Röda rummet

Jag fick ett pm på Facebook från en främmande man som som skrev att han hört om min historia o tyckte den var sorglig.
Sorglig för vem?
För honom, mig, min bio mamma eller bara rent allmänt?
Det ligger alltid en sorg bakom varje adoption. En mamma som av olika anledningar måste ge upp sitt barn, ett barn som förlorar sina föräldrar.
Ett smärtsamt farväl o livslång värk i hjärtat.
I mitt fall omfattar adoptionen även mycket glädje.
Mina föräldrar fick efter fem års väntan ett efterlängtat barn. Jag fick ett hem, en familj o en framtid i ett land där jag fått växa upp i trygghet, fred o harmoni.
Jag fick möjlighet att gå i skolan, lära mig läsa, skriva o skaffa mig en utbildning.
Jag har fått massor av kärlek o positiva minnen från min barndom. Jag har upplevt både lycka o sorg på många plan, precis som alla andra har i sina liv.
Kanske ligger det inte bara sorg i min bio mammans hjärta heller. Hon har det kanske bra idag, lever ett liv hon inte kunnat om hon behållt mig.. Även hon har kanske fått en ny chans i livet. Kanske har hon en ny familj där hon nu har möjlighet att på bästa sätt ta hand om sina barn till skillnad från då.
Vad jag vet så har mina föräldrar aldrig varit bittra över att de inte kunde få bio barn.
Så för vem är min historia sorglig?
Ibland går sorg o lycka hand i hand.
Min bio mammas sorg för 35 år sedan då hon valde att lämna bort mig blev istället mina föräldrars största lycka då de väntat i många år på att bli föräldrar.
Min sorg över att ha förlorat min bio mamma (som jag inte minns) har gått från sorg o hat, till glädje o tacksamhet. Jag är glad för att jag har fått en fin familj, en bra barndom o uppväxt. Tacksam för allt jag fått i livet som jag aldrig skulle ha haft möjlighet till om jag blivit kvar i Indien.
Så hur sorglig är min historia egentligen o för vem?
Är en historia sorglig även om den har ett lyckligt slut?

Min vän som också är adopterad befinner sig i sitt födelseland för att även hon försöka hitta sin biologiska familj. Jag har med spänning följt hennes resa via sociala medier o idag kom nyheten, hon har hittat sin mamma! Med endast ett namn o ett nästan 30 år gammalt foto har hon återförenats med sin familj o med sin historia. Cirkeln är sluten!
Idag delar jag din glädje, har gråtit en skvätt o känt in glädjen i att nå sitt mål! Att sluta sin historiska cirkel o att få täppa till det svarta hål som bor i många adopterades själar!
För egen del har livet sakta återgått till det vi kallar vardag. Intryck, upplevelser o känslor bearbetas sakta men säkert. Jag sitter fortfarande som på nålar o inväntar en pusselbit i mitt eget livspussel.
Jag vill hoppas men ändå inte vara för optimistisk.
Men förhoppningsvis får jag snart veta!
Tills dess får jag glädjas med min vän som idag måste vara världens lyckligaste!
Vilken underbar start på det nya året! Det kan bara bli bättre!
Namaste 🙏

