Visar inlägg från december 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Oönskade flickor o heliga kor

Sedan jag kom hem från Indien har jag fått frågor som fått mig att inse vilken förlägen syn vi har på Indien o den indiska kulturen..
Men bottnar den ur fördomar eller bara i okunskap?
Varför granskar o ifrågasätter vi bara andras sätt att leva o inte vårt eget?
Varför ser vi bara myntets ena sida o inte det andra?
Frågorna jag fått handlar mycket om kvinnor o kossor..
"Går kossorna lösa på gatorna"?
I en storstad som Kolkata finns det lika många lösgående kossor mitt i gatan som det finns lösgående isbjörnar på våra gator i Sverige..
Kanske finns det lösgående kor på gatorna på indiska landsbygden men där har jag inte varit så det kan jag inte svara på.
"Men de sparar väl bajset från korna"?
Ja kanske på landsbygden, i storstäderna har de lika mycket användning för kobajs som vi har för hundbajs.. Dessutom använder vi själva gödsel av olika slag i Sverige för att ge näring åt våra växter o grödor..
Förr använde man torkade komockor som bränsle när man eldar.. Nu vet jag inte om det fortfarande används.. I Sverige hugger vi istället ner vår skog för att få bränsle till våra eldar..
Man kan ju undra vilket som är bäst?
"Men varför är korna heliga egentligen"?
Jag tror det har att göra med att hinduerna anser att allt liv kommer från kon.. Inte bara ur religiös synpunkt utan även i det verkliga livet. En ko ger mjölk, gödsel o används som arbetsredskap o är ett viktigt redskap för överlevnad för bönderna.
Här suckar många o skakar på huvudet..
För det är ju mer logiskt att tro på jungfrufödsel o att talande brinnande buskar informerar en kvinnlig oskuld om att hon kommer att föda ett barn.
Att bero på kvinnor så är väl kvinnorna inte värda någonting i Indien?
Detta ämne är rätt komplext, för att förstå hela sanningen kring indiska kvinnor ska man vara lite insatt i hinduismen o dess kultur.
"Det måste vara svårt att resa i ett land där korna är mer värda än kvinnan"?
Nej det är det inte.. O så är inte heller fallet.
Ni anar inte hur många självständiga o starka kvinnor jag mött under min resa!
En 19 årig journalist, en kvinnlig advokat o 2 unga studenter varav en riktat in sig på västerländskt mode för att nämna några.
Unga tjejer som röker, sminkar sig o klär sig i tighta jeans precis som här hemma.. Tjejer med drömmar, ambitioner o som har hela livet framför sig! Med samma chans till självförsörjande som svenska kvinnor har.
Jag har även mött kvinnliga turister som reser själva runt hela Indien.
Hinduismen är dessutom den enda religion som har kvinnliga Gudar.
Under mina 4 veckor i Indien har jag blivit tilltalad "mam" eller "Madame" o ingen har stirrat på mig som som att jag vore ett lättfångat villebråd att sätta tänderna i..
Blir oftare utsatt för ovälkomna sexuella inviter, blickar o respektlösa karlar här hemma i Sverige..
Visst finns det ett förtryck mot kvinnorna i Indien men förekommer det inte förtryck mot kvinnor av olika slag runt om i hela världen? O hur jämställa är vi svenskar egentligen?
Tjänar svenska kvinnor lika mycket som svenska män?
Vem sköter egentligen det mesta av hushållssysslorna i de svenska hemmen?
Fundera på det ettag..
Sen har vi det här med kastsystemet som många verkar tycka är så fruktansvärt..
Hur ser vårt eget klassamhälle ut med segregation, arbetslöshet o kommunernas olika ekonomi?
Är det så mycket bättre?
När kommer vi få se en kostymklädd vd springa till T banan i Rinkeby tidigt en måndagsmorgon?
När ska vi få se en somalisk familj bland alla villor i Djursholm med en Ferrari parkerad på garageuppfarten?
"Men det är ju förfärligt att de inte får gifta sig med vem de vill"!
Tror ni på fullaste allvar att någon av kungabarnen hade fått gifta sig med en kurdisk flykting?
Eller att pappas flicka uppvuxen i Täby någonsin kommer att gifta sig med Ahmed från Rosengård?
Skillnaden är att kastsystemet är förbjudet enligt lag i Indien men i Sverige är det fritt fram att visa vilken sociala status man har i form av materiella saker som bilar, smycken, kläder, bostad o bostadsområde..
Vi visar vart i samhället vi står genom att skriva i sociala medier att vi åker till Thailand, drar på skidsemester, åker till våra sommarstugor ute i Skärgården eller lägger upp bilder där vi dricker skumpa o äter ostron..
Är vi verkligen så mycket bättre här hemma?

