Om

välkommen till Heladej- från kropp till själ, som är min nya verksamhet. Verksamheten är för tillfället är under uppstart o är därför i dagsläget inte helt komplett.
Jag kommer att jobba med massage i olika tappningar i syfte att behandla spänningar, reducera stress o öka välbefinnandet i kropp o själ. Sätter kundens önskemål i fokus så gott det går.
Jag är i dagsläget friskvårds massör o sysslar med svensk klassisk massage men kommer att utbilda mig vidare inom olika massage former så småningom.
Jag sysslar även med healing o kombinerar gärna massage o healing i en lite mjukare o mer avkopplande massage som sedan avslutas med healing.
När jag kommit igång lite så kommer jag även att erbjuda coachning. Då främst inom hälsa, livsstil o andlighet.
Jag är i botten utbildad undersköterska o socionom.

Bloggens fokus är hälsa, välmående, andlighet, alternativ medicin, livet, föräldraskap, livet med Fibromyalgi o massage så klart.

Vill du boka en avkopplande stund för kropp o själ så finns jag för tillfället på skype under namnet :lady8006. Företags mail kommer senare. Jag finns i Stockholm.
Har du inte skype så skriv hur jag lättast kommer i kontakt med dig.

Allt gott, Rebecka ❤️🙏🏽

Presentation

Visar inlägg från augusti 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Men du ser ju inte sjuk ut-Att leva med en osynlig sjukdom

"Men du ser ju inte sjuk ut" 

Ni anar inte hur många gånger jag har hört den meningen i mitt liv. 

Ofta följt av 10 olika råd om hur jag borde göra o leva för att bli "frisk" igen.

För 10 år sedan började jag få ont i ryggen, sedan i lederna, knäna o sedan spred sig smärtan till resten av kroppen. Smärtan var där varje dag- dygnet runt. Jag blev tröttare o tröttare o vaknade aldrig utvilad. 

Jag var 24 år, jobbade som undersköterska på sjukhus, tränade ca 5 dagar i veckan. Spinning, pump o boxing. Jag var i rätt bra form. 

Det började göra ont i knäna när jag cyklade, det gjorde ont att slå på boxingen o handlederna värkte. 

Fingrarma gjorde fruktansvärt ont efter ett pump pass efter att ha hållt i stången med vikter. 

Jag började träna mindre o mindre på grund av smärtan. 

Sökte läkare eftersom värken inte försvann. Jag vet ju inte heller vad jag har ärftligt biologiskt. 

Blev idiotförklarad. "Du som är så ung inte kan väl du...." 

La det på is ettag, försökte leva som vanligt. Tänkte att jag kanske bara innillade mig. 

Tröttheten blev värre o värre. För mkt jobb tänkte jag. Fick mängder av sömntips under denna period. 

Inget hjälpte..

Det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag sover, jag är lika trött iallafall. Jag är lika trött när jag vaknar som innan jag gick o lade mig.. 

Värken bli värre, tröttheten likaså.

Precis innan min 27 födesledag, midsommaraftons kväll närmre bestämt blir jag svag i höger hand. Så svag att jag inte får upp locket på tandkrämstuben. Det sticker o pirrar som sockerdricka i höger hand o arm. Åker till jobbet dagen efter. 

Symtomen kvarstår.. Eftersom jag jobbar på sjukhus blir Jag ombedd att gå ner på akuten. Jag ska bara jobba klart först.. Min chef säger nu- inte sedan.. 

Jag tar hissen ner o anmäler mig på akuten. Blir inlagd i en vecka. 

Jag blir röntgad från topp till tå, de tar prover o LP (Lumbal punktion) de misstänker Borrelia, Har även MS i tankarna. Ingen nämner eller tänker på Fibro  trots att jag förklarar läget.. 

Blir utskriven med LP huvudvärk o kräkningar. I 10 dagar ligger jag i planläge för huvudvärken. 

Jag har blivit 29..  

Nytt läkarbesök- samma sak igen. 

