Om

välkommen till Heladej- från kropp till själ, som är min nya verksamhet. Verksamheten är för tillfället är under uppstart o är därför i dagsläget inte helt komplett.
Jag kommer att jobba med massage i olika tappningar i syfte att behandla spänningar, reducera stress o öka välbefinnandet i kropp o själ. Sätter kundens önskemål i fokus så gott det går.
Jag är i dagsläget friskvårds massör o sysslar med svensk klassisk massage men kommer att utbilda mig vidare inom olika massage former så småningom.
Jag sysslar även med healing o kombinerar gärna massage o healing i en lite mjukare o mer avkopplande massage som sedan avslutas med healing.
När jag kommit igång lite så kommer jag även att erbjuda coachning. Då främst inom hälsa, livsstil o andlighet.
Jag är i botten utbildad undersköterska o socionom.

Bloggens fokus är hälsa, välmående, andlighet, alternativ medicin, livet, föräldraskap, livet med Fibromyalgi o massage så klart.

Vill du boka en avkopplande stund för kropp o själ så finns jag för tillfället på skype under namnet :lady8006. Företags mail kommer senare. Jag finns i Stockholm.
Har du inte skype så skriv hur jag lättast kommer i kontakt med dig.

Allt gott, Rebecka ❤️🙏🏽

Presentation

Visar inlägg taggade med adoptivbarn

Tillbaka till bloggens startsida

Hon förtjänar att dö..

Expressen visar idag en film där en morfar hittar sitt nyfödda barnbarn övergivet på gatan, som vanligt haglar hatet på nätet o folk dömer ut mamman som
Psykiskt sjuk, förlossningsdepression, att hon förtjänar o dö, borde låsas in på livstid, att hon inte borde få skaffa fler barn..
Alla dessa åsikter utan att veta varför hon gjorde som hon gjorde.. Det enda som framkommer är att hon höll graviditeten hemlig..
Det fick mig att tänka på mig själv, andra adopterade o våra bio föräldrar som även de har lämnat oss av olika orsaker.. Vilka hatiska kommentarer skulle våra bio föräldrar möta om just deras fall skulle visas upp i media?
Bara i Sverige finns ca 50000 internationellt adopterade.
Det alla adopterade har gemensamt är att vi alla har blivit övergivna av våra biologiska föräldrar på ett eller annat sätt..
Vissa lämnas som nyfödda eller direkt efter förlossningen, andra som lite äldre, vissa hittas precis som denna lilla pojke på gatan o lämnas på
Barnhem.
Det man inte får glömma innan man dömer andra är att det är inte som i Sverige.
Det är en annan kultur, en annan kvinnosyn, ett helt annorlunda samhälle som inte är uppbyggt på samma sätt som i Sverige.. Det finns inget som heter föräldraledighet, pappaledighet, jämställdhetsbonus, gratis mödravård eller preventivmedelsrådgivning.. Inte heller kunskap eller resurser för att ge någon behandling mot förlossningsdepressioner eller liknande.. Tror ni att en fattig ensamstående mamma på Indiska landsbygden har pengar att söka psykvård för förlossningsdepression? Förmodligen har hon fött barn hemma för att det inte ens finns pengar till att föda på sjukhus.. I många länder är det olagligt med abort, att bli gravid o få barn utanför äktenskapet är en stor skam o kan få förödande konsekvenser för kvinnan.
Denna kvinna dolde sin graviditet, säkerligen inte för att hon tyckte det var kul..
I vissa länder finns speciella hem för kvinnor som är hemligt gravida.
De bor där under graviditeten, föder sina barn där, lämnar sina barn där o återgår om de har tur till sina familjer efteråt.. Förhoppningsvis blir de gifta o bildar ny familj.
Har man någon gång mött kvinnor som ska lämna bort sina barn så vet man att det är det svåraste beslut en mamma tar i sitt liv..
Men det finns många faktorer bakom varför de tar det beslutet..
Allt ifrån fattigdom, att de blivit svikna av pappan till barnet, att de är ogifta eller sjuka.. Påtryckningar från familj eller släkt.
Problemet ligger oftast inte hos den enskilde mamman utan på samhället o synen på kvinnor..
I mitt fall så blev min bio mamma lämnad av min bio pappa för att deras äktenskap inte godkändes av hans familj.
Min bio mamma hade inget stöd varken från familj eller samhället att ensam ta hand om mig.
Vad hade hon för alternativ?
Tänk er själva att ni skulle bli förskjutna av er familj, släkt o i vissa fall hela er kommun om ni blev gravida utanför äktenskapet eller våldtagna..
På grund av dig så får hela din släkt dåligt rykte, ingen av din släkts kvinnor kommer att bli gifta pga att du har dragit skam över familjen..
Du har tur om du bara blir förskjuten, många blir mördade..
Din enda chans till överlevnad är att tigga på gatan eller i bästa fall hamna på en bordell.. Är det en lämplig o värdig uppväxt för ett barn?
Skräcken att hamna i den situationen får många att göra saker i ren panik.
Vi vet inte varför denna mamma handlade som hon gjorde, därför ska vi heller inte döma!
Men ja, det är tragiskt o fruktansvärt att sån t händer i världen idag..
Bara i Sverige finns det ca 50000 barn som alla blivit övergivna av sina bio mammor o pappor..
Är det någon som tycker synd om oss eller säger till oss att våra bio föräldrar förtjänar att dö, låsas in för resten av livet eller att de aldrig borde få skaffa fler barn för att de en gång gjorde valet att lämna oss? 

