Visar inlägg från november 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Presskonferens med tv o tidningar

För några dagar sedan fick jag reda på att min vän Bapan hade anordnat en presskonferens här i Siliguri eftersom många tidningar vill hjälpa mig o publicera min historia.
Hade väl räknat med kanske 5-6 st reportrar från olika lokala tidningar.
Att vi skulle sitta ner vid ett bord o prata som förra gången i Kolkata.
Men ist möttes jag av ca 30 reportrar o fotografer som genast började ställa frågor o ta bilder.
Fick sätta mig längst fram vid ett podium tillsammans med Sid, Bapan o en man från Bapans organisation NGO.
Frågorna haglade o jag svarade efter bästa förmåga i en mikrofon.
Fasen, jag som blev nervös bara jag skulle redovisa något i skolan o blev tvungen att stå där framme framför hela klassen.
Nu satt jag alltså där med en mikrofon framför ca 30 journalister o tv människor pratandes på knacklig engelska om varför jag hade kommit till Indien o Siliguri.
Tur att jag inte visste att de filmade hela tiden o att det sändes live i CCN news, lokal tv här i Siliguri. Då hade jag förmodligen trillat av stolen av nervositet!
Både jag o Sid fick fina gåvor av Bapan o han pratade lite om sin organisation.
När det hela var över så ställdes kompletterande frågor o jag gav mina kontaktuppgifter till journalisterna.
Jag blev även intervjuad av tv reportrarna o fick prata i några riktiga reporter mikrofoner som jag själv bara sett på tv o film innan. Inte hade jag kunnat ana att jag själv en dag skulle stå i min födelseby i Indien o prata i direktsänd tv om min adoption..
När frågorna klingat av så var jag Skakig, kissnödig o hungrig.
Men vi var inte färdiga än.
 
Ett besök hos Dr Mitra väntade, så med kurrande mage o överfull blåsa tog jag mig dit med reportrarna o Tv kretsande runt mig fortfarande filmandes o med kamerorna i högsta hugg.
 
Det var en upplevelse att träffa Dr Mitra som nu är 84 år.
Tyvärr hade han inte så mkt information att bidra med eftersom det inte finns något dokumenterat.
Men han sa att det var olika organisationer som tog hand om övergivna barn som skulle adopteras bort o att de social sekreterare som hade hand om mitt fall förmodligen jobbade för någon av de organisationerna.
Så nästa steg är väl att luska i vilka de organisationerna kan ha varit.
Så än har jag inte fått bekräftat vart jag bodde mina första 5 månader i livet. Men om jag vistades på Dr Mitras Nursing home så har jag fått se stället, jag fick se fönstret till förlossningssalen o jag har fått träffa Dr Mitra.
Imorgon blir det till att köpa varenda tidning o hoppas på det bästa!
Namaste 🙏

Bengali bröllop i Siliguri

Är i Siliguri, min födelsestad!
Måste tyvärr säga att jag förstår att folk inte stannar här mer än nödvändigt..
Vi trivs inte alls här.
Folk är väldigt konservativa o är inte alls trevliga o hjälpsamma.
Råkade av misstag komma åt någon med väskan första kvällen o han började genast att göra korstecknet.
 
Går man in på en restaurang så får man känslan att man stör.. Endast sid får en meny o sedan finns det tre alternativ.. 1: De kommer o frågar vad Sid ska ha efter ca 1 min innan jag ens hunnit titta i menyn.
2: De frågar Sid vad han vill ha o frågar inte ens mig vad jag vill ha eller 3: De kommer inte alls så man får själv fråga om man får beställa. Att ställa en fråga om maten är inte att tänka på. Då ser de bara besvärade o irriterade ut.
 
Frågar man någon efter vägen eller liknande så svarar de bara No i irriterad ton så går de..
 
Har man social fobi eller tycker illa om att bli uttittad bör man undvika att åka hit. Folk stirrar verkligen på oss som att vi vore apor på zoo..
 
De är verkligen inte vana vid turister o kan inte så bra engelska, tror det är mkt därför de är som de är.
 
