Visar inlägg taggade med döden

Tillbaka till bloggens startsida

Ett annorlunda budskap

Har ni känt den där känslan som uppstår när två främmande människor som befinner sig på samma känslomässiga plan möts i någon slags själslig symbios?
Det har jag. Häromdagen på ett möte där det inte alls var meningen att jag skulle bli för känslomässigt involverad.
Det var tänkt att vara ett möte mellan en myndighetsperson o en klient.
Ett möte där jag som yrkesperson ska hålla i trådarna o vara en professionell samtalsledare.
Men riktigt så blev det inte..
Istället möttes två främmande själar i sorg i någon slags konstig osynlig känslosymbios.
Klienten var precis som jag mitt uppe i ett sorgarbete.
Hen har förlorat sina nära o kära o jag en älskad vän.
Hen delgav mig sin historia. Jag blev påmind om att hen skulle behövt min avlidne vän som även väglett mig genom sorgbearbetning. Hade min vän fortfarande varit frisk o vid liv hade jag gett hennes nummer om hen hade velat.
Vi pratade om sorg, döden, tårar o bearbetning av sorgen. Om vikten att få vara ledsen o att få läka i sin egen takt.
Hen var precis som jag innan jag fick hjälp av min vän. Uttryckte precis samma saker som jag själv gjorde innan jag kom i kontakt med mina egna känslor, innan jag fann modet att våga stanna i dem o hantera dem istället för att fly ifrån dem.
Så där satt vi, två främlingar, en myndighetsperson o en klient med varsin sorg. Hen grät o jag grät. Hen över sin sorg o jag över min, men även av medkänsla för denna människa som förlorat så mycket av sitt liv. Jag kände en konstig lättnad över att lite förtäckt få släppa lite på mina egna privata känslor.
Tack hen för att jag fick ta del av din historia o dela din sorg med dig i ett så annorlunda men vackert möte.
När orden tagit slut o tårarna slutat att rinna så avslutade vi mötet med en varm kram.
Känslomässigt omtumlad lämnade jag lokalen o fick ut. Passerade en kyrka vars kör just då sjöng Jill Jonssons "Kärleken är", ni vet om ängeln som flög förbi mot himmelen så fri men som lämnade sitt leende på vår jord.
Jag vet vilka änglar det var som flög förbi o jag är säker på att de log på väg upp till sin himmel.
 

När det ofattbara händer- vem bestämmer över liv o död?

Igår åkte min 94 åriga mormor in med ambulans till akuten då personalen på hennes boende inte fått kontakt med henne på morgonen. 
Min mormor är dement men är i övrigt helt frisk. 
Hon är nästan i bättre fysisk form än mig med min fibro.. 
Tror inte hon legat på sjukhus sedan min mamma föddes på 40 talet. 

Jag vet att mormor ibland under sina klara stunder uttryckt en önskan om att få slippa leva som hon gör. Att hon tycker det är hemskt att man ska behöva leva så länge. 

Jag kan förstå henne! 
Att vara 94 år,dement o paranoid. 
Att inte känna igen sina anhöriga. 
Att från att ha varit helt självständig till att behöva hjälp med i princip allt. 
Hon är van att klara sig själv o stå på egna ben. Det har hon gjort sedan hon var 12 år. 
Idag vet hon inte vad det är för dag, vilken åtstid det är eller vem som är vem i släkten.
 
I perioder vägrar hon att äta eller ta sin medicin för hon tror att personalen på boendet vill förgifta henne. Hon får lugnande mediciner. 
Nu ligger hon alltså på sjukhus o de hittar inget fysiskt fel på henne. Kan det bara vara så att min älskade mormor håller på att ge upp? På riktigt?! 

Jag har alltid fasat för den dagen! Min mormor har alltid varit som en extra mamma för mig. Hon hämtade mig ofta på dagis när jag var barn o vi hade fram till att hon blev dement en nära o fin kontakt. 
Ändå har jag vetat att denna dag skulle komma, den dagen då hon blir sämre o kanske lämnar oss. 
Helt naturligt vid en ålder av 90+.. 
Jag har försökt att förbereda mig mentalt för denna stund. Haft i åtanke varje gång att detta är kanske sista gången vi ses.. 
Ändå blir man helt ställd när det händer. Tankar börjar snurra i skallen. Ska hon överleva det här, kommer hon någonsin att bli bättre eller kommer hon att fortsätta vara sängliggandes nu? 
Av egoistiska skäl kan jag bara hoppas att hon får hänga med ettag till! 

