Visar inlägg från maj 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Hur man shoppar med Fibro o småbarn

Att alla former av inköp med småbarn borde klassas som OS gren är vi många som är eniga om.. 
Det kan vara nog kämpigt att springa igenom ICA med en arg liten parvel i vagnen för att köpa 1 liter mjölk. 
Ni med barn vet hur det är, man tar ett djupt andetag o ger sig in i djungeln. Stressad kryssar man bland kundvagnar, långsamma pensionärer o nykära par som ska storhandla just samtidigt som du. 
I vagnen ökar ljudvolymen o du ber generat om ursäkt medan du skyndar fram mellan alla hyllor så fort det går med en barnvagn. Folk stirrar på dig o sedan på orsaken till oljudet, sedan på dig igen. 
Vi vet alla vad som far igenom deras huvuden.. "Ska vi behöva lyssna på det där"? "Kan hon inte få tyst på ungen"? "Småbarnsföräldrar borde få en egen avsatt tid att handla på, precis som pensionärer". 
Samtidigt som du står där med flera blickar på dig så inser du att du valt fel kö.. Killen som kom efter dig men valde den andra kön ser du spatsera ut innan dig o den arge i vagnen. 

Pröva kläder är inte ens att tänka på.. 

Kan ni tänka er något värre än att ta med er er lilla ängel in i en klädbutik för att du själv har fått för dig att du ska pröva ett par byxor, en tröja eller ett par skor. 
Jag får mardrömmar bara jag tänker på det,  ser framför mig hur jag bara i underkläder blir tvungen att jaga runt efter A i butiken eftersom hon för länge sedan tröttnat på att vänta. 
Ser hur hon målmedvetet röjer runt o  river ner alla skor från hyllorna.. 
Nej, jag hade hellre sprungit maraton än utsatt mig för det scenariot! 

Det var länge sedan jag hade ork att gå o shoppa i butiker. Med både Fibro o småbarn känns det lika aktuellt som att åka till ett nudistbad med socialfobi. 
Förr älskade jag att gå i butiker o titta.. O framförallt att shoppa! 
Mellandagsrean, Bokrean, utförsäljningar eller bara spontanshoppa. Att unna sig något riktigt fint. Med barn i förskoleåldern, Fibro o heltidsjobb kan ni själva lista ut hur ofta det händer nu för tiden.. 
Du behöver inte ens ha Fibro eller småbarn för att få ångest över hysterin kring Jul eller andra högtider då det ska handlas, köpas mat, presenter o andra tillbehör. 
Hur många vill egentligen ge sig ut i kylan o slåss med alla andra de sista dagarna innan Jul? Mellandagsrean? In på ICA maxi dagen innan nyår? 

Jag har för länge sedan gett upp allt det där! 

Jag köper allt på nätet istället. 
Ramlade in på kampanjjakt o upptäckte att de har allt man behöver. Ett hett tips för alla som inte vill,orkar eller har möjlighet att ge sig ut i de fysiska butikerna! 
På sidan finns länkar till allt från Mat till Hotell. Babysaker till Linser. Böcker till Resor o kläder. 
Som ett billigt varuhus fast på nätet. 
Billigare blir det eftersom man får rabatt på de olika sidorna man handlar ifrån. 
Har tom upptäckt butiker jag inte visste fanns. 
Lite som ett Kinderägg fast för vuxna. 
Stort utbud på varor o tjänster o att man kan fynda gör det hela ännu bättre.  
Kan det bli bättre? Billig o bra shopping direkt från soffan! 
Kan varmt rekommendera ett besök där om ni inte orkar ge er ut bland en massa stressade människor, inte orkar stå i kö eller helt enkelt inte vill delta i shopping OS med era barn. 

Kommer även lägga upp länken under favoritlänkar här på bloggsidan. 

Vem tar ansvar för de oönskade barnen?

Jag har i några dagar följt en debatt på Facebook om rätten till fri abort.

Åsikterna och argumenten är många, vissa mer skrämmande än andra.

Jag kan till viss del förstå hur abortmotståndare tänker men vem ska ta ansvar för de barn som inte är önskade? Som ingen älskar o som ingen vill ha?

