Visar inlägg taggade med biståndsbedömare

Tillbaka till bloggens startsida

Ett annorlunda budskap

Har ni känt den där känslan som uppstår när två främmande människor som befinner sig på samma känslomässiga plan möts i någon slags själslig symbios?
Det har jag. Häromdagen på ett möte där det inte alls var meningen att jag skulle bli för känslomässigt involverad.
Det var tänkt att vara ett möte mellan en myndighetsperson o en klient.
Ett möte där jag som yrkesperson ska hålla i trådarna o vara en professionell samtalsledare.
Men riktigt så blev det inte..
Istället möttes två främmande själar i sorg i någon slags konstig osynlig känslosymbios.
Klienten var precis som jag mitt uppe i ett sorgarbete.
Hen har förlorat sina nära o kära o jag en älskad vän.
Hen delgav mig sin historia. Jag blev påmind om att hen skulle behövt min avlidne vän som även väglett mig genom sorgbearbetning. Hade min vän fortfarande varit frisk o vid liv hade jag gett hennes nummer om hen hade velat.
Vi pratade om sorg, döden, tårar o bearbetning av sorgen. Om vikten att få vara ledsen o att få läka i sin egen takt.
Hen var precis som jag innan jag fick hjälp av min vän. Uttryckte precis samma saker som jag själv gjorde innan jag kom i kontakt med mina egna känslor, innan jag fann modet att våga stanna i dem o hantera dem istället för att fly ifrån dem.
Så där satt vi, två främlingar, en myndighetsperson o en klient med varsin sorg. Hen grät o jag grät. Hen över sin sorg o jag över min, men även av medkänsla för denna människa som förlorat så mycket av sitt liv. Jag kände en konstig lättnad över att lite förtäckt få släppa lite på mina egna privata känslor.
Tack hen för att jag fick ta del av din historia o dela din sorg med dig i ett så annorlunda men vackert möte.
När orden tagit slut o tårarna slutat att rinna så avslutade vi mötet med en varm kram.
Känslomässigt omtumlad lämnade jag lokalen o fick ut. Passerade en kyrka vars kör just då sjöng Jill Jonssons "Kärleken är", ni vet om ängeln som flög förbi mot himmelen så fri men som lämnade sitt leende på vår jord.
Jag vet vilka änglar det var som flög förbi o jag är säker på att de log på väg upp till sin himmel.
 

