Visar inlägg taggade med återresa

Tillbaka till bloggens startsida

Idag är mina tankar hos dig min vän

Min vän som också är adopterad befinner sig i sitt födelseland för att även hon försöka hitta sin biologiska familj. Jag har med spänning följt hennes resa via sociala medier o idag kom nyheten, hon har hittat sin mamma! Med endast ett namn o ett nästan 30 år gammalt foto har hon återförenats med sin familj o med sin historia. Cirkeln är sluten!
Idag delar jag din glädje, har gråtit en skvätt o känt in glädjen i att nå sitt mål! Att sluta sin historiska cirkel o att få täppa till det svarta hål som bor i många adopterades själar!
För egen del har livet sakta återgått till det vi kallar vardag. Intryck, upplevelser o känslor bearbetas sakta men säkert. Jag sitter fortfarande som på nålar o inväntar en pusselbit i mitt eget livspussel.
Jag vill hoppas men ändå inte vara för optimistisk.
Men förhoppningsvis får jag snart veta!
Tills dess får jag glädjas med min vän som idag måste vara världens lyckligaste!
Vilken underbar start på det nya året! Det kan bara bli bättre!
Namaste 🙏

Vilken framtid kommer dessa barn att gå till mötes?

Förlåt om jag försvunnit ettag men blev tvungen att vila hjärnan lite.

I söndags var vi åter igen med i live tv på CCN news.
 

I måndags morse klev vi upp i ottan, lastade en tuk tuk till bristningsgränsen o körde ett chickenrase genom Siliguri till tågstationen där vi tog tåget tillbaka till Kolkata. 

Efter någon timme på tåget fick jag frossa o kände mig febrig.
Så jag somnade o sov mig igenom hela resan.. Jag som hade velat se den vackra utsikten.. Men men..
Åter i Kolkata var jag helt slut o sov i princip 1,5 dygn.

Någon stans däremellan blev jag uppringd av en reporter på Expressen som ville publicera mina tankar o erfarenheter kring min resa. 

I onsdags hittade vi äntligen lite vin igen så blev en silvergrogg innan läggdags.. (1 dl rödvin +1 dl Kolloidalt silver) somnade o vaknade som en ny människa igår!
 
Igår blev det ett nytt besök i Civil court där jag äntligen fick ut mina papper.
Tyvärr ingen ny information men nu har jag verkligen alla papper som finns!
Påbörjade även julklappsinköpen. 😀
 
Idag började jag dagen med att bjuda en tiggare på mat.
Försök att fortsätta äta med gott samvete medan en trasig själ kommer fram o säger att hen är hungrig o frågar om du kan köpa mat.
Så hen fick 2 portioner ris med kyckling o lite soppa.
Hela tiden sa hen "förlåt att jag måste besvära dig" Vad svarar man? Förlåt att du svälter medan jag gnäller om småsaker o vältar mig i lyx hemma i Sverige?
Sedan begav vi oss till ett barnhem i en annan del av Kolkata för att ge en gåva från en vän till Sid.
(Indian society for rehabilitation of children)
Vi fick ett varmt välkomnade o vi bjöds på te o kakor.
Vi fick även en rundvandring o fick träffa alla barnen.
Allt ifrån nyfödda till lite äldre barn upp till 10 års åldern. I stort sett så har alla barn där särskilda behov o som övergiven o mamma blev det givetvis känslosamt.
Fick höra att många av barnen aldrig kommer att bli adopterade då det är svårt att hitta familjer åt dem..
Vad ska det bli av dessa små änglar?
Vad händer när de blir vuxna, vem ska ta hand om dem då?
 
Föreståndaren informerade om att de gärna tar emot volontärer på barnhemmet.. Så om någon tänkt att åka till Kolkata så kontakta gärna mig för vidare info o kontaktinfo till barnhemmet. Gäller även studenter. Perfekt om man läser till socionom eller sjuksköterska eller helt enkelt bara vill göra en kärleksfull gärning för övergivna barn som saknar framtid. Som alltid kommer att vara i behov av hjälp o med ett känslosamt livsöde. 
 
