Heladej - från kropp till själ

Nu är de borta.. Stödde myrr o sprutade Radar som en tok igår em. Sedan en dos till sent på kvällen. Har inte sett en geting sedan dess. Tror att de flög till geting himlen allihop! 

Expressen visar idag en film där en morfar hittar sitt nyfödda barnbarn övergivet på gatan, som vanligt haglar hatet på nätet o folk dömer ut mamman som
Psykiskt sjuk, förlossningsdepression, att hon förtjänar o dö, borde låsas in på livstid, att hon inte borde få skaffa fler barn..
Alla dessa åsikter utan att veta varför hon gjorde som hon gjorde.. Det enda som framkommer är att hon höll graviditeten hemlig..
Det fick mig att tänka på mig själv, andra adopterade o våra bio föräldrar som även de har lämnat oss av olika orsaker.. Vilka hatiska kommentarer skulle våra bio föräldrar möta om just deras fall skulle visas upp i media?
Bara i Sverige finns ca 50000 internationellt adopterade.
Det alla adopterade har gemensamt är att vi alla har blivit övergivna av våra biologiska föräldrar på ett eller annat sätt..
Vissa lämnas som nyfödda eller direkt efter förlossningen, andra som lite äldre, vissa hittas precis som denna lilla pojke på gatan o lämnas på
Barnhem.
Det man inte får glömma innan man dömer andra är att det är inte som i Sverige.
Det är en annan kultur, en annan kvinnosyn, ett helt annorlunda samhälle som inte är uppbyggt på samma sätt som i Sverige.. Det finns inget som heter föräldraledighet, pappaledighet, jämställdhetsbonus, gratis mödravård eller preventivmedelsrådgivning.. Inte heller kunskap eller resurser för att ge någon behandling mot förlossningsdepressioner eller liknande.. Tror ni att en fattig ensamstående mamma på Indiska landsbygden har pengar att söka psykvård för förlossningsdepression? Förmodligen har hon fött barn hemma för att det inte ens finns pengar till att föda på sjukhus.. I många länder är det olagligt med abort, att bli gravid o få barn utanför äktenskapet är en stor skam o kan få förödande konsekvenser för kvinnan.
Denna kvinna dolde sin graviditet, säkerligen inte för att hon tyckte det var kul..
I vissa länder finns speciella hem för kvinnor som är hemligt gravida.
De bor där under graviditeten, föder sina barn där, lämnar sina barn där o återgår om de har tur till sina familjer efteråt.. Förhoppningsvis blir de gifta o bildar ny familj.
Har man någon gång mött kvinnor som ska lämna bort sina barn så vet man att det är det svåraste beslut en mamma tar i sitt liv..
Men det finns många faktorer bakom varför de tar det beslutet..
Allt ifrån fattigdom, att de blivit svikna av pappan till barnet, att de är ogifta eller sjuka.. Påtryckningar från familj eller släkt.
Problemet ligger oftast inte hos den enskilde mamman utan på samhället o synen på kvinnor..
I mitt fall så blev min bio mamma lämnad av min bio pappa för att deras äktenskap inte godkändes av hans familj.
Min bio mamma hade inget stöd varken från familj eller samhället att ensam ta hand om mig.
Vad hade hon för alternativ?
Tänk er själva att ni skulle bli förskjutna av er familj, släkt o i vissa fall hela er kommun om ni blev gravida utanför äktenskapet eller våldtagna..
På grund av dig så får hela din släkt dåligt rykte, ingen av din släkts kvinnor kommer att bli gifta pga att du har dragit skam över familjen..
Du har tur om du bara blir förskjuten, många blir mördade..
Din enda chans till överlevnad är att tigga på gatan eller i bästa fall hamna på en bordell.. Är det en lämplig o värdig uppväxt för ett barn?
Skräcken att hamna i den situationen får många att göra saker i ren panik.
Vi vet inte varför denna mamma handlade som hon gjorde, därför ska vi heller inte döma!
Men ja, det är tragiskt o fruktansvärt att sån t händer i världen idag..
Bara i Sverige finns det ca 50000 barn som alla blivit övergivna av sina bio mammor o pappor..
Är det någon som tycker synd om oss eller säger till oss att våra bio föräldrar förtjänar att dö, låsas in för resten av livet eller att de aldrig borde få skaffa fler barn för att de en gång gjorde valet att lämna oss? 

