Visar inlägg taggade med Fibromyalgi

Tillbaka till bloggens startsida

Var tacksam för din influensa

Ni som har influensa. Var tacksamma för att det går över. 
Tänk er att ni har lika ont i kroppen som när ni har århundradets influensa, kombinerat med träningsvärken från helvetet, blåsor i munnen som gör så ont att bi knappt kan äta, problem med magen, likt IBS (ja allt på samma gång) o när ni ligger där i eran säng (för det förmodar jag att ni gör när ni har influensa) så kommer det in någon o knivhugger er lite var stans på kroppen med jämna mellanrum. Som om inte det var nog så är man ju förlamande trött också. Man blir nästan paralyserad ibland. Ni har säkert varit där någon gång? Huvudet dunkar o allt ljud, alla intryck blir som ett kaos i skallen. Det surrar som en aggressiv bikupa där inne o allt flyter ihop som i en dimma. 
All smärta o trötthet gör er givetvis lite förvirrade, ni glömmer mitt i steget vad det var ni skulle göra, orden försvinner ibland o kommer de ut ur munnen på er så blir det helt galet. Ni slutar ringa till era vänner i rädsla för att säga fel. Det kan bli pinsamt.. Sms är bättre, något skrivet kan man korrigera innan man skickar. 
Du har svårt att hålla fokus på det du gör under en längre tid. Hjärnan blir utmattad av den energi det tar att fokusera. Efter 8 timmar på jobbet är det inte att tänka på att försöka vara social. Uteliv o sociala aktiviteter fungerar inte som innan eftersom de ofta omfattar lite högre ljudnivå o sorl från andra människor som pratar. Om ni bara visste vilken energi det går åt att försöka fokusera på dig o vad du säger i en sådan miljö där det förekommer andra ljud. Höga som låga. Det är som att springa ett maraton. Ett neurologiskt maraton.. 
Man tar sats o springer frivilligt in i en vägg.. 
Utmattad kommer du hem o din högsta önskan är att få sova. Icke säger kroppen som värker mer än någonsin eftersom du unnat dig en kväll med goda vänner.. 
Lika bra att sluta gå ut, det straffar sig bara ändå. Själen får en stunds massage men kroppen får betala priset sedan. Ibland tar det dagar att bli människa igen.. Eller ja, så gott det går vill säga. 
Tänk om det inte skulle gå över. Ni skulle få jobba så, leva så, tacka nej till vissa sociala aktiviteter pga utmattning o ångest inför smärtan som kommer. vissa dagar eller perioder är värre än andra. 
Föreställ er att leva så resten av livet o jag hälsar er välkomna till min verklighet. Detta tillstånd har varit min vardag 24 timmar om dygnet i 12 år. 
Vissa saker blir bara värre med åren.. 
Inte syns den heller, syns inte finns inte. Svårt att få förståelse för en sjukdom som inte syns. Tänk om den var synlig, hade det varit lättare då? Hade folk haft en annan förståelse? Man ser ju om någon är blind eller sitter i rullstol, men Fibro.. "Va- är du sjuk? Det syns inte".. 
Kroppen bryts ner. Noll uthållighet. 
Får kramp o låsningar av minsta lilla.. Ibland utan fysisk ansträngning. 
Motionera säger folk.. 
Har prövat både yoga o sjukgymnastik. Hade ont i flera dagar efteråt o sedan var det dags för nästa pass. Upplevde det bara som att smärtan blev värre.. Försökt simma också men kom en halv längd sedan gjorde det för ont i knän o höfter. 
Promenad går bra ibland beroende på dagsform. Men inte för länge då låser sig hela kroppen o man ser ut som en haltade vandrande pinne i några dagar.. 
Orkar inte hålla upp armarna o statiska positioner är inte att leka med. Är helt slut efter att ha duschat o tvättat håret, bara att torka sig efter dusch är sjukt jobbigt. Torka håret med hårfön kräver många pauser eftersom det är för ansträngande.. 
Så var tacksamma för att det är influensa ni har o inte Fibromyalgi! 


