Visar inlägg från februari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Tror ni att jag vinner överklagan mot FK?

I början av februari kom ett brev från FK som meddelade att jag inte längre har rätt till SGI, sjukpenninggrundande inkomst eller tillfällig föräldrapenning eftersom jag inte ansökt om fem dagar i veckan efter att A fyllt 1 år. Något jag senare ändrade i kontakt med handläggare på FK att det kommit till min kännedom att man måste ta ut 5 dagar..
Vidare i sin motivering hävdar FK att jag inte skyddat min SGI eftersom jag inte hade någon inkomst under 2 av mina 4 veckor i Indien. Det är förvisso sant men deras angivna datum stämmer inte.
Det finns något som heter eftertidssydd och tre månaders regeln vilket innebär att man kan få behålla sitt SGI om man tre månader efter att man saknat inkomst börjat arbeta igen, eller om man på annat sätt åter får en SGI skyddad inkomst.
Enligt FK så har jag skyddat min inkomst fram till 23 nov 2014.
Men jag har erhållit föräldrapenning från mitten av dec fram till sista januari 2015. Återgick till fast tjänst 100% den 2 februari 2015. Jag har alltså i enlighet med denna tre månaders regel och eftertids skydd börjat jobba och skaffat mig en SGI skyddad inkomst inom tre månader, vilket borde ge mig rätt till både SGI och tillfällig föräldrapenning. Föräldrapenning är väl också SGI skyddad inkomst och jobbar man och har för avsikt att jobba längre än 6 månader så ska man väl ha rätt till SGI?
Jag har som socialsekreterare och som yrkesperson skrivit x antal överklaganden och aldrig förlorat ett överklagande...
Men nu står jag här som privatperson och ska för första gången överklaga för egen vinning...
 
Plats och datum
 

Namn och personnummer. Försäkringskassan angående beslut om nedsatt sjukpenningsgrundande inkomst och föräldrapenning fattat 2015-02-02.

Yrkande

Jag överklagar härmed Försäkringskassans beslut den 2015-02-02 och yrkar att Förvaltningsrätten i Stockholms län beviljar mig fortsatt SGI samt tidigare bedömd inkomst i enlighet med min tidigare ansökan med stöd av den tre månaders regel som finns, så kallat efterskyddstid. Den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten skall inte sänkas bl.a. för den som avbryter sitt förvärvsarbete. Skyddet mot sänkning gäller under högst tre månader oavsett om avsikten är att förvärvsavbrottet skall pågå under längre tid (3 § RFFS 1998:12).
Ett generellt undantag från huvudregeln är den s.k. tremånadersregeln i 3 § RFFS 1998:12. Där föreskrivs att SGI inte ska sänkas när den försäkrade avbryter sitt förvärvsarbete under högst tre månader i följd, oavsett om avsikten är att förvärvsavbrottet ska pågå längre tid. I vissa situationer kan en försäkrad som inte har någon inkomst av eget arbete ändå få behålla sin tidigare fastställda SGI. Ett exempel på sådan SGI- skyddad tid är avbrott i förvärvsarbetet under högst tre månader i följd, s.k. efterskyddstid. Tremånadersperioden räknas fr.o.m. den dag då en försäkrad inte längre bedriver det förvärvsarbete som legat till grund för SGI:n. Om ett sådant SGI-skydd förelegat under tre månader sänks SGI:n till noll kronor om den försäkrade inte återgår i förvärvsarbete eller omfattas av annat SGI-skydd. För att en försäkrad åter skall omfattas av tremånadersregeln krävs att han eller hon återgått i arbete och har för avsikt att arbeta under minst sex månader i följd.
Detta står att finna i RÅ 2009 ref. 76
 