Är inte jorden redan full av oönskade barn, barn som ingen bryr sig om o som ingen älskar?
Barn som lever på gatan, Nepalesiska flickor säljs till bordeller av sina fattiga föräldrar. Barn med särskilda behov lämnas in på barnhem på grund av att sitt stigma. Övergivna, bortvalda, oönskade. Barnhem är inget hem för barn. Barn har rätt till föräldrar.

Jag besökte ett barnhem för "funktionsnedsatta" barn när jag var i Indien, i sängarna låg barn med särskilda behov. Allt ifrån nyfödda till barn i skolåldern. Vissa av dem var uppe och lekte, andra var så sjuka att de bara låg i sängen. De kommer få tillbringa hela sina liv i en säng- ständigt beroende av andra människor, vissa av dem kan inte ens prata o göra sig förstådda verbalt.

Är det ett värdigt liv att växa upp i en säng på ett barnhem- utan någon anhörig som bryr sig? Bara för att ofödda barn har rätt till liv.

Det är skillnad på att vara vid liv o verkligen leva.

Vem tar ansvar för dessa individer när de är vuxna? De sa att de i vuxen ålder får flytta till en annan institution där får den hjälp de behöver.  Men vi ska komma ihåg att detta var i Indien o inte i Sverige.

Vad händer när den Nepalesiska 15 åriga flickan som såldes till en bordell blir gravid med en sexköpare?
Ska vi tvinga en 15 åring som utsatts för övergrepp att föda o ta hand om ett barn? Vilket ansvar läggs på pappan i frågan? Eller ska vi tvinga henne att föda och lämna bort sitt barn?
Vilka känslor kommer den 15 åriga flickan att känna för barnet när det föds? Vilka förutsättningar kommer hon att ha att kunna ta hand om ett barn?
Är en bordell en bra uppväxtmiljö för ett barn?

Vilken framtid kommer detta barn att ha? Vem tänker på barnets framtid?

Vem ska ta ansvar för dessa barn om rätten till fri abort skulle försvinna?

Samtidigt som debatten fortskrider och river upp många känslor hos människor så nås jag av en berättelse om en 17 årig flicka som lyckats rymma från IS grymma terror. 

Hennes berättelse börjar med att hon o hennes 10 åriga syster sålts som sexslavar tillsammans med några andra flickor. Nakna stod de framför sina eventuella köpare. Det tog 10 minuter innan hon var såld. Hennes syster blev en gåva till en högt uppsatt man.

Deras oskuld kontrollerades av en burkaklädd kvinna o sedan började våldet. 5 våldtäkter om dagen.

Den 17 åriga flickans köpare dödades i strid o hon lyckades rymma. Många andra flickor har försökt, misslyckats och fått benen avhuggna.

Men hon lyckades...

Gravid i 3 je månaden sökte hon skydd hos sin farbror som var snabb med att tala om för henne att om någon IS soldat har rört henne eller om hon var gravid så skulle han mörda henne i hederns namn.


Hon rymde igen.

Här har vi ett oönskat barn som själv väntar ett oönskat barn.

Hon vet inte ens varför hon rymde första gången, hon hade hellre blivit dödad. Hon har förlorat hela sin familj, hela hennes liv är i spillror.

Hon har inte sett sin mamma eller syster sedan den dagen hon blev såld. Pappan är redan död.

Hon önskar att hon vore död, vill ta livet av sig.

I hennes mage växer ett barn som är avlat i tortyr. Ett barn som inte är önskat, som aldrig kommer få svar på sina frågor om sin bakgrund. Tänk om hon inte lyckats rymma o skulle föda en flicka.. Vilket öde tror ni att den nyfödda flickan går till mötes? Om hon ens fått leva..

Vilket liv väntar henne nu om hon inte får göra abort? 17 år och ensamstående mamma till ett oönskat barn.

Ett barn som för alltid kommer påminna sin mamma om den tortyr hon utsatts för, resultatet av ett trauma. Tänk om rätten till fri abort inte fanns? Då hade vi tvingat en 17 årig flicka att föda ett barn som är avlat i våld, som hon inte kommer kunna ta hand om pga psykiska trauman o som vars existens kan leda till att mamman mördas i hederns namn. Är ett ofött barns rätt till liv så pass viktigt att vi helt ska strunta i de gravida kvinnornas känslor och levnadsvillkor? Rätt till liv men till vilket pris? vi som redan är vid liv- vilka rättigheter har vi?