"Ok jag tar väl prover då, men bara för att bevisa att du är frisk" 

"Atros o Reumatism?? nej det det tänker jag inte ens utreda, det är du alldeles för ung för.." 

Men jag har ju ont i lederna o mina fingrar är ju svullna. 

Jag kan inte ens bära en matkasse.

"Det är väl säkert en inflammation, ta lite antiflammatoriskt" 

Den "inflammationen har nu varat i 10 år o blir bara värre o värre.. 

Jag lägger åter igen ner iden om att få en förklaring till min smärta o trötthet.. 

Blir 32. Börjar googla o hittar information om Fibromyalgi. 

Bilden klarnar o jag har alla symptom utom ett.. 

Velar fram o tillbaka om jag ska våga söka läkare igen. 

Hittar en privatläkare, skickar ett mail där jag förklarar mina symptom o avslutar med fibromyalgi frågetecken. 

Fick en tid inom 2 dagar o inom loppet av ett läkarbesök o lite fler prover så var det klart.. Bekräftat! 

Jag har Fibromyalgi, diagnostiserad av mig själv- bekräftat av läkare.. 

Det tog 8 år att få en läkare att lyssna o förstå. Utan att idiotförklara mig o indirekt säga att jag är hypokondriker. 

Men bara för att det inte syns så betyder det inte att jag inte är sjuk. O bara för att jag är ung betyder det inte att jag är frisk o inte kan vara sjuk. 

Så sluta säg "Du som är ung o frisk"

Det är inte bara smärta o trötthet som jag tvingas att leva med.. 

Förvirring o språkliga problem är också en del av vardagen. 

Jag vet vad saker heter, men orden fastnar i munnen o jag uttalar dem fel. Eller så kommer jag inte på rätt ord alls. Blir ofta tvungen att tänka efter innan jag pratar eller läser. 

Därför ogillar jag att ringa till folk jag inte känner. Blir stressad o nervös över att jag ska snubbla på orden o säga fel eller säga något helt galet. 

Jag mailar eller smsar hellre, text kan man korrigera i efterhand. 

Förut var jag jätte aktiv, jag älskade att umgås med folk, gick gärna på krogen o var gärna ute bland folk. 

Julhandel, mellandagsrea, festivaler.. 

Idag får jag ångest bara jag hör orden. 

Handlar alla julklappar på nätet, mellandagsrea var många år sedan jag gick på, samma sak med krogbesök o festivaler. 

Ni anar inte vilken energi det går åt av mig att vara bland en massa människor. 

Jag är både ljud o ljuskänslig, så att vistas i miljöer där ljudnivån är hög, eller det är en massa olika intryck får mig att bli helt matt. 

Sedan är jag helt slut i fleara dagar. Vissa dagar är bättre en andra. Dåliga dagar är jag glad om jag kommer upp ur sängen. 

Jag är fumlig, tappar saker o gör saker på helt fel sätt.. 

Ibland kan jag skratta åt eländet. 

Vad ska man göra? 

Råden haglar fortfarande från folk som kanske inte riktigt har koll på det här med Fibromyalgi. 

Det är allt i från kostråd, sömntips till att jag måste börja träna. 

Nu är det ju så att jag inte riktigt vet vad jag ska träna för något eftersom jag har så ont. 

Jag kan inte bära en matkasse med fingarna o jag kan promenera sakta i ca 30-40 min innan jag får så ont att jag vill lägga mig ner o gråta. 

Simma går inte heller, är överrörlig i lederna o så efter en halv längd har jag så ont att jag får ge upp. Dessutom har det blivit värre efter garaviditeten o foglossningen jag hade då. 

Gick på yoga förut, gick sådär. Jag kunde inte göra alla övningar o jag hade alltid ont i 3 dagar efteråt. Då pratar vi inte träningsvärk utan smärta in i märg o ben. 

Trots detta jobbar jag heltid. Får se om jag kommer klara av att jobba 100% nu när jag fått barn. Är fortfarande mammaledig. 

Så nej, kalla mig inte lat för att jag inte orkar eller väljer det bekvämaste sättet att ta mig någonstans. 

