Våran uppväxt och våra erfarenheter har en stor betydelse för vilka vi blir som vuxna.
Under barndomen formas vi av våra föräldrar, släktingar och andra människor i vår omgivning.
Barndomen lägger grunden för resten av våra liv.
Att tänka tillbaka på sin barndom väcker olika känslor hos alla.
I dagarna blev en katt i Trollhättan brutalt misshandlad av en pojke. Enligt ett vittne (ett annat barn) ska pojken ha varit i 10 års åldern.
Han sparkade katten så hårt att den gick sönder inifrån. Även huden sprack på de ställen där de avsparkade benen stack ut.
Katten fick på grund av sina skador somna in hos veterinär.
En familj har på ett förfärligt sätt förlorat en familjemedlem, sin katt, sitt husdjur. Allt på grund av en ond och hänsynslös handling.
Vad är det som får en 10 årig pojke att så kallblodigt ge sig på ett oskyldigt djur?
En trasig barndom? En barndom präglad av våld? Oavsett orsak så behöver denna pojke hjälp!
För vad blir nästa steg? Att ge sig på andra människor, misshandel, kanske rent av mord? Kan man utan problem kallblodigt misshandla en katt till döds så har man säkert inte långt till andra känslokalla handlingar..
Vart är den 10 åriga pojken om säg 5 år om han inte får hjälp redan nu?
Våld går ofta i arv.. Inte alltid men ofta.
Pedofiler vittnar ofta att de själva varit utsatta som barn. Har man som barn varit utsatt eller bevittnat våld i familjen så dras man ofta till våldsamma partners eller miljöer där det förekommer våld i vuxen ålder, därför att det är normaliserat.. Man känner en trygghet i otryggheten..
Barn som bevittnar våld räknas som brottsoffer då det är lika traumatiskt för ett barn att bevittna våld som att själv utsättas.
Men hur mycket av sina egna handlingar kan man egentligen skylla på en trasig barndom?
Har vi inte ett eget ansvar också?
Några av mina vänner kommer från trasiga familjeförhållanden men har vuxit upp och klarat sig bra i livet. Samtidigt har jag också vänner som kommer från i princip perfekta familjeförhållanden men som på olika sätt hamnat utanför samhället, de har alla tagit sig tillbaka ut ur det destruktiva men det kunde ha slutat illa för en del av dem.
Mitt eget liv började med ett trauma. Jag blev övergiven av min egen mamma. Under mina första 8 månader utsattes jag för 3 olika separationer från människor jag knutit ann till innan jag slutligen hamnade här hos mina föräldrar. Separationsångesten har följt mig under hela livet. Jag har ett stort behov av trygghet och ogillar fortfarande förändringar.
När jag var 4 år dog min farmor som jag nu i efterhand fått höra att jag hade en väldigt nära relation till. När jag var 10 dog min farfar som jag har vissa minnen av.
Separationerna har följt mig genom min uppväxt på olika sätt. Dödsfall, vänner som flyttat, förhållanden som tagit slut.. Så som det är för alla människor.
Jag har under mina snart 35 år hunnit med det mesta, både på gott och ont.
Jag har blivit utsatt för fysiskt och psykiskt våld av människor i min närhet. Jag har varit medberoende och legat sömnlös om nätterna av oro för att någon jag höll kär var tung narkoman. Jag har suttit på plattan i timmar, frågat runt bland tungt kriminella narkomaner om de hade sett skymten av personen.
Jag har mått dåligt, tagit mig upp igen, fallit tillbaka och rest mig igen.
Jag har hittat ett sätt att överleva.
Jag är lika lycklig i mitt liv nu som jag har varit olycklig i mitt liv förr.
Men trots alla hårda smällar i livet så skulle jag aldrig kunna ge mig på och skada en katt eller något annat djur.
Tvärtom så kan jag inte ens slå ihjäl en fluga..
Jag är en sådan där djup människa som tror att allt har en mening.
Hade jag inte varit med om allt jag varit med om i livet så hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade förmodligen inte haft det jobb jag har och kanske inte heller haft de vänner jag har. Mitt liv hade kunnat se helt annorlunda ut utan mina erfarenheter, både positiva och negativa.
Mina erfarenheter har gjort mig ödmjuk och tacksam!
Jag har valt att göra någonting positivt av det som är negativt.. Jag har skapat min egen lycka och här i lyckans land tänker jag stanna!
Jag tänker fortsätta att attrahera det jag vill ha och nå mina mål!
Så hur mycket kan man egentligen som vuxen skylla på en trasig barndom?
Namaste 🙏