Så länge det föds oönskade barn så måste någon annan ta ansvar...

Vem ansvarar för de oönskade barnen om rätten till fri abort inte fanns?

Läs mer om den 17 åriga flickan o Delals arbete med flickor i hennes situation på Expressen via länken nedan. 

http://www.expressen.se/gt/delal-23-fran-sverige-raddade-flicka-fran-is/ 

Män,kvinnor o alla vi andra

Snart har det gått en vecka sedan jag hade förmånen att lyssna på en fantastiskt bra föreläsning med Claes Schmidt/Sara Lund.
Dryga tre timmar av skratt allvar o igenkännande.
Hur ser du på dig själv? Vem har format dig och vart kommer dina åsikter ifrån?
Vilken typ av människor har du fördomar om o kan du göra något åt dem? Ingen är fri ifrån synd, alla har vi fördomar, även jag, men det är ett annat blogginlägg.
Vilken minoritetsgrupp tillhör du?
Nu talar jag inte om romer, Finlandssvenskar osv utan alla de andra minoritetsgrupperna som finns..
Tänk efter en stund, avviker du ifrån normen på något sätt?
Är du längre än medellängden, kortare, smalare, tjockare?
Du kanske har en annan sexuell läggning, avvikande hudfärg eller har en annan tro än majoriteten? En sjukdom, vana eller klädstil som sticker ut från mängden o det som anses vara normalt?
Grattis då tillhör du en minoritetsgrupp! Det betyder bara att du är mer unik!
Hur bemöter andra dig i samhället? Känner du dig accepterad som du är med dina långa eller korta ben? Syns det utåt att du är annorlunda än majoriteten? Hur är blicken på de som tittar? Nyfiket, ogillande eller chockerande? Stirrar de som att du vore ett UFO?
Hur reagerar du själv när du utsätts för sådana saker?
Själv älskar jag ju att "provocera" andra med mitt sätt att vara o utför gärna sociala experiment för att se folks reaktion.
Jag älskar att utsätta folk för deras egna fördomar, tänja lite på deras gränser för vad vad de anser vara okey. Få dem att tänka till o bejaka sina egna tankar.
Bara det att jag identifierar mig som människa är tydligen väldigt jobbigt för många. Jag är ju kvinna.. Jag ska ju som kvinna ha en rad genetiska egenskaper som bara kvinnor har. Jag ska ha kunskap om saker som bara kvinnor kan.. Jag ska vilja ha 5 barn, älska att ta hand om hemmet, baka o laga mat. För att inte tala om mitt köns genetiska intresse för att sticka, virka o andra typer av handarbete.
Nu ska jag göra er riktigt besvikna.
Jag har egentligen aldrig längtat efter barn, jag känner ingen biologisk klocka som tickar, jag o min livmoder är inte i symbios med varandra o längtar automatiskt efter att få bli gravida så fort vi ser ett barn.. Hushållssysslor är inte min starka sida. Min man är bättre i köket än mig så det är oftast han som lagar mat. (Bakar också för den delen) när det gäller handarbete är jag en smärre katastrof!
Jag kan inte ens sy i en knapp o om min gamla syslöjddläre fortfarande är vid liv så har hon säkerligen fortfarande mardrömmar om mig..
Får ofta höra att jag är en "snäll kvinna". Ja det kanske jag är, men främst så är jag en snäll människa!
Är så ohyggligt trött på att delas in i o bli behandlad utifrån kön eller andra underkategorier. Du som är indier, du som är kvinna, du som är adopterad..
Eller tvärtom, nej du är inte svensk, du är inte blond, du är inte i närheten att kvalificera dig till begreppet svensk. Tack för informationen, jag vet att jag inte ser svensk ut, jag vet att jag inte är blond, (bortsett från ett gäng gråa hårstrån som börjat sällskapa i min skalle) jag har en spegel hemma o där är ingen blondin som stirrar tillbaka på mig.. Så nog är jag medveten om att jag inte är blond!
Men att alla svenskar är blonda är ju... Just det, en fördom..
Ingen annan kan tala om för mig vad jag ska identifiera mig som!
Säger jag att jag är svensk så är det för att jag identifierar mig som det, säger jag att jag är människa så är jag det också! Ingen annan kan bestämma vad jag ska ska känna mig som o vad min identitet är!
Att män o kvinnor har olika uppgifter o egenskaper baserat på kön är ju något som samhället har bestämt att vi ska tycka.
Vi beskriver tom pojkar o flickors egenskaper olika. En pojke som är målmedveten o tydligt visar vad han vill är drivande eller framåt. En flicka med samma egenskaper har skinn på näsan.. Samma egenskap, två namn ett för varje av samhället accepterat kön.
Flickor som slåss får snabbt lära sig att det inte är okey att slåss. Pojkar får slåss till en viss gräns, för pojkar är ju pojkar.. O drar han en flicka i håret så är han förmodligen kär i henne.. Nej det är han inte, drar han en flicka i håret så är han förmodligen dåligt uppfostrad, ingenting annat!
Vad skulle en flicka som drar en pojke i håret kallas? Inte kär i alla fall.. Inte skulle hon försvaras med att flickor är flickor, hon är nog bara förtjust..
Låt barn vara barn o utvecklas till de individer de vill bli. Låt vuxna vara det som de själva har valt att bli o kalla sig vad de vill.
Vi behöver inte dela upp alla i kategorier o under kategorier.
Vi är alla människor o alla är unika på sitt eget sätt även om vi väljer att kalla oss han,hon eller hen!
Vi har alla fördomar o utsätts någon gång för andras.
Fördomar beror på okunskap, så vilka människor behöver du lära dig mer om?