Samtidigt som min mormor kämpar, eller kanske inte kämpar alls för sitt liv på sjukhuset så skriver Metro idag om att regeringen inte kommer att lyfta frågan om aktiv dödshjälp. (Se länk längst ner) 

Istället ska vi satsa på den palliativa vården. 

Med min mormors ibland uttryckta längtan om att få slippa leva som hon gör, o hennes åsikt om att det är hemskt att man ska behöva leva så länge i bakhuvudet har jag funderat lite fram o tillbaka. 

Jag minns  när jag jobbade på sjukhus som undersköterska o vi hade en 90 årig dam som fått en stroke. 

Denna dam var helt klar i huvudet o berättade att hon levt ett bra liv men att hon nu var så ensam. 
Hennes man hade dött o de hade inga barn. 
Hon hade inga vänner kvar i livet. 
Stroken hade gjort henne förlamad på ena sidan o hon hade svårt att svälja. Hon var så pass dålig att hon fick en PEG sond.  (en slang i magen som man ger sondmat i). 

Damen ville inte leva längre o varje dag bad hon högt till Gud. "Gode Gud låt mig dö, låt mig få komma till mina nära o kära" så låg hon bad flera gånger om dagen. 

Varje gång man skulle ge henne sondmat så började hon gråta, tog ens hand, föste bort den o bad en att sluta. Hon tittade en i ögonen o sa bokstavligen "snälla sluta".

Att praktiskt taget tvångsmata denna dam kändes fruktansvärt. Jag grät inombords o det kändes som att jag våldtog hennes själ, att jag begick ett fruktansvärt övergrepp. 
Hon ville verkligen inte leva längre o var färdig med sitt liv här på jorden som hon sa. Hon ville inget hellre än att få återförenas med sina nära o kära på andra sidan. 

Vart upphör självbestämmanderätten? 

Man har ju rätt att neka vård men inte att själv med medicinsk läkar hjälp välja att avsluta sitt liv. 

Väldigt sjuka patienter "hjärt nollar" man, läkare bestämmer att man inte ska påbörja HLR om personen får ett hjärtstopp. 

Läkare kan också bestämma att man ska sätta ut alla läkemedel o allt livsuppehållande utom dropp/vätska. 
Endast god omvårdnad o smärtlindring ska ges. 
Detta även om personen i fråga inte ens själv har uttryckt en egen önskan om att det ska vara så. 

Men om en ensam sjuk 90 åring med förståndet i behåll ber till Gud om att få somna in, gråtandes tar ens hand, föser undan den o säger bedjandes  "snälla sluta" när man ska ge henne mat för att hålla henne vid liv. När jag som undersköterska själv vill ta hennes hand, helst kasta mig om halsen på henne, gråta o be om ursäkt för det jag gör. För det jag måste göra på order av läkare. 

Svensk sjukvård ska rädda liv, men till vilket pris? För vems skull? 

Ska dödssjuka människor med förståndet i behåll inte ha rätt att själva välja när det är dags att lämna jordelivet? 
Människor som vet att de till 100% på grund av sjukdom snart ska dö? De som är bortom all räddning. 

Varför ska man förlänga deras lidande? Ge dem livsuppehållande åtgärder o pallitaiv vård mot deras vilja? 

Är det en mänsklig rättighet att själv få bestämma över sitt liv o sin död? 

En ung kvinnas död

Jag kände inte dig men jag minns din historia o det fruktansvärda du utsattes för.

Liksom miljontals andra blev jag berörd och ledsen. Fruktansvärt ledsen.

Jag blev ledsen för din skull, för att du inte hade någon, för att andra var elaka mot dig, för att du blev utnyttjad, för att ingen satte stopp för det som hände, för att du blev tvungen att dö, jag blev ledsen för hela situationen. Jag är ledsen än idag för att det finns många fler som har det som du. Att det aldrig tar slut.

