Röda rummet

Att blogga är både kul o givande. Jag har alltid älskat att skriva.
Med heltidsjobb o en 2 åring blir det inte så ofta som jag hoppas på men bloggandet sätter ändå lite guldkant på tillvaron när det väl blir av.
Men mitt i allt det givande så finns det som med allt annat en baksida också.
Vill därför be er att vara lite försiktiga.
Inte för att jag tänker moralpredika för sån t har jag svårt för själv, men
det finns personer därute som kanske inte alltid vill en väl.
Jag är medlem på många olika bloggsidor dels för att dela min blogg men också för att ta del av andras.
På senaste tiden har personer med starkt rasistiska åsikter dykt upp på vissa av sidorna för att sprida rasistisk propaganda.
Det får mig att bli påmind om att man faktiskt ska vara lite försiktig också.
Många av oss bloggare har familj o barn. Vissa lägger upp bilder på sina barn o andra familjemedlemmar i sina inlägg. Vem som helst kan sedan gå in o läsa på bloggen o se bilder på barnen, hunden, mamma, syskonbarn o andra.. Även personer som man inte vill ska kunna ta del av ens liv o se bilder på ens barn.
Jag har vänner som dagligen får hot från rasister med kopplingar till SD o andra rasistiska grupper. Allt från mordhot till tillönskningar om våldtäkt eller misshandel.
Bara tanken på att dessa våldsbejakande galningar via bloggsidor kan gå in o läsa om mitt liv o kanske se bilder på mina barn o min familj får mig att vilja krypa ur skinnet. Jag vill inte att dessa typer ska veta hur varken jag eller mina barn ser ut, hur vårt liv ser ut o vart vi bor ifall de får för sig att hota mig.
Sjukt att man ska behöva tänka så men någonstans måste man sätta säkerhetsribban. Vill inte utsätta min familj för fara pga min blogg eller det jag bloggar om.
Jag har därför både privat o på bloggsidor valt att blocka personer med öppet rasistiska åsikter för att minimera deras insyn i mitt privatliv.
Som sagt, jag moralpredikar inte, blogga om vad ni vill lägg upp vilka bilder ni vill men snälla var försiktiga med vem som kan ta del av ert liv o era bilder, oavsett om det gäller familj, politik, intressen eller mode, för alla som läser er blogg o tittar på bilder på dina barn vill er inte väl.
Blogga försiktigt o var rädda om er!

Det finns tillfällen i livet då man behöver tid för en pause och återhämtning. Tid för reflektion och att bara vara. Jag har en sådan period nu.

Livets pussel är inte alltid lätt att lägga, ibland tar det stopp av olika anledningar. Vissa bitar fattas, kommer bort och hittas åter.

Man stirrar sig blind på mönstret och man kommer ingen vart. Det är då man tar den där välbehövliga pausen.

Ibland slocknar lampan och då måste man stanna upp.

Den sista tiden har mitt hjärta varit tungt, min näsa täppt och min mage ut och in.

Vi har varit sjuka i omgångar jag och min dotter.

Det är mörkt både ute och inne.

Mörker, mörker.. Känns som att det aldrig ska ta slut.

Mitt paradis på jorden finns snart inte mer, världen är en sjuk plats och blir bara värre.

Ibland räcker inte orden till.. De tar slut, fastnar någon stans på vägen.

Människor flyr från krig, barn misshandlas för sin hudfärg, terror attacker världen över. Rasisternas ord skär i öronen.

Minns ni TV serien Ally Mcbeal?

I jobbiga och utvalda situationer spelades en låt upp?

Hade mitt liv varit som i Ally Mcbeal hade denna text dykt upp idag.

En gammal goding med White Lion: En av mina barndomsfavoriter.

"When The Children Cry"

