Tänkte presentera mig lite närmre för er som inte känner mig. 

Jag heter Rebecka och är född år 1980 i en på den tiden liten tågby i norra väst Bengalen, Indien. 

Jag hade en mamma från Nepal o en pappa från Indien. 

Deras äktenskap godkändes inte av någon anledning så min pappa lämnade min mamma för att gifta sig med någon annan. Min mamma i sin tur kunde inte ensam ta hand om mig. 

Jag vet ingenting om mina första 5 månader i livet. Det finns inget dokumenterat om det.

Jag kom 5 månader gammal till ett barnhem i Kolkata där jag blev kvar i 3 månader. 

I mars 1981, 8 månader gammal anlände jag till Sverige. 

Jag växte upp i ett litet villa samhälle tillsammans med min mamma, pappa, hund. Familjen utökades så småningom med en bror. 

Under min uppväxt reflekterade jag aldrig över att jag såg annorlunda ut med min kaffe latte hy o mörka hår. 

Som barn tänker man inte i färger, man  bara är, leker o tar livet som det är. 

Första gången jag egentligen blev påmind om mitt utanförskap var i högstadiet då det fälldes en o annan rasistisk kommentar. 

I o med det började mitt intresse för mina rötter. 

Kanske ska jag vara glad att jag blev påmind om att jag faktiskt har rötter i ett annat land, annars kanske jag inte skulle intresserat mig alls eller först långt senare i livet. 

Min inre resa o jakten på en identitet hade börjat. 

Min trygga värld hade börjat rasa samman bit för bit. 

Jag gick gymnasiet på en skola där många elever hade utländsk härkomst. 

Det var tydliga grupperingar mellan svenskar o invandrare. Själv hängde jag med svenskarna som jag alltid gjort. 

Men allt oftare kom frågan om vart jag kom ifrån. Har fortfarande svårt för den frågan, jag vet aldrig vad jag ska svara. Nykvarn, Stockholm, Indien? 

Frågar de av intresse för vart jag bor eller syftar de på min hudfärg? 

Är jag utomlands o får frågan vart jag kommer ifrån och svarar Sverige så ser folk ut som att jag är ett UFO o just svarat månen på deras fråga. När de återhämtat sig från chocken hasplar de alltid ur sig ett NO. 

Det pratas mycket om att adopterade mår dåligt o känner sig rotlösa. 

Jag känner mig inte rotlös, utom då andra människor påpekar att jag ser annorlunda ut. 

Människors NO utomlands o invandrares  "du är inte svensk o kommer aldrig att bli" här hemma i Sverige. 

Jag känner mig svensk eftersom jag alltid har bott här. Jag är uppvuxen i ett svenskt hem med svenska föräldrar. 

Mitt modersmål är svenska, jag firar svenska traditioner o känner mig hemma i Sverige. 

Svenskar ser mig som svensk, men först efter att jag förklarat att jag är adopterad. 

"Jaså är du adopterad, ja men då är du ju svensk" 

Att alltid få förklara varför man ser ut som man gör eller ibland få försvara sig mot andras påhopp om att min identitet inte stämmer kan vara påfrestande. Vilka är de att tala om vem jag är o vart jag hör hemma? 

Tonåren var turbulenta år med mycket funderingar på om jag var just svensk eller inte. 

Efter att ha rest en del blev jag mer o mer säker.. Jag är Svensk! 

Finns inga tillfällen det märks så tydligt som när man är just utomlands eller umgås med människor från andra länder. 

De kan prata minnen från sina hemländer, tala språket o leva i den kulturen. Känna gemenskap genom dessa faktorer. 

Möter jag en indier så ser vi på sin höjd likadana ut i hyn o vissa utseendemässiga drag. Sen upphör all likhet. Jag har inga minnen från Indien, kan inte språket o lever inte i den kulturen. Klär mig inte i indiska kläder eller kan laga indisk mat. Jag kan inte namnet på någon indisk kändis eller Bollywood film. 

Mitt namn är svenskt, min identitet är svensk o jag hör hemma i Sverige! 

Under min gymnasietid kom jag på att jag vill jobba med människor, helst ville jag jobba med ungdomar på glid. 

Riktigt så blev det inte. Först blev jag undersköterska o jobbade ettag inom vården. Sen tog jag mig i kragen o utbildade mig till socionom. 

När jag var 24 började jag få värk i kroppen. En lång kamp mot sjukvården började.. Först 8 år senare fick jag diagnosen Fibromyalgi. 

Lärde mig massor om mig själv under dessa 3,5 år på universitetet! 

Idag jobbar jag som biståndsbedömare inom kommunen med personer över 65 år. 

Ett jobb jag trivs med till och från.. Som de flesta andra jobb, allt går upp o ner. 

Men just nu njuter jag av att vara mammaledig. I november 2013 blev jag mamma till en liten tjej. 

Hon är född i v 34 o var som en liten fågelunge när hon kom.

2013 var ett händelserikt år. 

Jag blev gravid, gifte mig o blev mamma under samma år.. 

Livet leker o blir bara bättre o bättre! 

På återseende!