Så, uppfylld av tacksamhet för allt jag fått i livet avslutar jag denna kväll.
 
Namaste 🙏

Presskonferens med tv o tidningar

För några dagar sedan fick jag reda på att min vän Bapan hade anordnat en presskonferens här i Siliguri eftersom många tidningar vill hjälpa mig o publicera min historia.
Hade väl räknat med kanske 5-6 st reportrar från olika lokala tidningar.
Att vi skulle sitta ner vid ett bord o prata som förra gången i Kolkata.
Men ist möttes jag av ca 30 reportrar o fotografer som genast började ställa frågor o ta bilder.
Fick sätta mig längst fram vid ett podium tillsammans med Sid, Bapan o en man från Bapans organisation NGO.
Frågorna haglade o jag svarade efter bästa förmåga i en mikrofon.
Fasen, jag som blev nervös bara jag skulle redovisa något i skolan o blev tvungen att stå där framme framför hela klassen.
Nu satt jag alltså där med en mikrofon framför ca 30 journalister o tv människor pratandes på knacklig engelska om varför jag hade kommit till Indien o Siliguri.
Tur att jag inte visste att de filmade hela tiden o att det sändes live i CCN news, lokal tv här i Siliguri. Då hade jag förmodligen trillat av stolen av nervositet!
Både jag o Sid fick fina gåvor av Bapan o han pratade lite om sin organisation.
När det hela var över så ställdes kompletterande frågor o jag gav mina kontaktuppgifter till journalisterna.
Jag blev även intervjuad av tv reportrarna o fick prata i några riktiga reporter mikrofoner som jag själv bara sett på tv o film innan. Inte hade jag kunnat ana att jag själv en dag skulle stå i min födelseby i Indien o prata i direktsänd tv om min adoption..
När frågorna klingat av så var jag Skakig, kissnödig o hungrig.
Men vi var inte färdiga än.
 
Ett besök hos Dr Mitra väntade, så med kurrande mage o överfull blåsa tog jag mig dit med reportrarna o Tv kretsande runt mig fortfarande filmandes o med kamerorna i högsta hugg.
 
Det var en upplevelse att träffa Dr Mitra som nu är 84 år.
Tyvärr hade han inte så mkt information att bidra med eftersom det inte finns något dokumenterat.
Men han sa att det var olika organisationer som tog hand om övergivna barn som skulle adopteras bort o att de social sekreterare som hade hand om mitt fall förmodligen jobbade för någon av de organisationerna.
Så nästa steg är väl att luska i vilka de organisationerna kan ha varit.
Så än har jag inte fått bekräftat vart jag bodde mina första 5 månader i livet. Men om jag vistades på Dr Mitras Nursing home så har jag fått se stället, jag fick se fönstret till förlossningssalen o jag har fått träffa Dr Mitra.
Imorgon blir det till att köpa varenda tidning o hoppas på det bästa!
Namaste 🙏

Bengali bröllop i Siliguri

Är i Siliguri, min födelsestad!
Måste tyvärr säga att jag förstår att folk inte stannar här mer än nödvändigt..
Vi trivs inte alls här.
Folk är väldigt konservativa o är inte alls trevliga o hjälpsamma.
Råkade av misstag komma åt någon med väskan första kvällen o han började genast att göra korstecknet.
 
Går man in på en restaurang så får man känslan att man stör.. Endast sid får en meny o sedan finns det tre alternativ.. 1: De kommer o frågar vad Sid ska ha efter ca 1 min innan jag ens hunnit titta i menyn.
2: De frågar Sid vad han vill ha o frågar inte ens mig vad jag vill ha eller 3: De kommer inte alls så man får själv fråga om man får beställa. Att ställa en fråga om maten är inte att tänka på. Då ser de bara besvärade o irriterade ut.
 
