Jag fick ett pm på Facebook från en främmande man som som skrev att han hört om min historia o tyckte den var sorglig.
Sorglig för vem?
För honom, mig, min bio mamma eller bara rent allmänt?
Det ligger alltid en sorg bakom varje adoption. En mamma som av olika anledningar måste ge upp sitt barn, ett barn som förlorar sina föräldrar.
Ett smärtsamt farväl o livslång värk i hjärtat.
I mitt fall omfattar adoptionen även mycket glädje.
Mina föräldrar fick efter fem års väntan ett efterlängtat barn. Jag fick ett hem, en familj o en framtid i ett land där jag fått växa upp i trygghet, fred o harmoni.
Jag fick möjlighet att gå i skolan, lära mig läsa, skriva o skaffa mig en utbildning.
Jag har fått massor av kärlek o positiva minnen från min barndom. Jag har upplevt både lycka o sorg på många plan, precis som alla andra har i sina liv.
Kanske ligger det inte bara sorg i min bio mammans hjärta heller. Hon har det kanske bra idag, lever ett liv hon inte kunnat om hon behållt mig.. Även hon har kanske fått en ny chans i livet. Kanske har hon en ny familj där hon nu har möjlighet att på bästa sätt ta hand om sina barn till skillnad från då.
Vad jag vet så har mina föräldrar aldrig varit bittra över att de inte kunde få bio barn.
Så för vem är min historia sorglig?
Ibland går sorg o lycka hand i hand.
Min bio mammas sorg för 35 år sedan då hon valde att lämna bort mig blev istället mina föräldrars största lycka då de väntat i många år på att bli föräldrar.
Min sorg över att ha förlorat min bio mamma (som jag inte minns) har gått från sorg o hat, till glädje o tacksamhet. Jag är glad för att jag har fått en fin familj, en bra barndom o uppväxt. Tacksam för allt jag fått i livet som jag aldrig skulle ha haft möjlighet till om jag blivit kvar i Indien.
Så hur sorglig är min historia egentligen o för vem?
Är en historia sorglig även om den har ett lyckligt slut?