Minns ni Amanda Todd? Den 15 åriga tjejen i Canada som mobbades till döds för 2 år sedan?

Jag citerar det som än idag cirkulerar på Facebook.


"Hon postade en video på youtube för några dagar sedan.
Hon var mobbad till den grad att hon tog livet av sig.

Hon var medlem på en webcamchat för att pratamed nya och gamla vänner.
Dom kallade henne för vac...ker, fin och söt osv.
Sen började dom fråga henne om hon kunde visa sig själv mer intimt.
Det gjorde hon,hon tänkte att det var väl ingenting.

Ett år gick och sen skrev en kille somhon inte kände att hon skulle ge honom en "show" annars skulle han sprida bbilder på hennes bröst.
Hon ignonerade honom.

Det var jullov när polisen knackade på hennes dörr 04.00, det var polisen.
Killen hade skickat bilden på hennes bröst till ALLA.
Alla dömde henne
Mobbade henne.
För ETT misstag.

Hon var tvungen att byta skola.
Killen hittade hennes skola, vänner, adress, ännu en gång sände han ut bilderna.
Hon hade ingen
Alla hatade henne
Det slutade med att hon fick byta stad

På den nya skolan träffade hon killen som hon trodde gillade henne.
Det gjorde han inte, han hade en flickvän.
En dag fick hon en lapp där det stod - Det är bäst att du lämnar skolan.
Det gjorde hon inte.

En grupp av killar och tjejer, inklusive killen hon trodde gillade henne och hans flickvän omringade henne, tjejen sa - se dig runt, ingen gillar dig.
En i gruppen sa - Slå henne bara.. och det gjorde hon .. Amanda blev slagen väldigt illa.. och blev lämnad..ensam.
Hennes pappa hittade henne flera timmar senare i ett dike.

Hon kom hem och drack blekmedel, hon försökte ta livet av sig.
Det fungerade inte.

Nästa dag var hela hennes facebook full med meddelanden som " Drick lite mer blekmedel"
" Ingen bryr sig "
" Jag hoppas att hon dör "
" Ingen kommer att gråta "
" Alla hatar dig "
" Amanda försök igen, vi utmanar dig " och mycket mer

Hon grät varje natt, varför hatade alla henne ?
Ett misstag
Ett

Hon började skära sig själv, tog droger och drack alkohol.
Hon försökte ta livet av sig igen .
Hon misslyckades.
Hon orkade inte mer.

I slutet av videon sa hon " Jag är Amanda Todd, jag behöver bara någon "
Den 10 oktober hängde hon sig själv .

Hon är död.
Hon vilar i paradiset, Amanda, du är så vacker.
Jag ska hitta en väg att stoppa mobbningen.. jag ska dela din story"


Amanda är död, än sprids hennes historia, än haglar hatet.

Råa kommentarer förekommer fortfarande trots att hon är död sedan 2 år. Bilder finns där folk låtsas dricka lösningsmedel med texten "Am I Amanda Todd yet"? 

Amanda var inte bara ett offer för mobbning, utan även för pedofiler o för näthat.

Jag vill att ni tänker efter en stund... Om Amanda hade varit 15 år o kille, hade hon då blivit mobbad för att ha visat upp sin kropp på en webbcamera?

Nej förmodligen inte... Än idag på 2000 talet skiljer vi på pojkar o flickors handlande o beteende. 

När ska detta få ett slut?

Om några veckor börjar skolorna igen. Kul för vissa men ett helvete för andra.

Du som går i skolan, jag ber dig, våga stå emot om du ser någon bli mobbad eller är utanför.

Det kan sluta så illa som i Amandas fall. Vågar du inte gå emellan själv så säg till någon vuxen, få någon att reagera på det som händer. Kanske kan du faktiskt rädda någons liv.

Detsamma gäller dig som är förälder till barn i skolan eller på andra sätt jobbar med barn o unga. Tag ditt ansvar som vuxen o se till att inget sån t här händer.

Amanda var en vacker tjej med hela livet framför sig.

Hon blev bara 15 år... 

RIP ❤️