Visar inlägg taggade med ålderdom

Tillbaka till bloggens startsida

En helt otrolig historia

Mitt jobb är stressigt o slitigt men det är också helt fantastiskt underbart!
I veckan fick jag äran att återförena ett syskonpar som inte haft kontakt på många år pga den ena partens missbruk.
Vi visste inte om att personen hade några anhöriga. En glad överraskning för oss o en sprudlande glad kvinna tackade mig sönder o samman för att hon fick veta vart hennes syskon befann sig. Hon hade försökt att få kontakt själv, frågat grannar, ringt till sjukhus o fått veta att personen befann sig på ett tillfälligt boende.
Jag ringde till boendet som frågade personen om denne hade en syster. Personen bekräftade att det fanns en syster o att hon gärna fick kontakta boendet.
 
En kollega berättade tidigare i veckan att hon varit på hembesök hos en man som bad henne om en tjänst innan hon gick. Han undrade om hon kunde kolla upp ett namn åt honom med mobilen.
Min kollega sökte o fick 2 träffar på efternamnet.
Mannen ringde o på andra träffen fick han napp. En kvinna uppgav att personen han sökte var hennes faster. Mannen fick numret till henne.
Mannen berättade för min kollega att hans fru hade avlidit för några år sedan o att han sörjt henne länge, att det var dags att gå vidare. Han ville ha en vän.
Den här kvinnan han sökte efter nu var en ungdomskärlek han tappade kontakten med under kriget.
Han har tänkt på henne hela livet o undrat vad som hände henne.
De skildes åt under sent 1930 tal o ska nu år 2015 återförenas med varandra. Han 93 år o hon 91.
Tänk vad livet kan vara märkligt! Att hitta en person man håller kär efter så många år, att bägge är vid liv o att de faktiskt ska träffas igen efter alla dessa år..
Kärleken övervinner allt o man blir aldrig för gammal för att älska!
Man ska aldrig ge upp hoppet eller släppa taget om de människor man håller av!
Tänk att 2 människor som saknat varandra i ca 75 år hittar varandra o får återförenas när de bägge är över 90 år gamla.. Med hjälp av en sökning på ratsit via en mibiltelefon..
Med dessa solskenshistorier önskar jag en trevlig helg!
Namaste 🙏

När det ofattbara händer- vem bestämmer över liv o död?

Igår åkte min 94 åriga mormor in med ambulans till akuten då personalen på hennes boende inte fått kontakt med henne på morgonen. 
Min mormor är dement men är i övrigt helt frisk. 
Hon är nästan i bättre fysisk form än mig med min fibro.. 
Tror inte hon legat på sjukhus sedan min mamma föddes på 40 talet. 

Jag vet att mormor ibland under sina klara stunder uttryckt en önskan om att få slippa leva som hon gör. Att hon tycker det är hemskt att man ska behöva leva så länge. 

Jag kan förstå henne! 
Att vara 94 år,dement o paranoid. 
Att inte känna igen sina anhöriga. 
Att från att ha varit helt självständig till att behöva hjälp med i princip allt. 
Hon är van att klara sig själv o stå på egna ben. Det har hon gjort sedan hon var 12 år. 
Idag vet hon inte vad det är för dag, vilken åtstid det är eller vem som är vem i släkten.
 
I perioder vägrar hon att äta eller ta sin medicin för hon tror att personalen på boendet vill förgifta henne. Hon får lugnande mediciner. 
Nu ligger hon alltså på sjukhus o de hittar inget fysiskt fel på henne. Kan det bara vara så att min älskade mormor håller på att ge upp? På riktigt?! 