Många säger att jag är negativ, det är jag inte, det är bara orken, tröttheten o smärtan gör sig påmind. Ångesten över att symtomen blir värre av vissa saker. 

Kalla mig inte slarvig för att det är stökigt i mitt hem. Jag vill ha ordning hemma, men att städa tar en masa energi o har jag plockat ur diskmaskinen är mina krafter nästan slut. Dammsuga får jag göra i omgångar eftetsom det är fysiskt ansträngande. Blir helt slut i armarna efter att ha torkat håret med en hårtork. Jobbigt att hålla upp armarna. Fingrarna smärtar av att torka mig med en handduk efter att ha duschat. Så illa är det.. Så kalla mig inte lat, långsam eller slarvig. 

Att ha barn när man har Fibro är ett äventyr bara det... 

Det får bli nästa inlägg! 

Sammanfattningsvis: 

Man kan vara sjuk fast det inte syns o man kan vara sjuk fast man är ung.

Ifrågasätt aldrig någon med ett dolt funktionshinder. Du vet inte hur den personen känner. Du kan omöjligt säga om någon annan har ont eller inte. 

Att be någon med fibro att börja träna o röra på sig mer för att bli frisk är som att be en deprimerad  person att rycka upp sig. 

Säg inte "Åh stackars dig, jag hoppas att du snart blir frisk, men du, har du prövat...." 

Ja det hoppas jag med.. O har gjort i 10 år.  Det finns nog inget jag inte hunnit pröva under den tiden. 

Fibro är en kronisk sjukdom som jag har lärt mig leva med. 

Du behöver inte försöka bota mig eller agera min Personlige tränare, för du vet inte mina begränsningar. 

"Pressa mig inte,jag vet att jag tar lång tid på mig o att jag gör saker i snigeltakt men mina symtom blir värre vid stress o jag blir mer förvirrad när jag stressar.  

Slutligen- glöm fördomen om att Fibromyalgi är mågot man får bara för att man mått dåligt psykiskt under en längre tid. Det finns ingen forskning som stödjer det resonemanget. 

Däremot så utesluter inte det ena det andra. Hur skulle du själv må psykiskt om du aldrig vaknade utvilad o hade kronisk värk i kroppen? 

Om du föreställer dig den där molande o ömmande smärtan man har i kroppen när man har århundradets värsta influensa kombinerat med en rejäl träningsvärk.  

Sedan plussar du på med den där extrema tröttheten du känner när du är riktigt förkyld o har en rejäl infektion i kroppen.

Skillnaden är att en influensa o en förkylning går över.. Det gör inte fibro. 

Föreställ dig att du levt med den värken o den tröttheten dygnet runt i 10 år o ska leva med den värken o tröttheten resten av ditt liv. 

Sen kommer det någon o säger att du bara måste göra si o så för att bli frisk eller idiotförklarar dig o säger att du bara inbillar dig. 

Tänk på det kära vänner nästa gång du hör någon säga att hen har fibro eller någon annan sjukdom som inte syns! 

❤️

Snygg-smal-lycklig, men till vilket pris?

För en tid sedan scrollade jag på Facebook o fick syn på ett brev skrivet av en pappa till sin 4 åriga dotter. 

Hon ville att han skulle skyla henne med en handduk då hon bytte om efter att ha badat. Han frågade varför o dottern svarade : För att ingen ska säga att jag har en ful rumpa.. 

I 4 år lyckades han skydda sin dotter mot skönhetsideal o obekektfiering. 
Finns det ens folk som bryr sig hur en 4 årings rumpa ser ut? Finns det 4 åringar som anser sig veta hur en snygg rumpa ser ut? 
Jag blev rädd när jag läste detta. 
Hur länge ska jag själv lyckas skydda min egen dotter mot de minst sagt sjuka skönhetsideal som råder för kvinnor o unga tjejer idag? 
Kommer min dotters kropp att bedömas o objektifieras redan på förskolan? Kommer hon om 10 år vilja köpa stringtrosor o bh för att det är inne? För att hon vill vara sexig o behaga andra? Sminka sig o vara mån om sitt utseende? 
Jag vill att hon ska vara barn så länge som möjligt. 
När jag var 10 år sprang jag runt i disneykläder o lekte ute på skolgården. Lyckligt ovetandes om vad stringstrosor, bh o smink var. 
Ingen brydde sig om hur min rumpa såg ut eller om jag hade sexiga underkläder eller inte. 