Grund och sakomständigheter

Jag anser att Försäkringskassans beslut är felaktigt då Försäkringskassan i sin motivering framför att jag efter 2014-11-23 inte har skyddat min SGI.
Jag har under min föräldraledighet rest bort under vecka 47 till och med vecka 50. Jag har under vecka 47 haft betald semester. Under vecka 48 och 49 har jag dock saknat inkomst då jag inte tog ut semesterdagar från min arbetsgivare eller erhållit föräldrapenning hos Försäkringskassan. Vecka 50 har jag beviljats obetald semester från min arbetsgivare och har därmed skyddat min SGI till och med 2014-12-14 och inte 2014-11-23 som Försäkringskassan yrkar. Vidare hävdar Försäkringskassan i sin motivering att jag inte ansökt om Föräldrapenning fem dagar i veckan efter att barnet fyllt 1 år (barnet fyllde 1 år 2014-11-05) och att även det ligger till grund för deras beslut att sänka min SGI och rätt till tillfällig föräldrapenning.
Jag har från och med 2015-12-15 återigen ansökt och fått beviljad föräldrapenning fram till 2015-01-31. Jag har alltså från och med 2014-12-15 åter igen haft en SGI skyddad inkomst.
Försäkringskassan har beviljat och betalat ut föräldrapenning för 19 dagar för perioden 2014-10-21 till och med 2014-11-15 (observera att barnet fyllde 1 år 2014-11-05) samt för fem dagar för perioden 2014-12-15 till och med 2014-12-19. För perioden 2014 12-22 till och med 2015-01-20 har jag erhållit föräldrapenning för 19 dagar.
Under perioden 2014-12-26 till och med 2015-01-09 har jag erhållit föräldrapenning för tre dagar.
Jag har alltså ansökt om och fått beviljat föräldrapenning för 5 dagar i veckan efter det att barnet fyllt 1 år, därför föreligger det inget skäl till att sänka min SGI eller inskränka min rätt till tillfällig föräldrapenning på dessa grunder.
Jag har sedan 2012-09 haft en tillsvidareanställning som omfattar 100% och har 2015-02-02 återgått till 100% tjänstgöring efter min föräldraledighet. Den som förvärvsarbetar ska ha rätt till SGI om målsättningen är att arbeta under minst sex månader. Jag har alltså
även om jag inte har skyddat min SGI under perioden 2014-11-24 till och med 2014-12-06 i enlighet med tre månaders regeln återgått till arbete inom tre månader och borde därför omfattas av den efterskyddstid som finns. Således finns ingen grund att sänka eller inskränka min rätt till SGI eller tillfällig föräldrapenning.

Jag bifogar anställningsavtal samt utbetalnings beslut från Försäkringskassan för perioderna 2014-10-21 till och med 2015-01-31.
 
Vad tycker ni om mina argument och motivering?
Har jag någon chans över huvud taget att vinna en rättslig strid som privatperson mot en myndighet?
 
Namaste

Jag har hört din historia-den är så sorglig

Jag fick ett pm på Facebook från en främmande man som som skrev att han hört om min historia o tyckte den var sorglig.
Sorglig för vem?
För honom, mig, min bio mamma eller bara rent allmänt?
Det ligger alltid en sorg bakom varje adoption. En mamma som av olika anledningar måste ge upp sitt barn, ett barn som förlorar sina föräldrar.
Ett smärtsamt farväl o livslång värk i hjärtat.
I mitt fall omfattar adoptionen även mycket glädje.
Mina föräldrar fick efter fem års väntan ett efterlängtat barn. Jag fick ett hem, en familj o en framtid i ett land där jag fått växa upp i trygghet, fred o harmoni.
Jag fick möjlighet att gå i skolan, lära mig läsa, skriva o skaffa mig en utbildning.
Jag har fått massor av kärlek o positiva minnen från min barndom. Jag har upplevt både lycka o sorg på många plan, precis som alla andra har i sina liv.
Kanske ligger det inte bara sorg i min bio mammans hjärta heller. Hon har det kanske bra idag, lever ett liv hon inte kunnat om hon behållt mig.. Även hon har kanske fått en ny chans i livet. Kanske har hon en ny familj där hon nu har möjlighet att på bästa sätt ta hand om sina barn till skillnad från då.
Vad jag vet så har mina föräldrar aldrig varit bittra över att de inte kunde få bio barn.
Så för vem är min historia sorglig?
Ibland går sorg o lycka hand i hand.
Min bio mammas sorg för 35 år sedan då hon valde att lämna bort mig blev istället mina föräldrars största lycka då de väntat i många år på att bli föräldrar.
Min sorg över att ha förlorat min bio mamma (som jag inte minns) har gått från sorg o hat, till glädje o tacksamhet. Jag är glad för att jag har fått en fin familj, en bra barndom o uppväxt. Tacksam för allt jag fått i livet som jag aldrig skulle ha haft möjlighet till om jag blivit kvar i Indien.
Så hur sorglig är min historia egentligen o för vem?
Är en historia sorglig även om den har ett lyckligt slut?

