Röda rummet

Har ni känt den där känslan som uppstår när två främmande människor som befinner sig på samma känslomässiga plan möts i någon slags själslig symbios?
Det har jag. Häromdagen på ett möte där det inte alls var meningen att jag skulle bli för känslomässigt involverad.
Det var tänkt att vara ett möte mellan en myndighetsperson o en klient.
Ett möte där jag som yrkesperson ska hålla i trådarna o vara en professionell samtalsledare.
Men riktigt så blev det inte..
Istället möttes två främmande själar i sorg i någon slags konstig osynlig känslosymbios.
Klienten var precis som jag mitt uppe i ett sorgarbete.
Hen har förlorat sina nära o kära o jag en älskad vän.
Hen delgav mig sin historia. Jag blev påmind om att hen skulle behövt min avlidne vän som även väglett mig genom sorgbearbetning. Hade min vän fortfarande varit frisk o vid liv hade jag gett hennes nummer om hen hade velat.
Vi pratade om sorg, döden, tårar o bearbetning av sorgen. Om vikten att få vara ledsen o att få läka i sin egen takt.
Hen var precis som jag innan jag fick hjälp av min vän. Uttryckte precis samma saker som jag själv gjorde innan jag kom i kontakt med mina egna känslor, innan jag fann modet att våga stanna i dem o hantera dem istället för att fly ifrån dem.
Så där satt vi, två främlingar, en myndighetsperson o en klient med varsin sorg. Hen grät o jag grät. Hen över sin sorg o jag över min, men även av medkänsla för denna människa som förlorat så mycket av sitt liv. Jag kände en konstig lättnad över att lite förtäckt få släppa lite på mina egna privata känslor.
Tack hen för att jag fick ta del av din historia o dela din sorg med dig i ett så annorlunda men vackert möte.
När orden tagit slut o tårarna slutat att rinna så avslutade vi mötet med en varm kram.
Känslomässigt omtumlad lämnade jag lokalen o fick ut. Passerade en kyrka vars kör just då sjöng Jill Jonssons "Kärleken är", ni vet om ängeln som flög förbi mot himmelen så fri men som lämnade sitt leende på vår jord.
Jag vet vilka änglar det var som flög förbi o jag är säker på att de log på väg upp till sin himmel.
 

Jag kände inte dig men jag minns din historia o det fruktansvärda du utsattes för.

Liksom miljontals andra blev jag berörd och ledsen. Fruktansvärt ledsen.

Jag blev ledsen för din skull, för att du inte hade någon, för att andra var elaka mot dig, för att du blev utnyttjad, för att ingen satte stopp för det som hände, för att du blev tvungen att dö, jag blev ledsen för hela situationen. Jag är ledsen än idag för att det finns många fler som har det som du. Att det aldrig tar slut.

Minns ni Amanda Todd? Den 15 åriga tjejen i Canada som mobbades till döds för 2 år sedan?

Jag citerar det som än idag cirkulerar på Facebook.