Frågar man någon efter vägen eller liknande så svarar de bara No i irriterad ton så går de..
 
Har man social fobi eller tycker illa om att bli uttittad bör man undvika att åka hit. Folk stirrar verkligen på oss som att vi vore apor på zoo..
 
De är verkligen inte vana vid turister o kan inte så bra engelska, tror det är mkt därför de är som de är.
 
Men mitt i allt otrevligt så fick vi äran att på Bengali bröllop hos en vän till mig.
Hans bror skulle gifta sig o vi blev inbjudna sista dagen av firandet. Det var en upplevelse utan dess like!
Efter att ha väntat på vår chaufför i över 1 timme så anlände vi till festen ca 2 timmar försent. Tog nästan 1 tim att åka dit..
Fick ett varmt mottagande av alla, blev inslängd i ett rum med en massa kvinnor som hjälpte mig på med min nyinköpta saree.
Det är en vetenskap att komma i en sån så all hjälp uppskattades verkligen.
Fick även en röd bindi i pannan eftersom jag är gift.
Blev presenterad för Otroligt mkt folk, det var fantastisk mat i överflöd, dj o dansgolv.
Kände mig lite som en Bollywood stjärna i min saree dansandes till indisk musik under bar himmel.
Alla där kände till oss o mitt ärende i Indien. Vi fick mkt uppmärksamhet o alla ville ta kort tillsammans med oss.
Kändes ibland som att vi stal uppmärksamheten från bruden vilket kändes sådär. Det var ju hennes kväll..
Hon var fantastiskt vacker kan tilläggas!
Tyvärr blev vi tvungna att åka hem eftersom vi bor så långt ifrån o chauffören satt i bilen o väntade.
Men man ska ju gå hem när det är som roligast sägs det..
Hade kunnat stanna kvar o dansat till bangla musik hela natten!
Det var verkligen resans höjdpunkt!
 
Imorgon ska vi träffa flera journalister o Dr Mitra! Hoppas även att vi hinner med att besöka min väns biståndsorganisation. Han är utanför sitt jobb som polis även social arbetare o gör ett fantastiskt jobb här för de fattiga!
 
På söndag hoppas vi på att åka tillbaka till Kolkata, vi har mkt kvar att göra där innan det är dags att åka hem till kylan i Sverige!
Namaste!

Hur tycker ni att jag ska göra nu?

Kära läsare, jag har kört fast i en fråga o behöver era kloka råd..
Som jag skrev tidigare så skulle jag egentligen ha kommit till en annan familj i Stockholm.
Nu blev det inte så men jag undrar givetvis om de kan ha relevant information som jag inte känner till sedan tidigare. De har kanske mer utförlig information om vart i Siliguri jag kommer ifrån. Vart jag bodde där.
För det står ingenstans i de papper jag har.

Nu är frågan hur jag jag ska kontakta dessa två som skulle ha blivit min mamma o pappa.
Jag vill ju inte tränga mig på eller riva upp några gamla sår..
Jag vet ju som sagt inte varför det aldrig blev någon adoption.

Jag är inte i behov av att veta varför heller, jag vill bara fråga om de har någon mer information som jag kanske inte har i mina papper.
Vill de berätta varför de aldrig adopterade mig så är det upp till dem.

Jag har hittat dem på Facebook o på Ratsit. De bor kvar i Sverige men lever inte ihop längre.
Kvinnan är gift men mannen vet jag inte.

Hur kommer de att reagera om jag hör av mig?
Hur skulle jag själv reagera om någon hörde av sig till mig efter 34 år o ställde frågor rörande sin egen adoption?
Kommer de tycka att det känns jobbigt att någon som kunde ha varit deras dotter hör av sig med frågor?

Vad tycker ni, hur ska jag ta kontakt o hur ska jag formulera mig för att inte riva upp för mycket av deras förflutna? Jag vet ju inte hur de känner o tänker om det som varit.. 

Äldre inlägg