Att vara gravid är för många det vackraste som finns..

Det är det säkert, om man får må bra...

Glöm fördomen om att allt är glömt o förlåtet så fort du får se ditt barn..

Det var blandade känslor när jag plussade på stickan..

Rädsla kombinerat med glädje.

Graviditeten var en katastrof redan från början, sjukskriven rakt igenom..

sov 20 timmar om dygnet, kräktes o mådde illa trots både lergigan o primperan från v 7 till v 20. Alla sa att det blir bättre efter v 12.. Det blev det inte..

Började få känningar av foglossning i v 12. Någonstans på vägen fick jag graviditets diabetes. I v 20 byttes illamåendet ut mot ett par kryckor o sjukgymnastik mot foglossningen. Kämpade på så gott jag kunde. Övervägde abort, jag stod inte ut..

I v 33 kom havandeskapsförgiftningen, blev inlagd på sjukhus.

Det togs blodprover flera gånger om dagen, täta kontroller av blodtrycket, ctg kurva o de frågade hur jag mådde 1 gång i timmen..

Det var spring på rummet dygnet runt. Jag är tacksam för att de var noggranna, det är inte det.. men det är påfrestande att aldrig få sova, är man dessutom både fibrotrött o trött av att vara gravid så var det som tortyr.. dessutom är jag stickrädd o grät nästan varje gång de skulle ta prover. Fick även samla urin i en dunk under 48 timmar..

I v 34 var min lever o mina njurar så påverkade att de bestämde att bebisen måste ut.

Blev igångsatt.

Hände ingenting.. Fick förvärkar men sen var det stopp.

Efter 12 timmar var jag öppen 0,5 cm.. hade varit vaken i ca 2 dygn..

Då ville de sätta in en ballong för att få igång det hela. Läkaren satte den fel o det gjorde så ont att jag fick be henne ta ut den efter 5 minuter.

Hon ville be en annan läkare försöka, men då orkade jag inte mer.. Blev akutsnitt ist.

Höll på att svimma när jag hörde att jag skulle få spinalbedövning.

Efter den där LP n som gick dåligt så var en nål i ryggen det sista jag ville ha..

Bad om lugnande men fick inget.. Måste kunna hjälpa till vid bedövningen.. Hjälpa till var det sista jag gjorde...

Tjatade till mig lustgas under bedövningen.. Hyperventilerade i masken o min man har berättat i efterhand att jag var så hög man kan bli. Blev inte bättre av att någon tog ifrån mig lustgasmasken o sa att jag inte behövde den längre.. Hon kunde väl bara ha stängt av gasen? Jag grät o skrek o hade dödsångest.. på riktigt alltså, det var det värsta jag har varit med om! Jag minns att de tvångs höll mig, tryckte ihop mig i fosterställning o praktiskt taget pressade mig bakåt mot han som skulle sticka mig i ryggen..

Även denna gång fick de sticka mig 5 gånger innan de hittade rätt..

Någonstans bland mina skrik o alla stick i ryggen gick min man ut, jag märkte inte att han försvann, jag var för upptagen med att överleva.

Men ut kom hon vår lilla tjej, 6 v för tidigt.

Låg 5 timmar på uppvaket, kändes som en evighet..

Ändå säger folk att man glömmer, så fort man ser sin bebis så glömmer man all smärta o allt det jobbiga..

9 månader senare minns jag fortfarande allt, o säger fortfarande aldrig mer..

Vill gärna att A ska få ett syskon i framtiden, men vill verkligen inte bli gravid igen. Vill i så fall adoptera. Så viktigt är det inte med biologiska barn. Inte till vilket pris som helst!