Imorgon bryter jag trenden-ångest eller inte

Arbetaren skrev igår om att vi måste tala om förkylningar..
Denna sjukdom som drabbar oss alla men inte riktigt tas på allvar. Dumt egentligen, för det är trots allt riktigt smittsamt.. 2 miljoner svenskar går till jobbet minst 2 dagar per år trots att de egentligen borde stanna hemma o bli friska.. Av den simpla anledningen som kallas för karensdag.. Denna straffets dag där man inte får ett öre betalt från varken arbetsgivare eller någon annan.. Ekonomisk ångestframkallande? Ja, en aning för många i detta land.. För vem vill förlora en hel dags lön för en simpel förkylning?
Får erkänna mig skyldig o beräkna in mig bland dessa 2 miljoner..
För trots att jag kände mig på gränsen till att kvala in till den palliativa vården imorse så kravlade jag mig iväg till jobbet.. Inte så mkt för min egen skull utan för att jag 1: inte har råd att vara hemma nu när vi bara har 1,5 lön att leva på.. Vi ligger redan tvåsiffriga tusenlappar back när en av oss är föräldraledig.. Så karensdag o 80% i sjuklön känns allt annat än lockande..
2: jag blir stressad av att vara hemma när jag vet hur mycket jag har att göra på jobbet. Bara vetskapen om att högen på kontoret växer för varje dag, nästan varje timme som jag ligger hemma o kurerar mig får mig att vilja krypa ur skinnet.. För som jag sa igår så är det ingen som gör mitt jobb medan jag är borta förutom om det händer något akut. Utredningarna skriver inte sig själva, besluten följer inte upp sig själva. De ligger bara där o väntar på mig, mig o ingen annan..
Kanske kommer det en kallelse till vårdplanering som någon av mina redan stressade o överbelastade kollegor nu får ta istället bara för att jag ligger hemma o försöker stressa mig frisk o i mitt inre visualiserar den växande högen med jobb.
Redan där medan jag ligger i sängen nerbäddad med näsdukar o bultande huvud jobbar min hjärna på en ursäkt till alla de som jag vet kommer att ringa o fråga vart deras beslut är, som undrar hur det går med deras ansökan om en det ena, än det andra.. Vetskapen om deras samtal är också ett stressmoment eftersom jag vet att jag måste lägga i en högre växel när jag väl är tillbaka..
3: För bästa tillfrisknande så talar man om de tre v na: värme,vila vätska..
Värme o vätska är inga problem.. Men vila..
Med A sovandes i samma säng, vaknandes flera gånger per natt är det där med sömn o vila inget man är bortskämd med.. Även om (som jag sa igår) mannen i huset tar matningarna på natten så vaknar jag iaf.. O har jag vaknat så har jag svårt att somna om. Eller så blir jag kissnödig o måste gå upp.
Är man dessutom förkyld så är det svårt att sova över huvudtaget.
Det ska nysas, snytas o hostas om vart annat. Brukar vakna av att jag har huvudvärk så någon god samma hängande sömn är det inte tal om..
Ibland kan det tom kännas skönt o befriande att åka till jobbet, låsa in sig på sin kammare o bara sitta o skriva.. Lyssna på lite musik o ha det bra!
Jag har ju lovat mig själv att detta ska bli mitt år. Jag ska prioritera mig själv i första hand så därför tänker jag trots karensdag o ångest tillbringa morgondagen i sängen, rå om mig själv o se till att jag blir frisk. Med gott samvete tänker jag inte ägna en tanke åt klienter, anhöriga eller kommande hembesök eller utredningar som växer o förökar sig i mitt aktskåp.. Allt fokus under morgondagen kommer ligga på mig, min hälsa o mitt tillfrisknande. Precis som jag lovat, för jag är den viktigaste människan i mitt liv!
Namaste 🙏

Det är svårt att bli människa igen..

