En sak jag funderat länge på är varför folk tar för givet att det är ok att ställa känslomässigt intima frågor till mig som adopterad.
 
Jag diskuterar gärna o delar med mig av min bakgrund till folk jag känner eller andra adopterade. Jag har alltid varit öppen för frågor men inte till vem som helst. Hur som helst.
 
Än idag finns det så mkt fördomar mot adopterade o våra familjer.
 
Visst är det trevligt att du visar intresse för mig o min familj men ibland känns det som att folk frågar för att de medvetet vill stigmatisera mig o min familj.
 
Jag tycker att det är trevligt att prata med o träffa nya människor men samtidigt finns den alltid där.. Vetskapen om att någon ska inleda den obligatoriska ofrivilliga intervjun.
 
Åh är du adopterad, jag måste bara få fråga... Nej det måste du inte, du måste inte få fråga!! Fråga ist om det är ok att ställa frågor!
 
Redan där visar du att du tycker att jag är annorlunda, att bara för att jag har en annan bakgrund o hudfärg än du så ska jag vika ut mitt känsloliv för främmande människor.
 
Det kan vara tillräckligt jobbigt att vara ensam mörkhyad i ett sällskap utan att du med dina frågor spär på tankarna om utanförskap genom att ta för givet att jag som adopterad gladeligen ska svara på en rad frågor om mitt känsloliv o på så vis även indirekt påpeka att jag ser annorlunda ut.
 
Det finns gränser för vad som är ok att fråga!
 
Alltid samma start:
 
"Vart kommer du ifrån, på riktigt alltså eller från början" som vissa uttrycker det.
 
Genom att ställa den frågan så visar du öppet att jag ser annorlunda ut, att jag avviker från normen.
 
Vad svarar man på den frågan?
 
En gång var jag en spermie....
 
Jag brukar svara att jag är adopterad från Indien.. Sen är det kört...
 
Fortsättningen skiljer sig lite beroende på om den som frågar är infödd svensk eller om de själva kommer från ett annant land.
 
Vi kan börja med de infödda svenskarna.
 
Jaha, är du adopterad:
 
Följdfrågor:
 
"Vet du vilka som är dina riktiga föräldrar"? Eller "har du kontakt med dina riktiga föräldrar"?
 
Riktiga föräldrar var det ja. Vad är en riktig förälder?
 
För mig är en riktig förälder en person som älskar en, tar hand om en o som i juridisk mening är vårdbadshavare innan man fyller 18. Att vara förälder är inget man blir bara för att man får barn, det är något man väljer att vara.
 
Mina riktiga föräldrar är alltså de som jag har vuxit upp med. De som älskat mig o tagit hand om mig när jag var barn. De jag delar minnen med o som jag kallar mamma o pappa.
 
De som såg till att jag blev till kallas biologiska föräldrar. De är inte mina riktiga föräldrar.
 
Men svaret på frågan är: Nej det har jag inte.
 
"Men vill du inte veta det"? Undrar den nyfikne.
 
Det är en av de känsligaste frågan av alla.
 
Jag kan bara tala för mig själv men i 34 år har jag funderat o i yngre år mått dåligt av att jag inte vet vilka mina biologiska föräldrar är.
 
Genom att fråga mig om jag vet vilka de är så strör du salt i såren. Du påminner mig o väcker mitt barndomstrauma till liv. 
 
Ibland när jag orkar så brukar jag fråga den nyfikne om denne har en bra relation till sina föräldrar. De flesta brukar skruva lite på sig o se lite besvärade ut.
 
"Har du varit i Indien"? Eller "Har du åkt tillbaka till ditt hemland"? 
 
Nej det har jag inte. Jag bor i mitt hemland Sverige. Indien är mitt födelseland, stor skillnad! 
 
Ofta kommer här en lång monolog ifrån den nyfikne om att jag bara måste åka till Indien, det är ju ett så fantastiskt land, finns så mkt att se, maten är så god osv.
 
Finns väl inget som säger att jag måste åka till Indien o bara för att jag är född där så är jag inte automatiskt intresserad av landet.
 
Dessutom kan det väcka otroligt mkt känslor att göra en återresa. Det är inte bara att åka dit som att man ska på solsemester till Mallis.
 
Det kan väcka känslor hos mig som jag kanske inte vet hur jag ska hantera. Jag åker till Indien om jag vill o när jag är känslomässigt redo för det!
 
Ta inte för givet att jag vill åka dit! Vänd på steken:
 
Antag att du är född i Pajala men uppvuxen i Malmö.
 
Måste du då bara brinna av längtan att åka till Pajala för att se platsen du föddes på? Lära dig norrländska, äta palt o ta del av den norrländska "kulturen" hitta dina norrländska rötter?
 
Nä jag tänkte väl det!!
 
Nästa fråga:
 
"Hur känns det att vara adopterad"?
 
Ska det kännas på något speciellt sätt?
 
Hur känns det att vara biologiskt barn?
 
Hur känns det att vara skilsmässobarn?
 
"Det måste vara jobbigt att vara adopterad, många adopterade mår ju så dåligt"
 
Ja så kan det vara men adopterade är ingen homogen grupp. Precis lika lite som att homosexuella, svenskar, nordbor eller europeer är homogena grupper.
 
"Vad duktig du är på svenska" 

Ja, jag är adopterad o har svenska som modersmål. 

"Kan du indiska"?
 
Indiska är en klädkedja o inget språk.
 
