt. -människans eget verk! 

Visst, men jag är ändå av åsikten att man inte ska dömma efter utseende. 

Självvalt eller inte... 

Jag vände på personens fördomar o sa att vi i Sverige ska sluta att släppa in arabiska män i traditionella kläder o kvinnor i burka. 

Våra barn ska inte behöva se män i klänning o kvinnor som ser ut som spöken. Dessutom kan de ju vara terrorister. Kvinnor i burka kanske sysslar med ond voodo eller liknande. 

Att vara muslim, ok - men att själv välja att se ut som en terrorist eller spöke? 

Fick inget svar på det... 

Respekten måste väl ändå vara ömsesidig? 

Ska vi i väst respektera o vara toleranta mot främmande religioner, kulturer, kvinnor i slöjor o heltäckande kläder ska väl samma människor som den toleransen omfattar även respektera o vara toleranta mot människor som väljer att ha tatueringar, piercingar o inte bär heltäckande kläder?! 

Jag har alltid varit en person som behandlar andra som de behandlar mig - oavsett. 

Låt mig leva mitt liv så får du leva ditt! 

Liberalt, lugnt o skönt! 

Jag anser mig vara en tolerant o liberal människa. 

Jag bryr mig inte om hur andra väljer att leva sina liv, så länge de inte skadar andra.  

Jag struntar i om du ligger med människor av samma kön, om du o din partner är swingers, om du är vegan eller köttoman. 

Om du går i burka eller är nudist, om du tatuerar hela kroppen eller om du opererar brösten. 

Om du dyrkar Satan eller Valhall...

Gör vad du vill, det är din kropp - ditt val! 

Så länge du valt det själv o mår bra av det du gör så go for it! 

I vanliga fall brukar jag inte heller bry mig om folks politiska uppfattning, men även min toleransnivå har en gräns.. 

Jag har dragit min vid Sverigedemokraterna. Vid rasismen! 

Människor som röstar på SD är inga människor jag vill ha i mitt liv eller i min närmsta omgivning. Det räcker med att 1 person av 10 röstar på dem. 

Jag tar helt avstånd från rasism o folk som sympatiserar med dem. 

Därför blev jag idag en vän fattigare.. 

En person jag känt i över 10 år uppgav idag att hen tänker rösta på SD i år. 

Försökte få hen att förstå innebörden av en röst på SD men skygglapparna o offerkoftan var redan på. 

Det mest tragiska i detta är att hen har barn med en muslim. 

Som att sova med fienden.. 

Tragiskt att man kan bli så förblindad av sin egen självömkan o bitterhet att man inte tänker längre än näsan räcker. 

Hens nya partikamrater kommer aldrig att se hens halvarabiska dotter som svensk. 

SD vill ha etniskt svenska klasser i skolan, tror ni de tänker låta en halv muslim gå i en klass för ariska svenskar? 

Skulle snarare tro att dottern sätts på ett plan till den andre förälderns hemland.. 

Även halvjudar föll offer för Hitler. Så även halvaraber/ halvmuslimer under Åkesson.. 

Glöm inte det! 

Hur ska hen förklara för sin dotter att hon helt plötsligt är en andra klassens medborgare? Att hon inte längre får gå i skolan med vita svenska barn? 

Att hon inte längre har samma rättigheter som andra etniska svenskar på grund av sin bakgrund, sitt blod.. Tänk om Åkesson gör samma sak som Hitler fast med muslimer.. 

Då har hen sänt sin dotter in i döden! 

Att ha vänner från hela världen o andra religioner o sen lägga en röst på SD är som att hugga sin bästa vän i ryggen, som att sälja sin egen mamma! 

Varför ska jag ha vänner som geneom att rösta på SD indirekt säger att jag inte borde få bo i det här landet, att jag borde skickas hem dit jag kommer ifrån? 

Att inga fler som jag ska få komma hit, att mina vänner med utländsk bakgrund ska skickas hem? Vänner som hen o jag en gång i tiden haft gemensamt. 

Nu väljer hen alltså att rösta på folk som vill ha ut oss ur landet! 

Hur toleranta måste vi vara mot varandra egentligen? 

Hur tolerant är du, vart drar du din gräns? 

Du blir aldrig för tung för mitt hjärta

Jag vill tro att att alla mammor älskar sina barn. Det gör även jag fast jag egentligen inte ville ha barn. 