Lite hot får ni ju stå ut med

Ja, rubriken är ett delcitat från en polisman efter att en kollega anmält att hen blivit hotad av anhöriga till en av sina klienter.
Så som socialsekreterare ska man alltså finna sig i att bli hotad, det ingår i våra arbetsuppgifter o är en naturlig del av vårt arbete med människor i behov av hjälpinsatser av kommunen.. Eller med anhöriga med behov av hjälpinsatser..
För hoten kommer inte allt för sällan från anhöriga som tror att de hjälper sina nära o kära genom att hota eller på annat sätt hindra handläggaren ifrån att göra en rättssäker bedömning o utredning av den hjälpbehövandes situation.
Att ta emot hot o personliga påhopp för att man ställer fel frågor, fattar ett avslagsbeslut eller helt enkelt givit information på ett sätt som inte passar den anhörige är alltså helt ok o en del av mitt jobb som socialsekreterare..
På de flesta sjukhus finns skyltar uppsatta att allt våld polisanmäls o att det råder nolltolerans mot hot oavsett vad för hot det rör sig om.. Men detta gäller alltså inte socialsekreterare på socialtjänsten.
Vad är det som är värre att hota en sjuksköterska än en socialsekreterare?
Jag kan inte minnas att det står skrivet i mitt anställningsavtal att det ingår i mina arbetsuppgifter att bli hotad,idiotförklarad o bli bemött på ett icke respektfullt sätt på arbetstid.
Är det inte en fråga om säkerhet o arbetsmiljö?
Varför är det viktigare att trygga vårdpersonalens säkerhet o inte personalen på en svensk myndighet?
Hur mycket ska vi socialsekreterare stå ut med?
Vart går gränsen för hur illa man får bete sig mot en myndighetsperson som har i uppgift att utreda, handlägga o delge beslut i frågan om rätt till bistånd från kommunen?
Är det mer ok att kalla en socialsekreterare för inkompetent idiot än en undersköterska eller sjuksköterska?
Är det mer ok för anhöriga att skrika att en socialsekreterare på en myndighet är inkompetent, dum i huvudet o att ett byte av handläggare genast måste ske för att tilliten är förstörd på grund av ett negativt beslut än att skrika på en sjuksköterska på akuten att denne är inkompetent, dum i huvudet o genast kalla dit en annan sjuksköterska som är kompetent o kan sitt jobb?
Har man som patient rätt att säga till sjuksköterskan på akuten att "jag vill inte ha dig som sjuksköterska för jag anser att du är värdelös, jag har ingen tillit för dig o jag vill att du skickar hit en bra o kompetent sköterska som kan sitt jobb"?
Ja uppenbarligen eftersom det ingår i mina åtaganden att bli hotad, bli otrevligt bemött o få min kompetens ifrågasatt, medan det för sjukvårdspersonalen skyltas öppet med en nolltolerans om all form av våld o hot.
Visst får man ha i åtanke att det är en stressande o påfrestande situation för anhöriga o den som är i behov av hjälp men det ger en ändå inte rätt att uppföra sig hur som helst.
Jag skulle aldrig ringa o hota min läkare för att hen inte skriver ut just den medicin jag vill ha, eller kalla läkaren för lat idiot för att hen inte har en ledig tid just när det passar mig.
Jag skulle heller inte ringa o skrika att min tandläkare är inkompetent för att jag får tandvärk 1 v efter att jag varit där.
Jag skulle inte ta mig tid att ringa runt till ett helt sjukhus o skrika o gapa för att jag får vänta på en operation.
Visst kan man o har rätt att framföra sitt missnöje men på ett respektfullt sätt.
Att inleda ett samtal med ett "hur i helvete kan du..." Eller direkt gå till personangrepp, hota eller skrika att personen är en inkompetent idiot är aldrig ok oavsett om du pratar med en läkare, en socialsekreterare, en sköterska på akuten, en kassör på ICA, en busschaufför, en servitris på krogen eller en förskolelärare.
Lika lite som man har rätt att hota andra människor på stan har man rätt att hota andra människor i tjänsten.
Jag accepterar inte att bli respektlöst behandlad o hotad i mitt privatliv, varför ska jag behöva acceptera det på jobbet?
När kommer nolltoleransen mot hot o våld nå svenska myndigheter?
När ska socialsekreterare få känna sig trygga på jobbet?
När ska jag få byta ut mitt överfallslarm mot en skylt där det står att det råder nolltolerans mot all form av våld o hot om våld mot mig som socialsekreterare o att allt våld o hot om våld kommer att polisanmälas?

Utskällning o beröm

Första arbetsveckan är över. Jag har kastats in i jobbet som att jag aldrig varit borta.
Har redan varit på uppföljningsmöte,fattat beslut i ärenden som jag egentligen inte ska ta över förens 1 a mars. Blivit utskälld,idiotförklarad o fått beröm av chefen för bra handläggning. Fått lovord o ursäkter för vad jag fick komma tillbaka till..
Utskällningar o idiotförklaringar är inget jag tar personligen. Tycker mest synd om bittra o sura människor som aldrig kan se någonting bra o vackert i livet. Deras förlust inte min, men synd att folk ska behöva må så dåligt att de måste ta ut sin ångest på andra.
Min existensiella överlevnad hänger inte på huruvida folk tycker om mig eller inte.. Därför lägger jag ingen vikt vid vad anhöriga eller andra skriker i telefonen.
Mitt jobb går inte ut på att bli omtyckt av söner,döttrar,fastrar,farbröder eller andra släktingar, mitt jobb går ut på att utreda o handlägga rätten till bistånd utifrån lagar o regler på ett rättssäkert sätt.
Rivstart har det blivit men något annat hade jag inte förväntat mig.
Flexen visade 3,5 timme plus när jag flexade ut idag.
Trots stressig vecka så är jag lugn o tar en sak i taget.
Jag har ju lovat mig själv att jag är den viktigaste människan i mitt liv detta år.
Ingen mening att hetsa upp sig!
Atmosfären på jobbet är också lugn o det känns som ett nytt ställe trots att alla har mycket att göra o är stressade.
Det är en helt annan miljö än när jag gick..
Jag känner mig också som en ny människa!
Nu har jag varvat ner, spenderat tid med A, ätit god middag o tagit en varm o avslappnande bastu.
Återstår att torka håret, krypa ner i sängen o förhoppningsvis sova sig i form inför morgondagens lunchdejt med mina förra kollegor.