Att vara lycksalig i sin egen tro

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att gallra bland mina vänner på Facebook.
Många av er skrev att ni gärna ville vara kvar, vilket jag är glad för!
Efter gallringen var det några som hörde av sig o undrade varför jag tagit bort dem som vän.
En av dem är en person som jag inte pratat med på länge, han kommenterar aldrig något jag skriver på Facebook, jag har inte heller kommenterat det han skriver o det var åratal sedan vi sist pratade eller umgicks.
Det jag minns av denna person är att han ser sig själv lite som en frälsare.
Som en modern Messias.
Han säger sig jobba aktivt med LOA i sin vardag (Law of attraction) o vill gärna lära ut sin livsåskådning till andra. Det han inte tänker på är att alla andra inte delar hans livssyn.
Han moralpredikar gärna också om han tycker att man tycker eller gör något fel..
Under den period vi umgicks pratade han mycket om sig själv, hur bra han var på det han gjorde, hur missuppfattad han var o att alla var emot honom.
Ingen kunde glädjas med hans framgångar o ingen såg hans potential att bli något stort. Deras förlust sa han men jag ska visa dem.
Samtidigt som han hyllade sig själv o snöade in på sin egen kompetens fokuserade han även hårt på andras inkompetens.
Det var ofta diskussioner om hur fel han tyckte att samhället var, hur fel andra människor hade o att alla andra tänkte eller var på ett felaktigt sätt.
En sådan människa tar mycket energi o man vet inte riktigt om det är någon mening att säga emot för informationen går sällan in hos människor som tänker så.
Jag är inget fan av jantelagen o tycker att man ska vara stolt för den man är. Man ska tro på sig själv o tycka att man själv är bra.
Men vart går gränsen mellan självförtroende o högmod?
Får man tro så gott om sig själv att man under resan trycker ner o dumförklarar andra som inte tänker likadant? Att vara så insnöad på att man själv är så bra att man inte kan ta kritik eller se sina egna fel o brister?
LOA ger en det man önskar men denna person kom ingen vart med det han ville.
Jag minns att han ville ge ut en bok men fick nobben av alla bokförlag, givetvis var det alla bokförlag som hade fel, de såg inte hans kompetens att bli stor.. Åter igen deras förlust o han var så missförstådd, han är ju så bra på det han gör, varför kunde ingen se det?
Ibland önskar jag att jag kunde förklara för honom att det är inte så man jobbar med LOA.
För det man sänder ut kommer tillbaka, allt från känslor till handlingar.
Om man som min vän ser ner på andra så ser andra ner på en själv också.
Om man som min vän tycker att man är så missförstådd o tycker att alla andra har fel så kommer man aldrig att bli förstådd.
Man skapar ingen bra karriär genom att tala o tänka negativt om andra o att inte se sina egna fel o brister.