Käftsmällar o kramkalas

Första dagen på jobbet är avklarad o dagen bjöd på både positiva o negativa överraskningar. Anlände till kontoret tio minuter för tidigt för att inse att mitt passerkort inte funkar längre så där stod jag i det underbara vädret o väntade på att någon vänlig själ skulle ha barmhärtighet att släppa in mig.. Men jag fick ju stå under tak iaf! Nästa bakslag kom när jag lite stel, frusen o dödstrött tänkt att ta mig en uppiggande kopp kaffe.. Ni vet den där koppen som är livsavgörande för att man ska överleva förmiddagen en måndagsmorgon på kontoret?! Men just idag, denna måndag så var Kaffemaskinen var trasig... Katastrof är en bra beskrivning för den upplevelsen... Fick ta ett glas vatten ist. Efter kaffebesvikelsen kom nästa lite mindre roliga nyhet.. Mina nya ärenden. Jag hade hoppats på att få tillbaka mina gamla, men samtidigt visste jag att det säkert inte blir så eftersom jag varit borta så länge. Så nu sitter jag med 117 nya personer som jag inte känner annat än till namnet.. Knappt det heller.. 117 personer som den förra handläggaren slet hårt med o som den nuvarande efter 5 månaders vik lämnar med orden "man måste vara utvilad för att orka med det här området". Utvilad är ju det sista jag är som småbarnsmamma med Fibro.. Inte får man vila när man kommer hem heller, där väntar energisk 1 åring som vägrar att sova. Antingen somnar hon jätte sent eller så somnar hon tidigt o vaknar var 30 min/timme tills man själv går o lägger sig. Finns ingen tid till återhämtning innan man ska upp o jobba igen. Så det här kan nog bli spännande! Jag får se det som en utmaning! Rätt inställning kan göra mycket ibland! En annan sak som också gör mycket är kollegorna, mina kollegor är toppen, de gamla har saknat mig o de nya verkar gulliga! Många kramar o handskakningar blev det. Annars har dagen gått åt till att jaga vaktmästare för att återuppliva mitt passerkort, komma in i datorn, alla system o program. Mitt parkeringstillstånd hade iaf kommit så att jag slipper gå o vrida på p skivan på lunchen. Bloggar gör jag samtidigt som jag sitter i sängen hos liten som vaknat för 3 je gången sedan kl 19.30 för att slippa blogga mitt i natten som vanligt.. Nu är man tillbaka på banan igen.. Namaste! 🙏

Fibro mode- När kläderna gör ont..

Att leva med Fibro kan verkligen ställa till det ibland, till o med när det kommer till kläder..
Ibland gör kroppen eller snarare huden så ont att det är smärtsamt att ha kläder på sig.
Även vi som har Fibro vill klä oss snyggt men det är inte alltid så lätt då tajta jeans kan göra väldigt ont. Sömmar o knappar skaver mot en hud som redan bränner som eld. Tyget skaver o man vill bara krypa i ett par mjukisbyxor!
Har man som jag ett jobb på en myndighet kan man inte komma i pösiga mjukisbyxor o en hoodtröja även om kroppen ibland skulle vilja det..
Jag har hittat en lösning som passar mig, leggings/jeggings!
De har mjuka sömmar o inga knappar som skaver,sitter tajt, snyggt o är sköna att ha på sig. Vissa ser ut som riktiga jeans o kan bäras med alla sorters skor. Vad man vill ha på överkroppen beror på smak, men allt ifrån linne, pikétröjor o toppar funkar!
Mina senaste jeggings köpte jag på Tvins, de är lite fodrade på insidan så de funkar även när det är lite kallare ute. Med ett par stövlar till så ser man ingen skillnad.
Jag har alltid haft problem att hitta kläder. Speciellt byxor.
När jag var yngre fick jag köpa barnbyxor långt upp i tonåren. Allt annat var för stort.
Idag är allt fortfarande för långt o jag är för oproportionerlig..
För tjock mage o för smala ben..
Så om jag hittar ett par snygga byxor som sitter bra över ben o rumpa så får jag inte igen dem i midjan o tar jag en storlek större så är de förstora i midjan.
Har man en sjukdom som innebär smärta o en oproportionerlig kropp så får man hitta sina lösningar.
Jag har äntligen hittat en stil som passar mig, min kropp o min smärta!
Jag har aldrig varit någon modeslav utan klär mig hellre i något jag tycker är skönt än det som anses vara det senaste o mest moderna..
Har du några problem med kläder?
Hur har du löst det?
Tar gärna emot tips!

Jag har bestämt mig-jag säger ja!