Äntligen är sommaren här på riktigt!
Solen skiner och det är en perfekt dag att åka till stranden.
Du packar en väska, kanske en matsäck till lunch.
Du och din familj är äntligen på väg till stranden för att sola, bada och bara njuta av värmen. Gladast är din femåring som längtat efter att få åka och bada hela sommaren.
Vad ni inte vet är dagen kommer sluta i katastrof. Bara två av er kommer att komma hem igen.
Ni väljer en plats att vara på.
Småpratar lite med varandra. Er femåring är förtjust och springer glatt runt i sanden.
Du plockar fram en bok, din partner häller upp en kopp kaffe. Ni njuter av livet. Du njuter av din familj.
Du ser med kärlek på din partner som löser korsord, vänder blicken mot din femåring som bygger ett sandslott. Hela du fylls av kärlek till dessa två individer.
Du börjar bli lite sömning, tänker att du ska vila ögonen lite. Din partner är vaken och håller koll. Det du inte vet är att din partner har somnat i sitt korsord.
När du vaknar igen är ditt barn borta. Du söker med blicken, men finner inte det du söker. Din partner sover fortfarande och kvar står sandslottet i sin ensamhet.
Du börjar gripas av panik men vill ändå inte släppa lös känslan. Ditt barn måste ju vara här i närheten.
Du väcker din partner och ni ropar och börjar leta. Ert barn är borta..
Ni ringer SOS alarm som skickar en ambulans och en brandbil till platsen.
Skräcken att ert barn gått och badat ensam börjar komma smygandes men nej, inte kan det väl vara så?
När räddningstjänsten kommer ber de om hjälp att hitta ert barn. De vill att de vuxna ska bilda en kedja och tillsammans söka i vattnet så långt ut de kan. Allt för att hitta ert barn vid liv där på stranden.
Cirka 200 vuxna människor tillfrågas om hjälp av räddningstjänsten för att till varje pris hitta ert barn.
Ingen av de tillfrågande vill hjälpa till att hitta ditt barn. Läs igen- ingen!
Där står du med din partner på en strand med en saknad femåring och cirka 200 vuxna medmänniskor som praktiskt taget inte bryr sig om ifall femåringen som nyss byggde ett sandslott återfinns eller inte. Din femåring- ditt barn. Cirka 200 vuxna människor som ja, vem vet? Är för egoistiska, för lata, för självupptagna, saknar empati eller helt enkelt inte vill hjälpa andra.
Du står där med din partner på en strand medan räddningstjänsten letar och resten av besökarna fortsätter med sitt.
Ingen annan än du vet vilka tankar och känslor som existerar i din kropp och ditt sinne just nu.
Ett livlöst barn lyfts upp på stranden- barnet är inte vid medvetande, ingen puls, ingen andning, inget liv finns kvar i den lilla kroppen.
Barnet har drunknat- ditt barn finns inte mer. Kommer aldrig bygga fler sandslott. Din värld rasar samman - cirka 200 av dina medmänniskor fortsätter med sitt, precis som när ditt barn byggde sandslottet o du njöt av livet.
Historien är påhittad, men ödet drabbade en familj idag.
En femårig pojke drunknade, räddningstjänsten bad cirka 200 vuxna människor om hjälp att hitta pojken. Allt de skulle göra var att bilda en kedja och gå ut i vattnet så långt de kunde för att söka efter ett försvunnet barn.
Ingen av de tillfrågade hjälpte till.
INGEN!!!!
Är det ett sådant Sverige vi vill ha, där vi låter barn drunkna utan att vi bryr oss?
Är vi så självupptagna att vi inte ens kan hjälpa till att leta efter ett försvunnet barn?
Ett barn har mist sitt liv, en mamma och en pappa har förlorat sin son.
En familj är splittrad och kommer aldrig att bli hel igen, och cirka 200 vuxna människor hade kanske kunnat förhindra det om de inte varit för.. Ja, vem vet?
Tänk om det var ditt barn, ditt barnbarn, din femårings bästa vän.. Din bästa väns barn?
Sveriges vuxna befolkning borde skämmas!
Varma tankar till den drabbade familjen.
Vila i frid lilla pojke!

Finally summer is here for real!

The sun is shining and it's a perfect day to go to the beach.

You pack a bag, maybe a picnic bag for lunch.

You and your family are finally on your way to the beach to sun,bath, swim and just enjoy. Happiest are your five year old child who longed to go swimming all summer.

What you do not know the day will end in disaster. Just the two of you will come home again.

You choose a place to be on the beach. 

You Low chatting with each other. Your five year old is delighted and runs happily around in the sand.

You pick up a book, your partner pours a cup of coffee. You enjoy life. Enjoying your family.

With love u look at your partner that solves crosswords, u lay your eyes on your five year old who builds a sand castle. U really love your family! 

You're getting a little sleepy, thinking that you should rest your eyes for a while. Your partner is awake and keeps track. What you do not know is that your partner has fallen asleep in his crosswords.

When you wake up again, you can t find your child. You are looking around, but do not find what you are looking for. Your partner is still asleep and remaining sand castle in solitude.

You start to panic, but still do not want to unleash the feeling. Your child must surely be near.

You arouse your partner and start looking. Your child is gone ..

You call SOS alarm that sends an ambulance and a fire truck to the beach.

The fear that your child had go for swimming alone starts coming down slowly but no, it not possible.. 

 the emergency ask for help to find your child. They want the adults to form a chain and together seek in the water as far out as they can. All to find your child alive there on the beach.

Almost 200 adults asked for help from emergency services to find your child.

None of the requester wants to help find your child. Read again-none!! 

There you are with your partner on a beach with a missing five year old child and about 200 adults fellows who practically do not care if a five year old who has just built a sand castle is found or not. Your five year old- your child. Almost  200 adult people said no, for what reason, who knows? Too selfish, too lazy, too self-absorbed, lack of empathy or simply do not want to help others.

You stand there with your partner on a beach while emergency services are looking for your child and the rest of the visitors are  continues with their things.

No one but you knows what thoughts and feelings that exist in your body and your mind right now.

A lifeless child is lifted up on the beach- the child is not conscious, no pulse, no respiration, no life is left in the little body.

The child has drowned- your child is no longer alive. Will never build sandcastles again. Your world falls apart - about 200 of your fellow man continues with their things, just like when your child was build a sand castle and you enjoyed life.

The story is fictional, but fate struck a family today.

A five year old boy drowned, SOS alarm asked about 200 adults for help to find the missing boy. All they wanted them to do was to form a chain and go out into the water as far as they could to search for a missing child.

None of the 200 respondents helped.

NONE!! 

Is this how we want it to be in Sweden?

Are we so self-centered that we can not even help to look for a missing child?

A child has lost his life, a mother and a father lost their son.

A family is shattered and will never be the same again, and about 200 adults had might have prevented it if they have not been too .. Well, who knows?

Imagine if it was your child, your grandchild, your five-year old best friend .. Your best friend's child?

The adult population in Sweden should be ashamed!

Warm thoughts to the affected family.

Rest in peace little boy!

Nu är de borta.. Stödde myrr o sprutade Radar som en tok igår em. Sedan en dos till sent på kvällen. Har inte sett en geting sedan dess. Tror att de flög till geting himlen allihop!