Tvärtom så hindrar det en själv från att utvecklas o bli bättre.
Kan man inte se sina egna fel o brister kan man heller inte göra något åt dem.
Ist för att tycka att alla bokförlag är dumma o gör inkompetenta bedömningar så kanske han skulle ha tackat dem för deras tid o frågat vad han kan göra annorlunda.
Ta till sig kritiken o förändra det som de inte var nöjda med.
Negativa tankar drar till sig negativa tankar. Positiva tankar drar till sig mer positiva tankar.
Ödmjukhet är motsatsen till Högmod o det är genom ödmjukheten man skapar sina mål.
Om han aktivt jobbar med LOA borde han känna till det.
Gläds med andra så får du själv känna glädje.
Ge med hjärtat så får du tillbaka när du själv behöver.
Exempelvis så lånade jag ut lite akuta pengar till en vän fast jag egentligen inte hade råd med det just då.
Fick sedan själv lite plötsliga utgifter, men tänkte att det ordnar sig iaf.. Jag vet ju att jag tids nog får tillbaka de där pengarna.
När jag kom hem samma kväll som jag fick de där plötsliga utgifterna låg det en utbetalningsavi i brevlådan.
Jag hade betalat en räkning 2 gånger o fick tillbaka 300kr.
Vår konversation om varför jag valt att ta bort honom som vän på Facebook slutade med att han ville tala om för mig vilka fel o brister han tyckte att jag hade o han aldrig själv skulle sjunka så lågt som jag hade gjort i vissa frågor.. Att han gärna ville guida mig rätt men att jag själv gjorde valet vilken väg jag vill ta..
Han blev upprörd över mitt handlande o visade verkligen sitt rätta jag o jag blev bara stärkt i mitt beslut att ha tagit bort honom som vän.
Jag vill ha vänner som accepterar mig som jag är, inte sånna som ska moralpredika om saker de tycker att jag tänker fel om. Som inte går till personangrepp när man på ett bra sätt försöker kritisera någonting de har gjort.
En förutsättning för att man ska kunna vara vänner är ju att man har något gemensamt o har någorlunda samma åsikter o syn på saker o ting.
Man kan inte få respekt från andra om man inte visar andra respekt tillbaka. Moralpredikan o personangrepp är inte ett ok sätt att ta kritik på o det går inte att bygga en sund vänskap på en envägskommunikation.
Därför tackar jag LOA för att personen visade sitt rätta jag, även negativa erfarenheter ska ses som positiva.
Nu vet jag vad han går för o vart han står i livet. Jag står inte på samma ställe o har inget utbyte av att lyssna på hur dumma andra människor är.
Jag vill ha positiv energi i mitt liv o därför kapar jag banden med en källa till negativitet.
Visst kan man vara lycksalig i sin egen tro, man ska tro på sig själv men inte på bekostnad av andra.
Äkta vänskap går inte ut på att försöka förändra varandra utan att uppskatta varandra för vem man verkligen är.

Hon förtjänar att dö..