Idag scrollade jag återigen på Facebook o blev rekommenderad en grupp om hälsa. På ena bilden fanns en höggravid kvinna o på den andra en supersmal vältränad  tjej med förstorade bröst o blonderat hår. 
På deras sida kunde man lära sig om hur denna tjej hade förvandlat sig sig själv o på bara några dagar gått ner 12 kg av en frukt cocktail. 
Jag tycker inte att det verkar vara varken sunt eller hälsosamt att leva på frukt cocktail.. Men det kanske inte är hela bilden av verkligheten heller. 

Zice zero är fortfarande idealet.
Smal o snygg = lycklig.. 
Unga tjejer o kvinnor lockas o hetsas så gott som dagligen att svälta sig själva. 
När ska vi sätta stopp för detta? 
Så länge vi köper att veckotidningar lockar kvinnliga läsare med rubriker som "så blir du smal inför sommaren" " Så kommer du i bikinin" "Gå ner si o så många kilon på en vecka" osv så kommer denna hets aldrig att sluta. 
Jag mår dåligt av all denna bli smal - bli lycklig propaganda. 
Vi kommer heller aldrig få ett slut så länge vi accepterar anorexia smala modeller.  
Jag har varit mager som en skrika fram tills jag var 26, inte var jag lyckligare för det!! 
Tvärtom så mådde jag dåligt av att vara så smal. Det var inget jag valde själv. Jag gjorde allt för att gå upp i vikt. Folk var oförskämda o tyckte det var helt ok att kommentera hur smal jag var. En kvinna gav mig tom pengar för att köpa mat. Hon trodde väl att jag svalt o inte hade råd att köpa mat.. 
Varför ska vi hetsas till att förändra oss själva? Vi ska bli smala, vi ska smeta på krämer för att se evigt unga ut. Vi ska göra på 1000 olika sätt för att få fastare rumpa.. Vi ska svälta oss själva med olika dieter för att få en drömkropp? Vems drömkropp? Din? Min? 
Nej samhällets - normens drömkropp. Kroppen du förväntas ha för att räknas som snygg. För som kvinna måste du vara snygg till varje pris! 
För vare sig du vill eller inte så ses du som ett objekt. 

Som undersköterska vet jag riskerna med att vara för smal. Att vara underviktig kan vara farligt o skadligt för hälsan. 
- Mensen kan försvinna o man kan få svårt att bli gravid. 
-Bristsjukdomar som järn o B 12 (om jag inte minns fel) 
-Är man dessutom ung så kan man stanna i växten. 
-cirkulationen/blodtrycket påverkas 
-man riskerar att dö i förtid. 
-Är man väldigt underviktig när man blir/är gravid riskerar man att föda förtidigt o barnets tillväxt kan hämmaas. 

Ändå pratas det bara om riskerna med övervikt. 

Vet ni att man kan få nervskador av botox? Ändå sprutar kvinnor gladeligen in detta gift i olika delar av kroppen. 
Silikoninlägg i brösten kan spricka o läcka ut i kroppen. 
Varför ska vi behöva skära i våra kroppar för att behaga andra? 
Jag kan förstå viss plastikkirurgi, men en normalbystad kvinna som dessutom har två bröst o inte ett. Varför? För vems skull? 
Hur långt ska samhället o skönhetsidelaen få pusha oss innan vi säger ifrån? 
Visst jag lägger också viss vikt i hur jag ser ut. Jag sminkar mig, målar naglarna o rakar bort kroppshår. 
Men jag gör det för min egen skull (vill jag tro iaf) det får mig att känna mig lite kvinnlig. Jag svär o muttrar också över resultatet på vågen o insiken av att jag aldrig mer kommer att komma i de där snygga jeansen.. 
Men jag ser ut som jag gör, inte mkt att göra åt.. Jag tänker ändå aldrig svälta mig själv för att andra tycker att jag ska vara smal. Jag tänker fortsätta att njuta av livet, god mat o sötsaker! Jag älskar mig själv precis som jag är! 

