För några dagar sedan höll jag på att av misstag stjäla ett paket cigg av en stackare på Ica Maxi. 

Påskstressad som jag var roffade jag åt mig det som fanns i automaten o pinna de vidare. Hörde någon ropa "ursäkta fick du med dig 2 paket"? 

Jag svarade bara ja o slängde åt han det ena paketet. Sen vände jag på klacken o hörde att han o hans kompis skrattade gott. Den kan jag bjuda på, men hoppas verkligen inte att de trodde att jag är en tjuv! 

Jag tänkte helt enkelt inte på att det låg 2 paket i automaten utan min hjärna var redan hemma o lagade mat. 

Det vankades middagsgäster o långkok här hemma, o med middagsgäster på ingång är ju schemat lite pressat. 

Lade iaf upp detta pinsamma senario som status på Facebook o resultatet blev en diskussion om rökning o amning . Som de flesta vet så fick jag barn för 5,5 månad sedan o några reagerade o trodde att jag röker o ammar samtidigt. Vilket jag naturligtvis inte gör! 

Vissa reagerade även på att jag röker över huvudtaget vilket jag inte förnekar eller skäms över, men det är inte heller något jag är stolt över. 

Varför får man lägga sig i vissa saker i andras liv o vissa inte? 

Att kommentera att någon tar en cigg o informera vederbörande om riskerna o allt annat som hör rökning till är ju uppenbarligen helt okej! Inget personligt mot de vänner som kommenterat på Facebook, jag vet att ni gör det av omtanke men vill ändå lyfta frågan. 

Har till och med hänt att främmande människor kommit fram o sagt "men lilla gumman det är inte bra att röka". 

Vad säger man? Tack men jag är läskunnig o det står på varje paket cigg jag köper. Jag är inte omyndigförklarad  o behöver ingen förvaltare! 

Jag anser att alla människor över 18 år själva har rätt att förvalta över sitt liv och sin kropp oavsett om det gäller cigg, tatueringar, alkohol på krogen eller piercingar. Precis som med fri abort, min kropp = mitt beslut! 

Jag vet att jag borde sluta röka, men valet måste komma från mig o inte genom tjat o predikningar från andra! 

Jag har alltid varit en "tvärtom människa". Ju mer folk tjatar o predikar om saker jag måste eller inte borde desto mer anti blir jag till att göra som de säger. Så ju mer folk säger åt mig att jag ska sluta röka desto mer röker jag. När jag var tonåring var det tjat om att städa rummet, vilket gjordes under på gränsen till tvång. Idag hatar jag att städa o det är ofta stökigt hemma hos oss. Inte skitit o ofräscht men stökigt. Jag förknippar städning med ett himla tjat.. 

Men är det okej att påpeka hur det ser ut hemma hos folk när man är på besök? 

Skulle ni kunna säga att det är stökigt o ostädat hemma hos någon annan om ni är dit bjudna? Jag skulle nog inte säga det. Det är liksom att lägga sig i något privat. Hemmet är ju ens personliga s fär. "Mitt hem är min borg". 

Samma som att min kropp är min borg. 

Att påpeka folks vikt verkar folk också tycka är helt okej om man är för smal. 

Jag var när jag var yngre mager som en skrika vilket var helt okej att påpeka o tala om. Fick ofta kommentarer som " men Gud vad smal du är" , " ta en bulle till det behöver du, du som är så mager", vissa gick tom så långt att de frågade rakt ut om jag åt ordentligt o en del ville ge mig pengar så att jag kunde köpa mat. 

Jag tog ofta illa vid mig när folk kommenterade min kropp. Jag valde inte själv att vara så smal o gjorde allt för att gå upp i vikt. Ni som känner mig sedan gammalt vet att jag är ett stort matvrak o jag är nästan alltid hungrig. 

Så att kommentera smala människor verkar i samhället vara helt i sin ordning. Men hur skulle det se ut om man vände på det? 

Ingen skulle väl gå fram till en överviktig människa på Mc Donalds o ifråga sätta om hen verkligen ska äta skräpmat med tanke på att hen redan är för tjock? 

Eller bara trava fram till någon på stan o säga " men Gud vad tjock du är" 

Nej det skulle vara att förolämpa någon. Är det så för att det är mer acceptabelt att vara smal än tjock i dagens samhälle? 

Barnuppfostran är det sällan folk lägger sig i men som folk gärna diskuterar med varandra. 

Att tala om för andra hur de ska uppfostra sina barn kan orsaka stora konflikter men folk lyssnar gärna på allmänna råd om hur de ska göra eller agera under trots perioder o liknande. Men nåde den som säger till en förälder på bussen eller t banan. 

Det har jag själv gjort många gånger! Men jag har sagt till barnet o inte föräldern. Rätt eller fel? Ja, om barnet sitter o sparkar mig på benen med skitiga skor så säger jag till om föräldern inte bryr sig att säga till sitt barn att man inte gör så. 

När lägger man näsan i blöt o när "bryr man sig om"? 

Vart drar du din gräns för vad du anser är okej att säga till andra och när tycker du att andra lägger sin näsa i blöt när det kommer till ditt eget liv och din borg?