Hur tänker folk om de finska mödrar som under kriget valde att skicka sina barn till Sverige? 

Är det så mkt bättre o finare att överge sina barn på det viset än på grund av fattigdom? 

Är nöden o desperationen i krig lättare att förstå o acceptera än nöden o desperationen i fattigdom o socialutsatthet? 

Vad är skillnaden på att i ren desperation överge sitt barn på gatan o att i samma desperation skicka sina barn utomlands till främmande människor på grund av krig o fattigdom? 

Tror man på Bibeln kan man ju fundera över varför Moses mamma lade honom i vassen.. Var hon en dålig mamma? Förtjänade hon att dö för sin handling? Bli inlåst resten av livet? 

Vad är skillnaden på att överge ett barn på gatan o att lämna sitt barn i en korg i en flod? 

Det finns andra länder än Sverige, andra kulturer än den vi har här o alla samhällen ser inte ut som här.. 

Boxen sträcker sig utanför Sveriges gränser, vi måste tänka utanför den..

Jag har hört din historia-den är så sorglig

Jag fick ett pm på Facebook från en främmande man som som skrev att han hört om min historia o tyckte den var sorglig.
Sorglig för vem?
För honom, mig, min bio mamma eller bara rent allmänt?
Det ligger alltid en sorg bakom varje adoption. En mamma som av olika anledningar måste ge upp sitt barn, ett barn som förlorar sina föräldrar.
Ett smärtsamt farväl o livslång värk i hjärtat.
I mitt fall omfattar adoptionen även mycket glädje.
Mina föräldrar fick efter fem års väntan ett efterlängtat barn. Jag fick ett hem, en familj o en framtid i ett land där jag fått växa upp i trygghet, fred o harmoni.
Jag fick möjlighet att gå i skolan, lära mig läsa, skriva o skaffa mig en utbildning.
Jag har fått massor av kärlek o positiva minnen från min barndom. Jag har upplevt både lycka o sorg på många plan, precis som alla andra har i sina liv.
Kanske ligger det inte bara sorg i min bio mammans hjärta heller. Hon har det kanske bra idag, lever ett liv hon inte kunnat om hon behållt mig.. Även hon har kanske fått en ny chans i livet. Kanske har hon en ny familj där hon nu har möjlighet att på bästa sätt ta hand om sina barn till skillnad från då.
Vad jag vet så har mina föräldrar aldrig varit bittra över att de inte kunde få bio barn.
Så för vem är min historia sorglig?
Ibland går sorg o lycka hand i hand.
Min bio mammas sorg för 35 år sedan då hon valde att lämna bort mig blev istället mina föräldrars största lycka då de väntat i många år på att bli föräldrar.
Min sorg över att ha förlorat min bio mamma (som jag inte minns) har gått från sorg o hat, till glädje o tacksamhet. Jag är glad för att jag har fått en fin familj, en bra barndom o uppväxt. Tacksam för allt jag fått i livet som jag aldrig skulle ha haft möjlighet till om jag blivit kvar i Indien.
Så hur sorglig är min historia egentligen o för vem?
Är en historia sorglig även om den har ett lyckligt slut?

Hur tycker ni att jag ska göra nu?

Kära läsare, jag har kört fast i en fråga o behöver era kloka råd..
Som jag skrev tidigare så skulle jag egentligen ha kommit till en annan familj i Stockholm.
Nu blev det inte så men jag undrar givetvis om de kan ha relevant information som jag inte känner till sedan tidigare. De har kanske mer utförlig information om vart i Siliguri jag kommer ifrån. Vart jag bodde där.
För det står ingenstans i de papper jag har.