När ska vi inse att vi är vackra ändå fast vi väger över 50 kg o inte har zice zero i klädstorlek? 

När ska vi lära oss att älska oss själva så pass att vi inte skadar våra kroppar o låter normer o ideal ge oss ångest för hur vi ser ut? 
Ärligt talat, vad gör det om dina tuttar hänger lite, du har några rynkor i ansiktet eller ett par celluliter på låren? 
Går världen under för att du har några extra kilon eller saknar permanenta plutläppar? 
Finns säkert många som svarar ja på
Den frågan.. Jag dömer er inte - men ställ frågan till er själva. Varför o för vems skull? 

Älska dig själv, säg nej till sjuka krav o ideal! Vägra bli eller vara ett objekt för andra! 
Vägra vara en bricka i det sjuka spelet om den perfekta kroppen! 
Du är vacker o duger precis som du är! 
Var den du vill vara -för din egen skull, ingen annans! 

En ung kvinnas död

Jag kände inte dig men jag minns din historia o det fruktansvärda du utsattes för.

Liksom miljontals andra blev jag berörd och ledsen. Fruktansvärt ledsen.

Jag blev ledsen för din skull, för att du inte hade någon, för att andra var elaka mot dig, för att du blev utnyttjad, för att ingen satte stopp för det som hände, för att du blev tvungen att dö, jag blev ledsen för hela situationen. Jag är ledsen än idag för att det finns många fler som har det som du. Att det aldrig tar slut.

Minns ni Amanda Todd? Den 15 åriga tjejen i Canada som mobbades till döds för 2 år sedan?

Jag citerar det som än idag cirkulerar på Facebook.


"Hon postade en video på youtube för några dagar sedan.
Hon var mobbad till den grad att hon tog livet av sig.

Hon var medlem på en webcamchat för att pratamed nya och gamla vänner.
Dom kallade henne för vac...ker, fin och söt osv.
Sen började dom fråga henne om hon kunde visa sig själv mer intimt.
Det gjorde hon,hon tänkte att det var väl ingenting.

Ett år gick och sen skrev en kille somhon inte kände att hon skulle ge honom en "show" annars skulle han sprida bbilder på hennes bröst.
Hon ignonerade honom.

Det var jullov när polisen knackade på hennes dörr 04.00, det var polisen.
Killen hade skickat bilden på hennes bröst till ALLA.
Alla dömde henne
Mobbade henne.
För ETT misstag.

Hon var tvungen att byta skola.
Killen hittade hennes skola, vänner, adress, ännu en gång sände han ut bilderna.
Hon hade ingen
Alla hatade henne
Det slutade med att hon fick byta stad

På den nya skolan träffade hon killen som hon trodde gillade henne.
Det gjorde han inte, han hade en flickvän.
En dag fick hon en lapp där det stod - Det är bäst att du lämnar skolan.
Det gjorde hon inte.

En grupp av killar och tjejer, inklusive killen hon trodde gillade henne och hans flickvän omringade henne, tjejen sa - se dig runt, ingen gillar dig.
En i gruppen sa - Slå henne bara.. och det gjorde hon .. Amanda blev slagen väldigt illa.. och blev lämnad..ensam.
Hennes pappa hittade henne flera timmar senare i ett dike.

Hon kom hem och drack blekmedel, hon försökte ta livet av sig.
Det fungerade inte.

Nästa dag var hela hennes facebook full med meddelanden som " Drick lite mer blekmedel"
" Ingen bryr sig "
" Jag hoppas att hon dör "
" Ingen kommer att gråta "
" Alla hatar dig "
" Amanda försök igen, vi utmanar dig " och mycket mer

Hon grät varje natt, varför hatade alla henne ?
Ett misstag
Ett

Hon började skära sig själv, tog droger och drack alkohol.
Hon försökte ta livet av sig igen .
Hon misslyckades.
Hon orkade inte mer.