En annorlunda Jul

Hemkommen från Indien, har lite smått börjat landa i tankar o känslor.
Vant mig vid kylan, firat jul o avverkat den obligatoriska förkylningen efter att ha kommit från ca 25 + grader till nu ca 12 minus..
Denna Jul har varit annorlunda o speciell på många sätt.
Min lilla tjej har hunnit bli 1 år o mina tankar har varit både här hemma med henne o samtidigt med barnen jag mött under min resa som inte får uppleva en Jul med en massa
klappar, glädje o mat i överflöd.
Det sägs ju att Julen är barnens högtid, ändå är det så många barn som inte får en God Jul, som får lägga sig hungriga o utan lyckokänsla över att ha fått vad de önskat sig i julklapp.
I år har varken jag eller min familj brytt oss så mkt om just julklapparna.
Ett par klappar var med symboliskt innehåll.
Jag tycker det blir svårare o svårare att komma på något att önska sig, jag har ju allt jag behöver..
Efter att ha besökt två barnhem o så gott som dagligen mött människor som inte ens har mat för dagen känns det både fel o svårt att komma på en massa materiella saker jag vill ha.
Så jag hade faktiskt ingenting på min önskelista i år.
Därför blev jag extra glad för klappen från min mamma o pappa som innehöll ett gåvokort på 200 påsar vätskeersättning till barn som inte får en lika God Jul som jag.
200 barn får nu möjligheten att kanske få fortsätta leva ist för att jag får en pryl extra.
Denna Jul har varit annorlunda, härlig o lite extra känslosam!
Så med en känsla av tacksamhet tänker jag nu krypa ner i en varm säng tillsammans med två av de människor jag älskar mest i världen, bara det är en välsignelse i sig!
God fortsättning o var rädda om varandra!
Namaste! 🙏

Svartvit Lucia

Idag firas det Lucia hemma i lilla Svedala..
Jag brukar i vanliga fall älska Lucia!
Lucia har för mig en hög mysfaktor med det mörka ute o ett vackert luciatåg med ljus o sånger med önskan om ljus,frid o kärlek.
I år är jag bara glad att jag befinner mig på andra sida jorden o slipper höra alla debatter om att Lucian har fel hudfärg, hårfärg, ser ut som en man eller huruvida Lucia från början var ljus eller mörkhårig..
Att bara mörkhyade pojkar får vara pepparkaksgubbar eller på sin höjd tomtar, men flickor får inte vara tomtar i luciatåget..
Vad hände med Luciafirandets budskap? Luciatågets sånger om önskan om ljus,frid o kärlek till våra medmänniskor?
Det är skrämmande att det finns folk som på riktigt rasar över att en mörkhyad flicka/tjej/kvinna inte anses värdig eller lämplig att framföra en önskan om ljus,frid o kärlek.. O att de dessutom hetsar om detta helt öppet på sociala medier.
Att de på riktigt anser att Lucia enbart har med utseende att göra..
Lyssnar dessa människor inte på sångernas innehåll? "Vi önskar eder alla en fröjdefull Jul", eder alla- inte bara vissa..
Varför spelar det roll vem som framför detta budskap?
Hade Luciatåget kunnat sjunga låtar av Metallica utan att de brytt sig så länge Lucian är vit o blond?
Jag saknar tiden då jag brukade gå upp tidigt på Luciadagens morgon, dra på TV n o börja dagen med lite fridfull musik, njuta av dessa mysiga ljus som lyser upp i mörkret, sångerna om ljus o kärlek o sedan gå till jobbet med en känsla av harmoni o frid i själen!
Önskar att jag en dag får återuppleva den känslan ist för att bäva för allt hat som folk sprider runt på en dag som enligt tradition ska sprida ljus, frid o kärlek..
Glad Lucia o en önskan om ljus, frid o kärlek till er alla!
Namste 🙏