Ja ni läste rätt. Jag är kvinna o ville inte ha barn. 

Att vara kvinna o inte vilja ha barn är fortfarande än i dag tabu. Som kvinna måste man vilja ha barn, o vill man inte det så får man som ett brev på posten som vanligt 500 olika kommentarer, anledningar o andra konstiga idéer om att man ska ändra sig.. Mer om det i kommande inlägg. 

Anledningen till att jag inte ville ha barn är för att jag lever med Fibro. 

Att vara mamma med Fibro är inte som att vara bara mamma. 

Varje dag är en kamp. Mot smärta- mot trötthet- mot ork- energi o ljudkänslighet. 

Jag har länge styrts av min rädsla att inte kunna vara en bra mamma, att inte vara tillräcklig. 

Jag har varit rädd för att må dåligt under graviditeten (o den delen är ju redan avbockad på checklistan) se förra inlägget. 

Jag var rädd för att inte orka bära mitt barn i famnen på grund av smärtan. 

Nu lever jag mitt i den rädslan. 

A är nu 9 månader o väger ca 9 kg. 

Hon vill ogärna sitta eller ligga själv. Hon vill bli buren, vara nära, hon klättrar på mig o drar i mina kläder. Hon vill hålla i mig när hon försöker stå upp. O hon nyps rätt hårt. 

Jag bär henne fast min kropp egentligen håller på att gå av. 

Att ha någon på sig som nyps, klättrar o drar i kläderna 9 timmar om dagen är väldigt påfrestande om man redan innan har så ont att man inte vet ut eller in. Men vad ska man göra? Sätter jag ner henne så skriker hon ist, eftersom jag är ljudkänslig så får jag migränliknande huvudvärk på kort tid. 

Att jag mäter ca 152 cm över havet gör inte saken lättare. Allt är för högt upp, jag får alltid jobba uppåt med axlarna. 

Lyckades hitta ett skötbord som inte gick upp till brösthöjd på mig. Däremot  håller jag på att gå av på mitten varje gång jag ska nå ner i spjälsängen. Det är nästan så att jag får hänga o dingla med benen om jag ska nå botten.. 

Att få in henne i bilen är snart omöjligt. 9 kg bebis + babyskydd väger en del. 

När hon var mindre gick det åt rätt många kuddar för att jag skulle kunna amma eller mata med flaska. Jag orkar inte sitta o hålla upp armarna så länge.

Man får hitta sina knep. 

Jag brukar försöka lägga en handduk under flaskan så slipper jag hålla i den medan hon äter. 

Bara en sån liten sak som att mata henne med sked är jobbigt. Kan ni tänka er att få ont i fingrarna av att mata ett barn med en liten sked? 

Jag vill komma ut  o ta en promenad, tyvärr är det mycket backar där jag bor o dra en tung barnvagn i uppförsbacke är som att springa ett maraton för mig. 

Jag måste stanna o vila flera gånger för att orka. Blir inte så många promenader som jag önskat. 

Blir mest till att vara hemma, där vi kan ligga eller sitta. 

Att leva med fibro innebär kronisk trötthet. Man pratar om sk fibrodimma. 

Att ha barn innebär sömnbrist o trötthet. En trötthet som en frisk människa kan vila eller sova bort. 

Att vara mamma o ha fibro betyder inte bara sömnbrist o trötthet. Det innebär utmattning. 

Det blir bättre säger folk- ja visst, men jag behöver sova nu- inte om 4 år! 

Mina symtom har blivit värre sedan jag skaffade barn. Vilket jag befarade redan innan. 

Jag har mer ont, är om möjligt ännu tröttare o min mage har börjat krångla, vilket den aldrig gjort förut. Jag sover dåligt på nätterna på grund av smärtan. 

Jag är egentligen så trött att jag skulle kunna gå upp i molekyler men jag kan inte koppla av, komma till ro. 

Härom natten somnade jag först kl 05.00. A vaknade en gång i timmen, höger sida var bortdomnad o jag hade sockerdrickskänsla i i armen, handen o benet. På vänster sida högg det som knivar i benet o i foten. O som pricken över i et hade jag en fruktansvärd huvudvärk. 

Jag är fortfarande bortdomnad i höger sida o har nedsatt styrka i höger hand. Huvudvärk har jag så gott som dagligen nu för tiden. För en frisk person funkar kanske tipset sov när barnet sover. Jag blir inte piggare av att vila i 30 min. 