Jag har alltid fasat för den dagen! Min mormor har alltid varit som en extra mamma för mig. Hon hämtade mig ofta på dagis när jag var barn o vi hade fram till att hon blev dement en nära o fin kontakt. 
Ändå har jag vetat att denna dag skulle komma, den dagen då hon blir sämre o kanske lämnar oss. 
Helt naturligt vid en ålder av 90+.. 
Jag har försökt att förbereda mig mentalt för denna stund. Haft i åtanke varje gång att detta är kanske sista gången vi ses.. 
Ändå blir man helt ställd när det händer. Tankar börjar snurra i skallen. Ska hon överleva det här, kommer hon någonsin att bli bättre eller kommer hon att fortsätta vara sängliggandes nu? 
Av egoistiska skäl kan jag bara hoppas att hon får hänga med ettag till! 

Samtidigt som min mormor kämpar, eller kanske inte kämpar alls för sitt liv på sjukhuset så skriver Metro idag om att regeringen inte kommer att lyfta frågan om aktiv dödshjälp. (Se länk längst ner) 

Istället ska vi satsa på den palliativa vården. 

Med min mormors ibland uttryckta längtan om att få slippa leva som hon gör, o hennes åsikt om att det är hemskt att man ska behöva leva så länge i bakhuvudet har jag funderat lite fram o tillbaka. 

Jag minns  när jag jobbade på sjukhus som undersköterska o vi hade en 90 årig dam som fått en stroke. 

Denna dam var helt klar i huvudet o berättade att hon levt ett bra liv men att hon nu var så ensam. 
Hennes man hade dött o de hade inga barn. 
Hon hade inga vänner kvar i livet. 
Stroken hade gjort henne förlamad på ena sidan o hon hade svårt att svälja. Hon var så pass dålig att hon fick en PEG sond.  (en slang i magen som man ger sondmat i). 

Damen ville inte leva längre o varje dag bad hon högt till Gud. "Gode Gud låt mig dö, låt mig få komma till mina nära o kära" så låg hon bad flera gånger om dagen. 

Varje gång man skulle ge henne sondmat så började hon gråta, tog ens hand, föste bort den o bad en att sluta. Hon tittade en i ögonen o sa bokstavligen "snälla sluta".

Att praktiskt taget tvångsmata denna dam kändes fruktansvärt. Jag grät inombords o det kändes som att jag våldtog hennes själ, att jag begick ett fruktansvärt övergrepp. 
Hon ville verkligen inte leva längre o var färdig med sitt liv här på jorden som hon sa. Hon ville inget hellre än att få återförenas med sina nära o kära på andra sidan. 

Vart upphör självbestämmanderätten? 

Man har ju rätt att neka vård men inte att själv med medicinsk läkar hjälp välja att avsluta sitt liv. 

Väldigt sjuka patienter "hjärt nollar" man, läkare bestämmer att man inte ska påbörja HLR om personen får ett hjärtstopp. 

Läkare kan också bestämma att man ska sätta ut alla läkemedel o allt livsuppehållande utom dropp/vätska. 
Endast god omvårdnad o smärtlindring ska ges. 
Detta även om personen i fråga inte ens själv har uttryckt en egen önskan om att det ska vara så. 

Men om en ensam sjuk 90 åring med förståndet i behåll ber till Gud om att få somna in, gråtandes tar ens hand, föser undan den o säger bedjandes  "snälla sluta" när man ska ge henne mat för att hålla henne vid liv. När jag som undersköterska själv vill ta hennes hand, helst kasta mig om halsen på henne, gråta o be om ursäkt för det jag gör. För det jag måste göra på order av läkare. 

Svensk sjukvård ska rädda liv, men till vilket pris? För vems skull? 

Ska dödssjuka människor med förståndet i behåll inte ha rätt att själva välja när det är dags att lämna jordelivet? 
Människor som vet att de till 100% på grund av sjukdom snart ska dö? De som är bortom all räddning. 

Varför ska man förlänga deras lidande? Ge dem livsuppehållande åtgärder o pallitaiv vård mot deras vilja? 

Är det en mänsklig rättighet att själv få bestämma över sitt liv o sin död?