Alla mynt har två sidor-förd bakom ljuset

Min Indien vistelse börjar lida mot sitt slut o på söndag är det dags att åka hem igen..
Det ska bli skönt att komma hem, samla tankarna o låta livet sakta återgå till det normala igen.
Just när allt hade börjat lugna ner sig o jag börjat känna mig avslappnad o redo för hemfärd så blir vi ombedda att träffa ett sista tv team.
Kände väl egentligen att det var onödigt men min vän hade ju ordnat allt så svensk som man är vill man inte vara oartig heller.
Så här i efterhand känns det inte alls bra.
Det märktes tydligt att de ville vinkla allt o pressa på att jag inte fått någon hjälp från barnhemmet o att allt hände för första gången.
De ville filma utanför där barnhemmet låg först o det var ju helt ok. Sedan ville de åka till adressen där barnhemmet ligger nu o det kändes inte alls bra. Trodde först att de bara ville ta ett par bilder utanför o ställa lite frågor men de ville att vi skulle gå in.
Vi frågade om de hade fått tillstånd o om inte så skulle de först gå upp o fråga om det var ok att filma där inne.
En av dem försvann in o kom snart ut igen o sa kom.. Jag frågade om det var ok men de sa bara kom.
Både jag o Sid trodde att det var ok o att de fått tillstånd så vi gick in.
Det var ett stort misstag, de hade inte alls fått något tillstånd o det uppstod en konflikt mellan personalen o reportern. O där stod jag i mitten o kom varken ut eller in.
Både jag o Sid känner oss jätte hemska som utsatte barnhemmet för det där.
Det var ju inte vår mening att ställa till problem.
Vi trodde verkligen att de fått tillstånd när de gick upp o frågade.
Personalen trodde att det var vi som kontaktat tv o att det var vi som tagit dit dem utan att be om lov.
Men det var ju min vän som ordnat med allt o som tv reporter borde man ju känna till reglerna. Speciellt när vi frågar om de har tillstånd o ber dem gå upp o fråga om det är ok.
Tv teamet ville vinkla även detta o få det till att det var mitt första besök där o ville väl säkert filma när jag kom in dit o ställde frågor till personalen.
Men ist så blir personalen jätte arg, först på mig o Sid o sen på reporten.
Jag förstår att de blir upprörda när de kommer o filmar utan tillstånd!
Jag försökte även efteråt att säga att personalen på barnhemmet verkligen hade varit jätte hjälpsamma o gjort allt för att hjälpa mig i mitt sökande!
Jag visade bilder på när vi var där första gången o tittade i min akt men reporten ville inte lyssna på det örat. Han ville ju ha en story där han fick hänga ut o pressa fram information.
Känns verkligen jättehemskt just nu, för jag kan inte stå för något av det som de gjort!
Jag vill verkligen inte smutskasta eller skuldbelägga någon, speciellt inte den otroligt fina personalen på barnhemmet som tagit hand om mig när jag var liten, som tog emot mig med öppna armar när jag kom tillbaka o har svarat på varenda fråga...
Så nu sitter vi här med dåligt samvete o skuldkänslor för vad vi utsatt andra för.. Vi känner oss riktigt lurade, inte av min vän, han ville bara väl men det blev en riktigt stor björntjänst!
Hoppas att vi kan styra upp denna katastrof på något vis!
 
Just nu känns det inte alls bra för någon av oss o vi vill bara hem nu!

Är ensam alltid stark?

I tisdags var min kusin med i Tv programmet "Malou efter tio" o pratade om ensamhet.
Eftersom jag befinner mig på andra sidan jordklotet så har jag inte kunnat se programmet.
Men jag vet att hon efteråt fick mycket kritik o hatiska kommentarer som att hon inte alls är ensam, inte på riktigt, att hon ska vara tacksam att hon har sambo o barn. Till o med att hon framstod som ett hån mot de som är ensamma på riktigt.
Hon tog väldigt illa vid sig så klart o det gjorde även jag. Inte bara för att det är min kusin som blir utsatt för hatiska kommentarer från främmande människor utan även för att jag själv alltid har känt mig ensam o övergiven fast jag haft fina vänner o en underbar familj.
Har jag inte rätt till mina egna känslor? Ska jag behöva bli utsatt för hat för att jag känner som jag gör o varför ska jag låta andra tala om hur jag ska känna?
Det finns alltid en orsak till att man känner o tänker som man gör, vilken rätt har andra att tala om vem som har rätt att känna sig ensam?
Som adopterad har jag alltid känt mig ensam med mina tankar o funderingar. Även om jag hela livet har haft underbara människor omkring mig så finns det ingen som lyckats fylla det där tomrummet. Som till 100% har förstått hur jag tänker o känner.
I många år famlade jag i mörkret, trodde att jag hittat rätt väg att gå. Prövade allt ifrån att lida i tysthet, prata öppet utan att bli förstådd till att helt lägga min lycka i andra människors liv o mående. Jag utplånade mig själv o mina känslor för att helt gå upp i någon annan (ofta pojkvänner) jag blev både beroende o medberoende)
Idag har jag hittat en balans! 
 
Min kusin fick höra att hon ska vara tacksam att hon har sambo o barn.
Det får man även som adopterad höra många gånger när man gjort misstaget att öppna sig för fel person..
Som adopterad förväntas du vara tacksam gentemot dina föräldrar för att de har adopterat dig..
För att du blivit räddad från fattigdom, ett liv på gatan, prostitution o Gud vet allt man har undkommit.
Varför ska jag vara tacksam för att de har adopterat mig?
Jag har aldrig valt att bli adopterad..
Är du som biologiskt barn tacksam för att dina föräldrar har fött dig?
Du har väl aldrig valt att bli född eller?
Däremot är jag tacksam för allt jag har fått här i livet!
 
Vi är alla unika o vi har alla rätt att känna o tänka som vi gör.
En känsla är aldrig fel o det finns alltid en orsak bakom den. Det finns inget rätt o fel i att känna det man gör! Ingen kan tala om för någon annan hur man ska känna, tänka eller må..
Man kan känna sig ensam fast man har massor med folk omkring, ingen ska behöva ha skuldkänslor för att man känner som man gör!
Framför allt ska man inte bli utsatt för hat för att andra tycker att man inte har rätt att känna som man gör!
 
"Gå 100 mil i mina skor.
Gå exakt samma väg som jag har gått.
Snubbla på alla stenar jag har snubblat på.
Res dig på samma sätt som jag har rest mig.
Erfara allt jag har erfarit, sen kan du döma mig"
(Minns ej vem som skrivit den)
 
Namaste 🙏

Äldre inlägg