Nu är frågan hur jag jag ska kontakta dessa två som skulle ha blivit min mamma o pappa.
Jag vill ju inte tränga mig på eller riva upp några gamla sår..
Jag vet ju som sagt inte varför det aldrig blev någon adoption.

Jag är inte i behov av att veta varför heller, jag vill bara fråga om de har någon mer information som jag kanske inte har i mina papper.
Vill de berätta varför de aldrig adopterade mig så är det upp till dem.

Jag har hittat dem på Facebook o på Ratsit. De bor kvar i Sverige men lever inte ihop längre.
Kvinnan är gift men mannen vet jag inte.

Hur kommer de att reagera om jag hör av mig?
Hur skulle jag själv reagera om någon hörde av sig till mig efter 34 år o ställde frågor rörande sin egen adoption?
Kommer de tycka att det känns jobbigt att någon som kunde ha varit deras dotter hör av sig med frågor?

Vad tycker ni, hur ska jag ta kontakt o hur ska jag formulera mig för att inte riva upp för mycket av deras förflutna? Jag vet ju inte hur de känner o tänker om det som varit.. 

Jag har fattat det viktigaste beslutet i mitt liv

Har i många år velat fram o tillbaka. 

Velat men ändå inte. Inte vågat, för känslosamt, för jobbigt. 
Jag har väl inte varit redo till hundra förens nu.. Allting har ju sin tid. 
Min tid är nu. Jag jag är redo, hoppas jag.. Nu finns det ingen återvändo. 
Biljetter är bokade, visum ansökt o vaccin taget.. 
Jag har varirt splittrad i frågan men har alltid velat veta. 
Men vad är det jag vill veta egentligen? Finns det något mer att få reda på än det jag redan vet? 
Hur kommer jag att hantera svaren eller icke svaren.. 
Vad är det jag saknar? 

Efter 34 år har jag bestämt mig för att göra min  återresa. Återvända till mina rötter, Se vart jag kommer ifrån, vart mitt liv började o vart mitt liv kunde ha varit. 
Kanske få den där sista pusselbiten i livets pussel på plats, oavsett om jag hittar den eller inte. 

Det kommer bli min livs resa, både själsligt o fysiskt. Jag har under livets gång hittat mig själv o vem jag är. Nu är det dags att möta den jag kunde ha blivit. Lära känna en ny sida av mig själv. 

Till er som har eller ska adoptera. 
Det kommer kanske en dag då ditt barn kommer att börja ställa frågor, intressera sig för sitt ursprung. För hur svenska vi än är, hur små vi än var när vi kom hit så har vi en historia i bagaget. Våra liv har börjat med ett trauma, en separation. vi har på olika sätt förlorat det viktigaste i ett barns liv. Våra föräldrar. 
Några har ett namn, ett kort eller kanske minnen.  Vissa har ingenting. 

Därför ber jag er som har eller ska adoptera, den dagen ditt barn vill veta saker om sitt ursprung.. Dölj ingenting. Berätta det ni vet, visa bilder, gå igenom akten tillsammans med era barn. Bara för att vi börjar intressera oss för vårt ursprung, vår histora, våra rötter så behöver det inte betyda att vi är på väg bort från er. Att vi inte är nöjda med våra liv här. 
Vill era barn försöka hitta sina biologisla föräldrar, stötta dem i det. 
Det behöver inte betyda att de vill byta ut er eller att de kommer att älska dem mer om de skulle hitta dem. 
Mina föräldrar kommer alltid att varna mina föräldrar oavsett om jag hittar mina biologiska föräldrar eller inte. Ingenting kan ändra på det! 
Men att ha sina föräldrars stöd i den processen o de känslorna betyder mycket! 
Bli därför inte rädda eller förskräckta om era barn en dag vill försöka hitta dem som från början gav dem livet. 

Långt ifrån alla är intresserade av sitt ursprung.  Vi är alla olika o har olika behov av att få veta. 
Känner många som som säger att de har sin familj o sitt liv här o nöjda med det. Många vill inte gräva i det förflutna av olika anledningar. 
Vill poängtera att jag endast kan tala för mig själv. Jag kan bara sätta ord på mina känslor o mina tankar. Ingen annans. 
Adopterade är som sagt ingen homogen grupp. Vi har alla olika tankar o känslor kring vår adoption. 

I juni 1980 lämnade en mamma i Indien bort sin dotter. 34 år senare lämnar en mamma i Sverige sin dotter för att återvända o försöka hitta den sista pusselbiten i sitt livspussel. 
Är det inte ödets ironi?