Men mitt i allt otrevligt så fick vi äran att på Bengali bröllop hos en vän till mig.
Hans bror skulle gifta sig o vi blev inbjudna sista dagen av firandet. Det var en upplevelse utan dess like!
Efter att ha väntat på vår chaufför i över 1 timme så anlände vi till festen ca 2 timmar försent. Tog nästan 1 tim att åka dit..
Fick ett varmt mottagande av alla, blev inslängd i ett rum med en massa kvinnor som hjälpte mig på med min nyinköpta saree.
Det är en vetenskap att komma i en sån så all hjälp uppskattades verkligen.
Fick även en röd bindi i pannan eftersom jag är gift.
Blev presenterad för Otroligt mkt folk, det var fantastisk mat i överflöd, dj o dansgolv.
Kände mig lite som en Bollywood stjärna i min saree dansandes till indisk musik under bar himmel.
Alla där kände till oss o mitt ärende i Indien. Vi fick mkt uppmärksamhet o alla ville ta kort tillsammans med oss.
Kändes ibland som att vi stal uppmärksamheten från bruden vilket kändes sådär. Det var ju hennes kväll..
Hon var fantastiskt vacker kan tilläggas!
Tyvärr blev vi tvungna att åka hem eftersom vi bor så långt ifrån o chauffören satt i bilen o väntade.
Men man ska ju gå hem när det är som roligast sägs det..
Hade kunnat stanna kvar o dansat till bangla musik hela natten!
Det var verkligen resans höjdpunkt!
 
Imorgon ska vi träffa flera journalister o Dr Mitra! Hoppas även att vi hinner med att besöka min väns biståndsorganisation. Han är utanför sitt jobb som polis även social arbetare o gör ett fantastiskt jobb här för de fattiga!
 
På söndag hoppas vi på att åka tillbaka till Kolkata, vi har mkt kvar att göra där innan det är dags att åka hem till kylan i Sverige!
Namaste!

En dag i rätten

Har varit till Civil court o begärt ut kopia på min adoptionsakt.. Om den finns kvar där någonstans..
Gick över förväntan smidigt faktiskt!
Efter att ha blivit bollade fram o tillbaka mellan två olika ingångar på High court fick vi tillslut reda på att det var till civil court vi skulle.
Fick förklara mitt ärende i receptionen o blev visad 4 trappor upp.
Hittade rätt sal o tänkte att detta kommer ta tid, timmar, kanske resten av dagen...
Som i en väntsal satt massa folk o väntade o längst fram satt en man o bläddrade i gamla domslut, akter..
Men vi hade tur, vi fick hjälp nästan direkt o blev visade till ett annat rum där jag igen fick förklara mitt ärende. Tillslut förstod de vad jag ville o jag fick träffa en advokat som förklarade att jag måste fylla i en ansökan.
De var väldigt hjälpsamma o advokaten hjälpte mig att fylla i ansökan.
Sen bar det iväg till ett tredje ställe där ansökan skulle lämnas in o stämplas o jag vet inte vad..
Fick tillslut en liten lapp med datum o ett nummer så när vi kommer tillbaka till Kolkata ska vi dit igen o se vad de har hittat..
Om de hittar något alls, det såg ut ungefär som på mitt kontor fast några resor värre. Papper o gamla akter utmed väggarna, staplade på hög. Inbördes ordning? Nej, jag tror inte det. Påminde lite om ett museum..
Men de är kanske som jag, ordning i kaoset..
Ska bli spännande att se om de hittar något så långt bak i tiden.
 
Har även hunnit med ett besök på "Mother house" där Moder Theresa bodde.
Besökte museet, bönerummet o fick se hennes rum där hon bodde o gick bort.
Vilket fantastiskt jobb hon gjorde!
Vi ska dit o volontär arbeta en dag innan vi åker hem till Sverige igen.
 