I slutet av videon sa hon " Jag är Amanda Todd, jag behöver bara någon "
Den 10 oktober hängde hon sig själv .

Hon är död.
Hon vilar i paradiset, Amanda, du är så vacker.
Jag ska hitta en väg att stoppa mobbningen.. jag ska dela din story"


Amanda är död, än sprids hennes historia, än haglar hatet.

Råa kommentarer förekommer fortfarande trots att hon är död sedan 2 år. Bilder finns där folk låtsas dricka lösningsmedel med texten "Am I Amanda Todd yet"? 

Amanda var inte bara ett offer för mobbning, utan även för pedofiler o för näthat.

Jag vill att ni tänker efter en stund... Om Amanda hade varit 15 år o kille, hade hon då blivit mobbad för att ha visat upp sin kropp på en webbcamera?

Nej förmodligen inte... Än idag på 2000 talet skiljer vi på pojkar o flickors handlande o beteende. 

När ska detta få ett slut?

Om några veckor börjar skolorna igen. Kul för vissa men ett helvete för andra.

Du som går i skolan, jag ber dig, våga stå emot om du ser någon bli mobbad eller är utanför.

Det kan sluta så illa som i Amandas fall. Vågar du inte gå emellan själv så säg till någon vuxen, få någon att reagera på det som händer. Kanske kan du faktiskt rädda någons liv.

Detsamma gäller dig som är förälder till barn i skolan eller på andra sätt jobbar med barn o unga. Tag ditt ansvar som vuxen o se till att inget sån t här händer.

Amanda var en vacker tjej med hela livet framför sig.

Hon blev bara 15 år... 

RIP ❤️ 



 

Ett annorlunda systerskap

Vi är systrar du o jag. Inte för att vi har ett gemensamt biologiskt arv eller för att vi vuxit upp under samma tak. 

Utan för att vi delar historia. 
Vi är båda födda i samma land, vi övergavs bägge av våra föräldrar, vi adopterades bägge två till Sverige. Du kom till Göteborg o jag till Stockholm. 
Men främst så bodde vi på samma barnhem. Vi togs omhand o vårdades av samma människor våran första tid i livet. Vi bodde under samma tak, våra liv o  historia börjar där, på ett barnhem i Kolkata. 
Om vi varit äldre hade vi kanske haft liknande minnen från våran tid där, kanske skulle vi minnas någon speciell person, en viss leksak eller miljön. 
Men nu var vi för små för att ha några minnen. 
Vi har bilder på oss själva tillsammans med personalen som jobbade där. 
Våra akter/ peronliga historia finns sparade i akter. (I alla fall din, min tycks vara borta.. ) 
Vi hade till och med samma handläggare på Adoptions centrum o samma socialsekreterare i Kolkata. 
I vintras hade vi äran att få träffa kvinnan som startade barnhemmet på 70 talet. Ett mycket givande o intressant möte! 
I många år levde vi utan vetskap om varandras existens. 
Du i Göteborg o jag i Stockholm. 
Tack vare sociala medier korsades våra vägar när vi sågs på en träff för adopterade. Känslan av att hitta någon som bott på samma ställe som jag. En länk till mitt förflutna. Vi är några stycken i vår grupp som bott på samma barnhem. Det känns speciellt! 
I helgen var jag tillsammans med min familj nere i Göteborg o hälsade på min nya syster. En fantastisk helg på många sätt o vis. Som vanligt mycket tankar o känslor som blandas med glädje o upprymdhet. En känsla av att vara speciell men på ett positivt sätt.
I september kommer du upp hit o hälsar på mig o lillskrutten. 
Jag är så glad att jag hittat dig o det känns helt fantatstiskt att ha blivit stora syster vid en ålder av 34. 
Jag har alltid önskat mig en syster o nu har jag äntligen fått en. 
Det är inte bara blodsband o uppväxt som ger upphov till ett systerskap, även vänskap o historia kan binda samman två människor i systerlig kärlek. 

Nyare inlägg