Egentligen har jag bestämt mig för länge sedan, jag har bara inte kommit till skott.
Men 2015 ska bli mitt år,jag säger ja- ja till mig själv o mitt eget välbefinnande!!
Hela livet har jag lagt energi på att hjälpa andra, ge service åt andra, finnas till för andra, se till att andra har det bra, varit medberoende o glömt bort mig själv..
Jag har funnits där i bakgrunden, men har kommit i andra hand. Bort prioriterad av mig själv..
Förra året har varit ett viktigt år för min personliga utveckling.
Under mitt år som mammaledig har jag haft tid att tänka, grubbla o fundera.
Jag har alltså bestämt mig för att lägga energi på den viktigaste personen i mitt liv, mig själv!
Kanske låter egoistiskt i mångas öron, men jag älskar mig själv o tänker ge mig själv allt jag behöver!
I år har jag kommit fram till att jag behöver mer lugn o harmoni i livet.
Så jag tänker börja gå till min Naprapat igen, har man haft graviditeten från helvetet med tillhörande foglossning från samma ställe, konkat runt på en bebis i 1 år, o återvänder till ett stressigt kontorsjobb med Fibro så är det super med en naprapatbehandlig med jämna mellanrum!
Dock inte lika super för ekonomin, men jag är värd det!
Jag har även bestämt att jag inte tänker jobba övertid om jag inte har en deadline i ett ärende.
Vem tackar mig för att jag jobbar övertid o sliter ut mig utanför arbetstid? Den tiden tänker jag ist lägga på mig själv o min familj!
Inga mer överambitiösa saker som går ut över min energi!
Tänker planera in mer meditation för att få det där lugnet o harmonin som jag eftersträvar i år. Jag tänker ta mig tid för det!
I år ska jag prioritera det som får mig att må bra!
Jag kommer fortsätta att finnas för andra men precis som de säger på flygen så ska man först sätta på sin egen mask innan man hjälper andra!
Det är just det jag tänker göra! Jag tänker sätta på mig min egen syrgasmask, andas djupt o se till att jag mår bra! Jag tänker givetvis fortsätta att hjälpa andra o finnas till för mina nära o kära men inte på bekostnad av min egen hälsa eller minimala energi..
Jag tänker fortsätta att attrahera det jag önskar i livet o gotta mig allt positivt som händer. Livet ska bara bli bättre o bättre o endast lycka, kärlek o positiva energier ska cirkulera runt i min sfär!
Jag har haft min beskärda del av negativa saker i livet!
Jag har valt att vara lycklig istället för att bli bitter! Ett val jag är oerhört nöjd med!
Jag älskar livet o livet älskar mig!
Hur tänker du göra för att få ett bra 2015?

Vilket misslyckande

Igår hade vi tänkt att inviga pulkan vi köpte åt A i 1 års present. Så med min bror, svägerska, deras lilla tjej på dryga 2 år o mamma begav vi oss ut i snön fullt påpälsade för att äntligen få leka lite..
Jag hade tom laddat upp med varm Oboy för att få till den riktiga barndoms nostalgin.
Tyvärr blev det ingen pulka åkning för A då hon somnade som en stock i bilen o sov sig igenom hela besöket i pulkabacken..
Men det blev desto mer åkande för oss andra.
Vi turades om att dra brorsans lilla upp för backen. Undrar vem som hade roligast egentligen..
Jag såg nog roligast ut iaf, smidig som en flodhäst som man är..
Men en sak jag verkligen blev glad för är att jag orkade!
Att ta sig upp o ner i en backe släpandes på en 2 åring i pulka är ganska tungt.. O med Fibro är det ännu värre! Det är jobbigt att bara ta sig i o ur pulkan för egen maskin när lederna är stela som cement o kroppen protesterar i kylan..
Men sedan jag började med Kolloidalt silver så mår jag så mkt bättre!
Önskar att jag hade hittat silvret för 11 år sedan.. Det hade besparat mig mycket lidande!
Under mina 11 år med fibro har jag knappt kunnat bära en matkasse men nu när jag börjat med ks i höstas så har jag skottat snö, dragit barn i pulka promenerat med barnvagn o har nästan ingen värk alls!
Inte ens träningsvärk efter all fysisk aktivitet.. Vilket jag borde ha då det närmsta motion jag kommit de senaste åren är att skrapa rutorna på bilen, vilket också har varit så pass jobbigt att jag fått ta pauser i skrapandet för att orka färdigt..
Men nu känner jag mig mer pepp än någonsin, med mindre smärta hoppas jag på att kunna röra mig mer o kunna motionera mer utan att bli lidande i flera dagar efteråt.
Har påbörjat letandet av mina gåstavar jag hade i min ägo innan vi flyttade..
2015 levererar so far! Det kan bara bli bättre!
Namaste! 🙏

Äldre inlägg