O nej, jag är inget underbarn som pratade något av de indiska språken vid födseln.
 
"Är de snälla mot dig, dina adoptivföräldrar"? 

 
Återigen, genom Att säga adoptivföräldrar ist för föräldrar så stigmatiserar du min familj.
 
De är inte mina adoptivföräldrar utan mina föräldrar, de enda föräldrar jag har o någonsin kommer att ha!
 
Samma fail som att säga riktiga föräldrar om biologiska föräldrar.
 
varför skulle de inte vara snälla?
 
"Var dina föräldrar elaka mot dig som barn"? Dags för den nyfikne att skruva lite på sig igen för den intima o obekväma frågan.
 Hade jag varit biologiskt barn hade ingen ställt den frågan. 

"Har du några syskon"?
 
Ja, jag har en bror. Följdfråga: är ni riktiga syskon?
 
Ja vi är riktiga syskon men inte biologisla syskon. Samma sak igen.
 
Han är min bror o har varit det i 30 år. Han kommer alltid att vara min bror.
 
"Vad är ditt riktiga namn"?
Svar: Det jag döptes till, tilltalsnamn Rebecka... Men det är ju inget indiskt namn.. Kortekt noterat! 
 
"Kommer du ihåg någonting från Indien"?
Hur mkt minns du själv från dina första 8 månader i livet?
 
"Vet du varför de lämnade bort dig"? 

Eller: "Vet du varför dina riktiga föräldrar inte ville ha dig"? 

Nu förväntas jag inte bara blotta mitt eget känsloliv utan även lämna ut mina biologiska föräldrars sårbarhet. Vissa har även frågat varför mina föräldrar valde att adoptera.  (Adoption är ju ett andrahands val, något man gör för att det inte finns något annat sätt. En sista desperat utväg) Återigen, det är någonting mellan mina föräldrar, det är inget som angår dig! O vad vet du huruvida mina biologisla föräldrar ville ha mig eller inte? 

Nej, jag känner mig inte o har aldrig känt mig som ett andrahands val, en desperat lösning på ett problem. Jag är mina föräldrars dotter o de är min mamma o pappa, precis som vilken annan familj som helst.
 
"Känner du dig svensk"?
Vad svarar man på det? Ja, till vardags men inte till fest.
Vad ska jag annars känna mig som? Ta fram exemplet om Pajala igen.
Känner du dig norrländsk eller skånsk?
Jag brukar inte gå runt o tänka på vad jag känner mig som. Men när nyfikna människor stigmatiserar mig med sina frågor om mitt ursprung så känner jag mig mindre svensk. 

Vidare till följdfrågor från nyfikna eller okunniga människor som själva kommer från andra länder.
 
Det som skiljer dessa personer ifrån de infödda svenska är att de 99% av gångerna missar ordet adopterad. De hör bara Indien.
Sen rullar frågorna o fördomarna på, mest fördomarna om jag ska vara ärlig.

"Jag tycker synd om dig som är föräldralös"
Jaså är jag? Jag har både en mamma o en pappa. "Ja men inte på riktigt, de kanske känner att du inte är deras riktiga barn"
Kan man inte älska ett barn som sitt eget så ska man inte adoptera.
 
"Åh är du från Indien, jag älskar indisk film" o sen kommer en hel lista på indiska filmer o indiska skådisar som jag aldrig har hört talas om.
Jag har aldrig sett någon indisk film..
"Men du är ju indier"
Ja, jag är adopterad.

"Kan du bjuda mig på indisk mat"? 

Nej, jag kan inte laga indisk mat, men du kan få lite makaroner o bacon om du vill. Är du riktigt snäll kan du få ett stekt ägg till!

"Du är inte svensk"
Jo jag är svensk, jag är adopterad.
"Nej du kommer aldrig bli svensk, du bara tror att du är svensk"

Vem är du att tala om för mig vilken identitet jag har? Vem jag är o vad jag känner? 

Sen ska de alltid berätta vart de själva kommer ifrån. Hur länge de har bott i Sverige, att svenska är svårt att lära sig o ev några SFI minnen.. 

Precis som att det är viktigt. Jag har svenska som modersmål, har bott hela mitt liv i Sverige o jag har aldrig gått på SFI. 
 
"Varför har du ett svenskt namn"?
Därför att jag är svensk o har svenska föräldrar. 

"Hur mycket kostade du"? 

Många tror fortfarande att man åker till ett land o köper ett barn från antingen ett barnhem eller direkt av de biologiska föräldrarna. Många verkar också tro att man åker till ett barnhem o väljer ett barn man vill ha. Lite som att köpa hund. Man åker till uppfödaren o tittar på o jämför valparna. 

Jag var ett barn som behövde föräldrar. En människa -inget husdjur! 

Jag är ingen ägodel- varken köpt eller såld! 

Annars är det ungefär samma frågor som de nyfikna svenskarna ställer. 

 
Jag är den jag är. Jag har min historia o min bakgrund. Du är den du är o har din historia o din bakgrund.
Ställ inte frågor om min familj eller om mig o mina känslor som du själv finner obekväma.
Ta inte föregivet att jag ska blotta mitt innersta för dig bara för att jag är adopterad.
Jag skulle aldrig få för mig att säga "åh är du biologiskt barn, "åh är du skilsmässobarn, eller för all del, "åh är du homosexuell" jag måste bara få fråga....
Det är inte en självklarhet att få ta del av andras känslor o barndomstrauman.