Igår var vi till Elliot Road o såg vart det gamla barnhemmet låg.
De håller på att riva stället så det ser inte ut som det en gång gjorde.
Det var alltså där mitt liv började för 34 år sedan. Det var dit jag kom som 5 månaders bebis endast 4,2 kg tung.
Roligt men lite sentimentalt att se huset o bakgården där jag tillbringade 4 månader innan jag kom till Sverige.
Vi gick genom små gränder på väg dit o det är det verkliga Kolkata, med slitna hus o fattigdom. Långt bort o avsides från turismens Kolkata..
Återigen fylldes jag av tacksamhet att jag fått en ny chans i livet.
Nu sitter vi på flygplatsen o väntar på flyget till Siliguri.
Där väntar bengali bröllop o stor presskonferens med journalister o Dr Mitra.
Denne man som idag är 84 år gammal o som kan ha varit den som hjälpt mig till världen o vårdat mig mina första 5 månader i livet innan jag med Mrs Singh åkte till Kolkata.
Även om jag inte har några spår efter min biologiska familj så faller andra pusselbitar på plats, en i taget.

Hur tycker ni att jag ska göra nu?

Kära läsare, jag har kört fast i en fråga o behöver era kloka råd..
Som jag skrev tidigare så skulle jag egentligen ha kommit till en annan familj i Stockholm.
Nu blev det inte så men jag undrar givetvis om de kan ha relevant information som jag inte känner till sedan tidigare. De har kanske mer utförlig information om vart i Siliguri jag kommer ifrån. Vart jag bodde där.
För det står ingenstans i de papper jag har.

Nu är frågan hur jag jag ska kontakta dessa två som skulle ha blivit min mamma o pappa.
Jag vill ju inte tränga mig på eller riva upp några gamla sår..
Jag vet ju som sagt inte varför det aldrig blev någon adoption.

Jag är inte i behov av att veta varför heller, jag vill bara fråga om de har någon mer information som jag kanske inte har i mina papper.
Vill de berätta varför de aldrig adopterade mig så är det upp till dem.

Jag har hittat dem på Facebook o på Ratsit. De bor kvar i Sverige men lever inte ihop längre.
Kvinnan är gift men mannen vet jag inte.

Hur kommer de att reagera om jag hör av mig?
Hur skulle jag själv reagera om någon hörde av sig till mig efter 34 år o ställde frågor rörande sin egen adoption?
Kommer de tycka att det känns jobbigt att någon som kunde ha varit deras dotter hör av sig med frågor?

Vad tycker ni, hur ska jag ta kontakt o hur ska jag formulera mig för att inte riva upp för mycket av deras förflutna? Jag vet ju inte hur de känner o tänker om det som varit.. 

Fantastiska möten o lyckoönskningar

 Igår fick vi äran att äntligen träffa polismannen som hjälpt mig en del i mitt sökande. 

Jag och Sid blev även intervjuade av tidningen Times of India som är en av Indiens största tidningar. 
Artikeln publicerades idag o var verkligen bra skriven. 

Blev för några timmar sedan stoppad av 2 män som sett o läst artikeln. 
De hälsade mig välkommen till Indien, ställde några frågor o önskade lycka till med mitt sökande o fortsatta resa. 

Imorgon blir det besök i High court för att se om de har min adoptions akt eller andra papper kring min adoption. Det kan bli en svettig process.. 😁 

På måndag åker vi till Sililguri för att träffa polismannen o Dr Mitra som har Dr Mitras Nursing home, stället jag tror att jag bodde på mina första 5 månader i livet innan jag kom till Kolkata. 

Känner att jag verkligen är här i rätt tid. 
Dr Mitra är 84 år gammal o hade jag väntat ytterligare på att komma hit så hade kanske även han o den info han eventuellt har hade gått i graven. 
Tara som tog hand om mig på SICW o socialarbetaren MRS Singh har gått bort för några år sedan o därmed även möjligheten till mer information. 
Åren går o jag har tiden emot mig. 
Det enda positiva med att tiden går är att även samhället förändras. 
Kanske skäms inte min mamma längre för att hon fick barn utanför äntenskapet. Kanske vågar hon träda fram i ljuset om jag skulle hitta henne. 

Indien levererar så här långt! 
Trots allt kaos, med alla människor o trafik så är Kolkata en fantastisk stad! 
God mat, vänliga människor o betoendeframkallande chaite.. 

Fortsättning följer... 

Äldre inlägg