Hur tänker folk om de finska mödrar som under kriget valde att skicka sina barn till Sverige? 

Är det så mkt bättre o finare att överge sina barn på det viset än på grund av fattigdom? 

Är nöden o desperationen i krig lättare att förstå o acceptera än nöden o desperationen i fattigdom o socialutsatthet? 

Vad är skillnaden på att i ren desperation överge sitt barn på gatan o att i samma desperation skicka sina barn utomlands till främmande människor på grund av krig o fattigdom? 

Tror man på Bibeln kan man ju fundera över varför Moses mamma lade honom i vassen.. Var hon en dålig mamma? Förtjänade hon att dö för sin handling? Bli inlåst resten av livet? 

Vad är skillnaden på att överge ett barn på gatan o att lämna sitt barn i en korg i en flod? 

Det finns andra länder än Sverige, andra kulturer än den vi har här o alla samhällen ser inte ut som här.. 

Boxen sträcker sig utanför Sveriges gränser, vi måste tänka utanför den..

Jag fick ett pm på Facebook från en främmande man som som skrev att han hört om min historia o tyckte den var sorglig.
Sorglig för vem?
För honom, mig, min bio mamma eller bara rent allmänt?
Det ligger alltid en sorg bakom varje adoption. En mamma som av olika anledningar måste ge upp sitt barn, ett barn som förlorar sina föräldrar.
Ett smärtsamt farväl o livslång värk i hjärtat.
I mitt fall omfattar adoptionen även mycket glädje.
Mina föräldrar fick efter fem års väntan ett efterlängtat barn. Jag fick ett hem, en familj o en framtid i ett land där jag fått växa upp i trygghet, fred o harmoni.
Jag fick möjlighet att gå i skolan, lära mig läsa, skriva o skaffa mig en utbildning.
Jag har fått massor av kärlek o positiva minnen från min barndom. Jag har upplevt både lycka o sorg på många plan, precis som alla andra har i sina liv.
Kanske ligger det inte bara sorg i min bio mammans hjärta heller. Hon har det kanske bra idag, lever ett liv hon inte kunnat om hon behållt mig.. Även hon har kanske fått en ny chans i livet. Kanske har hon en ny familj där hon nu har möjlighet att på bästa sätt ta hand om sina barn till skillnad från då.
Vad jag vet så har mina föräldrar aldrig varit bittra över att de inte kunde få bio barn.
Så för vem är min historia sorglig?
Ibland går sorg o lycka hand i hand.
Min bio mammas sorg för 35 år sedan då hon valde att lämna bort mig blev istället mina föräldrars största lycka då de väntat i många år på att bli föräldrar.
Min sorg över att ha förlorat min bio mamma (som jag inte minns) har gått från sorg o hat, till glädje o tacksamhet. Jag är glad för att jag har fått en fin familj, en bra barndom o uppväxt. Tacksam för allt jag fått i livet som jag aldrig skulle ha haft möjlighet till om jag blivit kvar i Indien.
Så hur sorglig är min historia egentligen o för vem?
Är en historia sorglig även om den har ett lyckligt slut?

Min vän som också är adopterad befinner sig i sitt födelseland för att även hon försöka hitta sin biologiska familj. Jag har med spänning följt hennes resa via sociala medier o idag kom nyheten, hon har hittat sin mamma! Med endast ett namn o ett nästan 30 år gammalt foto har hon återförenats med sin familj o med sin historia. Cirkeln är sluten!
Idag delar jag din glädje, har gråtit en skvätt o känt in glädjen i att nå sitt mål! Att sluta sin historiska cirkel o att få täppa till det svarta hål som bor i många adopterades själar!
För egen del har livet sakta återgått till det vi kallar vardag. Intryck, upplevelser o känslor bearbetas sakta men säkert. Jag sitter fortfarande som på nålar o inväntar en pusselbit i mitt eget livspussel.
Jag vill hoppas men ändå inte vara för optimistisk.
Men förhoppningsvis får jag snart veta!
Tills dess får jag glädjas med min vän som idag måste vara världens lyckligaste!
Vilken underbar start på det nya året! Det kan bara bli bättre!
Namaste 🙏