Expressen visar idag en film där en morfar hittar sitt nyfödda barnbarn övergivet på gatan, som vanligt haglar hatet på nätet o folk dömer ut mamman som
Psykiskt sjuk, förlossningsdepression, att hon förtjänar o dö, borde låsas in på livstid, att hon inte borde få skaffa fler barn..
Alla dessa åsikter utan att veta varför hon gjorde som hon gjorde.. Det enda som framkommer är att hon höll graviditeten hemlig..
Det fick mig att tänka på mig själv, andra adopterade o våra bio föräldrar som även de har lämnat oss av olika orsaker.. Vilka hatiska kommentarer skulle våra bio föräldrar möta om just deras fall skulle visas upp i media?
Bara i Sverige finns ca 50000 internationellt adopterade.
Det alla adopterade har gemensamt är att vi alla har blivit övergivna av våra biologiska föräldrar på ett eller annat sätt..
Vissa lämnas som nyfödda eller direkt efter förlossningen, andra som lite äldre, vissa hittas precis som denna lilla pojke på gatan o lämnas på
Barnhem.
Det man inte får glömma innan man dömer andra är att det är inte som i Sverige.
Det är en annan kultur, en annan kvinnosyn, ett helt annorlunda samhälle som inte är uppbyggt på samma sätt som i Sverige.. Det finns inget som heter föräldraledighet, pappaledighet, jämställdhetsbonus, gratis mödravård eller preventivmedelsrådgivning.. Inte heller kunskap eller resurser för att ge någon behandling mot förlossningsdepressioner eller liknande.. Tror ni att en fattig ensamstående mamma på Indiska landsbygden har pengar att söka psykvård för förlossningsdepression? Förmodligen har hon fött barn hemma för att det inte ens finns pengar till att föda på sjukhus.. I många länder är det olagligt med abort, att bli gravid o få barn utanför äktenskapet är en stor skam o kan få förödande konsekvenser för kvinnan.
Denna kvinna dolde sin graviditet, säkerligen inte för att hon tyckte det var kul..
I vissa länder finns speciella hem för kvinnor som är hemligt gravida.
De bor där under graviditeten, föder sina barn där, lämnar sina barn där o återgår om de har tur till sina familjer efteråt.. Förhoppningsvis blir de gifta o bildar ny familj.
Har man någon gång mött kvinnor som ska lämna bort sina barn så vet man att det är det svåraste beslut en mamma tar i sitt liv..
Men det finns många faktorer bakom varför de tar det beslutet..
Allt ifrån fattigdom, att de blivit svikna av pappan till barnet, att de är ogifta eller sjuka.. Påtryckningar från familj eller släkt.
Problemet ligger oftast inte hos den enskilde mamman utan på samhället o synen på kvinnor..
I mitt fall så blev min bio mamma lämnad av min bio pappa för att deras äktenskap inte godkändes av hans familj.
Min bio mamma hade inget stöd varken från familj eller samhället att ensam ta hand om mig.
Vad hade hon för alternativ?
Tänk er själva att ni skulle bli förskjutna av er familj, släkt o i vissa fall hela er kommun om ni blev gravida utanför äktenskapet eller våldtagna..
På grund av dig så får hela din släkt dåligt rykte, ingen av din släkts kvinnor kommer att bli gifta pga att du har dragit skam över familjen..
Du har tur om du bara blir förskjuten, många blir mördade..
Din enda chans till överlevnad är att tigga på gatan eller i bästa fall hamna på en bordell.. Är det en lämplig o värdig uppväxt för ett barn?
Skräcken att hamna i den situationen får många att göra saker i ren panik.
Vi vet inte varför denna mamma handlade som hon gjorde, därför ska vi heller inte döma!
Men ja, det är tragiskt o fruktansvärt att sån t händer i världen idag..
Bara i Sverige finns det ca 50000 barn som alla blivit övergivna av sina bio mammor o pappor..
Är det någon som tycker synd om oss eller säger till oss att våra bio föräldrar förtjänar att dö, låsas in för resten av livet eller att de aldrig borde få skaffa fler barn för att de en gång gjorde valet att lämna oss? 

Hur tänker folk om de finska mödrar som under kriget valde att skicka sina barn till Sverige? 

Är det så mkt bättre o finare att överge sina barn på det viset än på grund av fattigdom? 

Är nöden o desperationen i krig lättare att förstå o acceptera än nöden o desperationen i fattigdom o socialutsatthet? 

Vad är skillnaden på att i ren desperation överge sitt barn på gatan o att i samma desperation skicka sina barn utomlands till främmande människor på grund av krig o fattigdom? 

Tror man på Bibeln kan man ju fundera över varför Moses mamma lade honom i vassen.. Var hon en dålig mamma? Förtjänade hon att dö för sin handling? Bli inlåst resten av livet? 

Vad är skillnaden på att överge ett barn på gatan o att lämna sitt barn i en korg i en flod? 

Det finns andra länder än Sverige, andra kulturer än den vi har här o alla samhällen ser inte ut som här.. 

Boxen sträcker sig utanför Sveriges gränser, vi måste tänka utanför den..