Dessutom är jag rädd för att A ska ha ärvt denna hemska sjukdom. 

Jag önskar att någon hade berättat innan hur det är att vara fibromamma.  Då hade jag kanske tänkt en gång till. 

Jag förstår att det här kan låta konstigt för er som inte har fibro. 

För i normala fall tänker man kanske inte på sådana saker. Oroar sig för sådana saker som jag gör. 

Att bli o vara mamma ska ju vara det finaste som finns o att skaffa barn ska ju vara en så stor lycka... 

Jag är glad att jag har min dotter, även om jag inte orkar bära henne i mina armar så blir hon aldrig för tung för mitt hjärta. 


Taggat med: 

, , ,

Biologiska barn - men till vilket pris?

Att vara gravid är för många det vackraste som finns..

Det är det säkert, om man får må bra...

Glöm fördomen om att allt är glömt o förlåtet så fort du får se ditt barn..

Det var blandade känslor när jag plussade på stickan..

Rädsla kombinerat med glädje.

Graviditeten var en katastrof redan från början, sjukskriven rakt igenom..

sov 20 timmar om dygnet, kräktes o mådde illa trots både lergigan o primperan från v 7 till v 20. Alla sa att det blir bättre efter v 12.. Det blev det inte..

Började få känningar av foglossning i v 12. Någonstans på vägen fick jag graviditets diabetes. I v 20 byttes illamåendet ut mot ett par kryckor o sjukgymnastik mot foglossningen. Kämpade på så gott jag kunde. Övervägde abort, jag stod inte ut..

I v 33 kom havandeskapsförgiftningen, blev inlagd på sjukhus.

Det togs blodprover flera gånger om dagen, täta kontroller av blodtrycket, ctg kurva o de frågade hur jag mådde 1 gång i timmen..

Det var spring på rummet dygnet runt. Jag är tacksam för att de var noggranna, det är inte det.. men det är påfrestande att aldrig få sova, är man dessutom både fibrotrött o trött av att vara gravid så var det som tortyr.. dessutom är jag stickrädd o grät nästan varje gång de skulle ta prover. Fick även samla urin i en dunk under 48 timmar..

I v 34 var min lever o mina njurar så påverkade att de bestämde att bebisen måste ut.

Blev igångsatt.

Hände ingenting.. Fick förvärkar men sen var det stopp.

Efter 12 timmar var jag öppen 0,5 cm.. hade varit vaken i ca 2 dygn..

Då ville de sätta in en ballong för att få igång det hela. Läkaren satte den fel o det gjorde så ont att jag fick be henne ta ut den efter 5 minuter.

Hon ville be en annan läkare försöka, men då orkade jag inte mer.. Blev akutsnitt ist.

Höll på att svimma när jag hörde att jag skulle få spinalbedövning.

Efter den där LP n som gick dåligt så var en nål i ryggen det sista jag ville ha..

Bad om lugnande men fick inget.. Måste kunna hjälpa till vid bedövningen.. Hjälpa till var det sista jag gjorde...

Tjatade till mig lustgas under bedövningen.. Hyperventilerade i masken o min man har berättat i efterhand att jag var så hög man kan bli. Blev inte bättre av att någon tog ifrån mig lustgasmasken o sa att jag inte behövde den längre.. Hon kunde väl bara ha stängt av gasen? Jag grät o skrek o hade dödsångest.. på riktigt alltså, det var det värsta jag har varit med om! Jag minns att de tvångs höll mig, tryckte ihop mig i fosterställning o praktiskt taget pressade mig bakåt mot han som skulle sticka mig i ryggen..

Även denna gång fick de sticka mig 5 gånger innan de hittade rätt..

Någonstans bland mina skrik o alla stick i ryggen gick min man ut, jag märkte inte att han försvann, jag var för upptagen med att överleva.

Men ut kom hon vår lilla tjej, 6 v för tidigt.

Låg 5 timmar på uppvaket, kändes som en evighet..

Ändå säger folk att man glömmer, så fort man ser sin bebis så glömmer man all smärta o allt det jobbiga..

9 månader senare minns jag fortfarande allt, o säger fortfarande aldrig mer..

Vill gärna att A ska få ett syskon i framtiden, men vill verkligen inte bli gravid igen. Vill i så fall adoptera. Så viktigt är det inte med biologiska barn. Inte till vilket pris som helst!



Äldre inlägg