Jag vill tro att att alla mammor älskar sina barn. Det gör även jag fast jag egentligen inte ville ha barn. 

Ja ni läste rätt. Jag är kvinna o ville inte ha barn. 

Att vara kvinna o inte vilja ha barn är fortfarande än i dag tabu. Som kvinna måste man vilja ha barn, o vill man inte det så får man som ett brev på posten som vanligt 500 olika kommentarer, anledningar o andra konstiga idéer om att man ska ändra sig.. Mer om det i kommande inlägg. 

Anledningen till att jag inte ville ha barn är för att jag lever med Fibro. 

Att vara mamma med Fibro är inte som att vara bara mamma. 

Varje dag är en kamp. Mot smärta- mot trötthet- mot ork- energi o ljudkänslighet. 

Jag har länge styrts av min rädsla att inte kunna vara en bra mamma, att inte vara tillräcklig. 

Jag har varit rädd för att må dåligt under graviditeten (o den delen är ju redan avbockad på checklistan) se förra inlägget. 

Jag var rädd för att inte orka bära mitt barn i famnen på grund av smärtan. 

Nu lever jag mitt i den rädslan. 

A är nu 9 månader o väger ca 9 kg. 

Hon vill ogärna sitta eller ligga själv. Hon vill bli buren, vara nära, hon klättrar på mig o drar i mina kläder. Hon vill hålla i mig när hon försöker stå upp. O hon nyps rätt hårt. 

Jag bär henne fast min kropp egentligen håller på att gå av. 

Att ha någon på sig som nyps, klättrar o drar i kläderna 9 timmar om dagen är väldigt påfrestande om man redan innan har så ont att man inte vet ut eller in. Men vad ska man göra? Sätter jag ner henne så skriker hon ist, eftersom jag är ljudkänslig så får jag migränliknande huvudvärk på kort tid. 

Att jag mäter ca 152 cm över havet gör inte saken lättare. Allt är för högt upp, jag får alltid jobba uppåt med axlarna. 

Lyckades hitta ett skötbord som inte gick upp till brösthöjd på mig. Däremot  håller jag på att gå av på mitten varje gång jag ska nå ner i spjälsängen. Det är nästan så att jag får hänga o dingla med benen om jag ska nå botten.. 

Att få in henne i bilen är snart omöjligt. 9 kg bebis + babyskydd väger en del. 

När hon var mindre gick det åt rätt många kuddar för att jag skulle kunna amma eller mata med flaska. Jag orkar inte sitta o hålla upp armarna så länge.

Man får hitta sina knep. 

Jag brukar försöka lägga en handduk under flaskan så slipper jag hålla i den medan hon äter. 

Bara en sån liten sak som att mata henne med sked är jobbigt. Kan ni tänka er att få ont i fingrarna av att mata ett barn med en liten sked? 

Jag vill komma ut  o ta en promenad, tyvärr är det mycket backar där jag bor o dra en tung barnvagn i uppförsbacke är som att springa ett maraton för mig. 

Jag måste stanna o vila flera gånger för att orka. Blir inte så många promenader som jag önskat. 

Blir mest till att vara hemma, där vi kan ligga eller sitta. 

Att leva med fibro innebär kronisk trötthet. Man pratar om sk fibrodimma. 

Att ha barn innebär sömnbrist o trötthet. En trötthet som en frisk människa kan vila eller sova bort. 

Att vara mamma o ha fibro betyder inte bara sömnbrist o trötthet. Det innebär utmattning. 

Det blir bättre säger folk- ja visst, men jag behöver sova nu- inte om 4 år! 

Mina symtom har blivit värre sedan jag skaffade barn. Vilket jag befarade redan innan. 

Jag har mer ont, är om möjligt ännu tröttare o min mage har börjat krångla, vilket den aldrig gjort förut. Jag sover dåligt på nätterna på grund av smärtan. 

Jag är egentligen så trött att jag skulle kunna gå upp i molekyler men jag kan inte koppla av, komma till ro. 

Härom natten somnade jag först kl 05.00. A vaknade en gång i timmen, höger sida var bortdomnad o jag hade sockerdrickskänsla i i armen, handen o benet. På vänster sida högg det som knivar i benet o i foten. O som pricken över i et hade jag en fruktansvärd huvudvärk. 

Jag är fortfarande bortdomnad i höger sida o har nedsatt styrka i höger hand. Huvudvärk har jag så gott som dagligen nu för tiden. För en frisk person funkar kanske tipset sov när barnet sover. Jag blir inte piggare av att vila i 30 min. 

Dessutom är jag rädd för att A ska ha ärvt denna hemska sjukdom. 

Jag önskar att någon hade berättat innan hur det är att vara fibromamma.  Då hade jag kanske tänkt en gång till. 

Jag förstår att det här kan låta konstigt för er som inte har fibro. 

För i normala fall tänker man kanske inte på sådana saker. Oroar sig för sådana saker som jag gör. 

Att bli o vara mamma ska ju vara det finaste som finns o att skaffa barn ska ju vara en så stor lycka... 

Jag är glad att jag har min dotter, även om jag inte orkar bära henne i mina armar så blir hon aldrig för tung för mitt hjärta.