Först var det lilla A s tur, sen dukade min man under, nu är det min tur att ha hjärnan full med snor..
Har tom fått träningsvärk i magen av allt nysande o snytande...
Ingen ont som inte har något gott med sig som man säger.. 

Kanske kommer ha ett 6 pack på magen efter det här. 😀
Andlig som jag är så tror jag faktiskt att det är bra att vara sjuk o må dåligt ibland för att vi ska bli påminda om hur bra vi har det när vi är friska..
Men det var lättare att vara sjuk förr innan man fick barn..
Då kunde man sjukskriva sig, stanna hemma o sova i 3 dygn o så var man på benen igen. 
Att sova i 3 dygn med en 1 åring går sådär..
Sömn är bästa medicinen men hela kureringen går långsamt när man aldrig får sova trots att mannen i huset tar A på nätterna.
Dessutom är jag ju nuförtiden familjeförsörjare o har varken tid eller råd att stanna hemma o vara sjuk..
Liksom vab är egen sjukdom lika stressande, för även om jag stannar hemma så växer högen med jobb på kontoret.. Även detta stressmoment tror jag påverkar tillfrisknandet.

Det är nackdelen med att ha ett självständigt jobb där ingen annan än jag kan göra jobbet.. 

På sjukhus, Ica, caféer o liknande ställen fortsätter jobbet sin lilla gång oavsett om någon är sjuk. Man börjar på en ny kula när man kommer tillbaka. 

På mitt jobb händer ingenting i mina ärenden förutom akuta saker som tas omhand av kollegor. 

Allt jag påbörjat ligger där jag slutade, hembesöken o inplanderade möten skjuts fram så att jag kan ta dem när jag är tillbaka. 

Mina klienter får vänta ytterligare på sina beslut o jag får öka takten när jag kommer tillbaka för att inte komma allt för långt efter i mitt arbete med uppföljningar o allt annat man har påbörjat o borde ha påböjrat. 

Jag ligger redan efter o det kommer att ta tid att komma i fas. Att däcka i en förkylning från helvetet har jag verkligen inte tid med.. 

Eller är det galet att tänka på andra när man är sjuk o egentligen borde bädda ner sig o bara bry sig om sig själv? 

Men nu är det som det är, imorgon är det måndag o jag har en del att göra på jobbet. Har bett jouren att avboka mitt hembesök då det inte är så lämpligt att gå hem till äldre människor med en bakteriehärd som kan däcka en hel arme..
Kanske inte så bra att gå till jobbet alls, men där kan jag iaf låsa in mig på kontoret o sitta i min ensamhet..
Får åka o göra det viktigaste o försöka komma hem tidigt ist..
Nu drar jag ner ridån för ikväll..
På återseende när krafterna är tillbaka!

Kärlek till salu- ska det verkligen kosta pengar?

En dag om året uppmuntras vi till att visa kärlek till andra.
Det ska köpas presenter, skickas kort o köpas blommor till de vi bryr oss om..
En dag på 365 dagar vill samhället att vi visar vår kärlek till våra män,fruar,flick/pojkvänner o våra vänner o butikerna vill så klart att vi spenderar hutlöst mycket pengar på våra gåvor..
Borde vi inte visa vår kärlek till våra nära o kära o andra medmänniskor varje dag året om utan att göra ett stort jippo av det hela?
Måste man visa sin kärlek genom att köpa dyra presenter?
Borde inte kärleken ha en naturlig del i våra liv utan att kosta pengar?
När jag var yngre o singel så var alla hjärtans dag en dag då jag kände mig ensam,ledsen o på något sätt utanför.
I avsaknad på någon att fira med så gick jag ist på krogen med en vän o dränkte mina sorger.. Där satt vi, två olyckliga tjejer i 20 års åldern på en krog med varsin drink samtalandes om våra tragiska liv o brustna hjärtan som aldrig skulle bli hela igen.
Våra hjärtan läkte sakta men säkert o betydelsen av alla hjärtans dag bleknade med åren.
Idag firar jag inte kärlekens dag fast jag har någon att fira med.
Det känns inte så viktigt längre.
Kärleken o uppskattningen av våra nära o kära är viktig året om, inte vara en dag per år, o den borde vara gratis!
Vad har du för relation till alla hjärtans dag?

Äldre inlägg