Sedan jag kom hem från Indien har jag fått frågor som fått mig att inse vilken förlägen syn vi har på Indien o den indiska kulturen..
Men bottnar den ur fördomar eller bara i okunskap?
Varför granskar o ifrågasätter vi bara andras sätt att leva o inte vårt eget?
Varför ser vi bara myntets ena sida o inte det andra?
Frågorna jag fått handlar mycket om kvinnor o kossor..
"Går kossorna lösa på gatorna"?
I en storstad som Kolkata finns det lika många lösgående kossor mitt i gatan som det finns lösgående isbjörnar på våra gator i Sverige..
Kanske finns det lösgående kor på gatorna på indiska landsbygden men där har jag inte varit så det kan jag inte svara på.
"Men de sparar väl bajset från korna"?
Ja kanske på landsbygden, i storstäderna har de lika mycket användning för kobajs som vi har för hundbajs.. Dessutom använder vi själva gödsel av olika slag i Sverige för att ge näring åt våra växter o grödor..
Förr använde man torkade komockor som bränsle när man eldar.. Nu vet jag inte om det fortfarande används.. I Sverige hugger vi istället ner vår skog för att få bränsle till våra eldar..
Man kan ju undra vilket som är bäst?
"Men varför är korna heliga egentligen"?
Jag tror det har att göra med att hinduerna anser att allt liv kommer från kon.. Inte bara ur religiös synpunkt utan även i det verkliga livet. En ko ger mjölk, gödsel o används som arbetsredskap o är ett viktigt redskap för överlevnad för bönderna.
Här suckar många o skakar på huvudet..
För det är ju mer logiskt att tro på jungfrufödsel o att talande brinnande buskar informerar en kvinnlig oskuld om att hon kommer att föda ett barn.
Att bero på kvinnor så är väl kvinnorna inte värda någonting i Indien?
Detta ämne är rätt komplext, för att förstå hela sanningen kring indiska kvinnor ska man vara lite insatt i hinduismen o dess kultur.
"Det måste vara svårt att resa i ett land där korna är mer värda än kvinnan"?
Nej det är det inte.. O så är inte heller fallet.
Ni anar inte hur många självständiga o starka kvinnor jag mött under min resa!
En 19 årig journalist, en kvinnlig advokat o 2 unga studenter varav en riktat in sig på västerländskt mode för att nämna några.
Unga tjejer som röker, sminkar sig o klär sig i tighta jeans precis som här hemma.. Tjejer med drömmar, ambitioner o som har hela livet framför sig! Med samma chans till självförsörjande som svenska kvinnor har.
Jag har även mött kvinnliga turister som reser själva runt hela Indien.
Hinduismen är dessutom den enda religion som har kvinnliga Gudar.
Under mina 4 veckor i Indien har jag blivit tilltalad "mam" eller "Madame" o ingen har stirrat på mig som som att jag vore ett lättfångat villebråd att sätta tänderna i..
Blir oftare utsatt för ovälkomna sexuella inviter, blickar o respektlösa karlar här hemma i Sverige..
Visst finns det ett förtryck mot kvinnorna i Indien men förekommer det inte förtryck mot kvinnor av olika slag runt om i hela världen? O hur jämställa är vi svenskar egentligen?
Tjänar svenska kvinnor lika mycket som svenska män?
Vem sköter egentligen det mesta av hushållssysslorna i de svenska hemmen?
Fundera på det ettag..
Sen har vi det här med kastsystemet som många verkar tycka är så fruktansvärt..
Hur ser vårt eget klassamhälle ut med segregation, arbetslöshet o kommunernas olika ekonomi?
Är det så mycket bättre?
När kommer vi få se en kostymklädd vd springa till T banan i Rinkeby tidigt en måndagsmorgon?
När ska vi få se en somalisk familj bland alla villor i Djursholm med en Ferrari parkerad på garageuppfarten?
"Men det är ju förfärligt att de inte får gifta sig med vem de vill"!
Tror ni på fullaste allvar att någon av kungabarnen hade fått gifta sig med en kurdisk flykting?
Eller att pappas flicka uppvuxen i Täby någonsin kommer att gifta sig med Ahmed från Rosengård?
Skillnaden är att kastsystemet är förbjudet enligt lag i Indien men i Sverige är det fritt fram att visa vilken sociala status man har i form av materiella saker som bilar, smycken, kläder, bostad o bostadsområde..
Vi visar vart i samhället vi står genom att skriva i sociala medier att vi åker till Thailand, drar på skidsemester, åker till våra sommarstugor ute i Skärgården eller lägger upp bilder där vi dricker skumpa o äter ostron..
Är vi verkligen så mycket bättre här hemma?

Hemkommen från Indien, har lite smått börjat landa i tankar o känslor.
Vant mig vid kylan, firat jul o avverkat den obligatoriska förkylningen efter att ha kommit från ca 25 + grader till nu ca 12 minus..
Denna Jul har varit annorlunda o speciell på många sätt.
Min lilla tjej har hunnit bli 1 år o mina tankar har varit både här hemma med henne o samtidigt med barnen jag mött under min resa som inte får uppleva en Jul med en massa
klappar, glädje o mat i överflöd.
Det sägs ju att Julen är barnens högtid, ändå är det så många barn som inte får en God Jul, som får lägga sig hungriga o utan lyckokänsla över att ha fått vad de önskat sig i julklapp.
I år har varken jag eller min familj brytt oss så mkt om just julklapparna.
Ett par klappar var med symboliskt innehåll.
Jag tycker det blir svårare o svårare att komma på något att önska sig, jag har ju allt jag behöver..
Efter att ha besökt två barnhem o så gott som dagligen mött människor som inte ens har mat för dagen känns det både fel o svårt att komma på en massa materiella saker jag vill ha.
Så jag hade faktiskt ingenting på min önskelista i år.
Därför blev jag extra glad för klappen från min mamma o pappa som innehöll ett gåvokort på 200 påsar vätskeersättning till barn som inte får en lika God Jul som jag.
200 barn får nu möjligheten att kanske få fortsätta leva ist för att jag får en pryl extra.
Denna Jul har varit annorlunda, härlig o lite extra känslosam!
Så med en känsla av tacksamhet tänker jag nu krypa ner i en varm säng tillsammans med två av de människor jag älskar mest i världen, bara det är en välsignelse i sig!
God fortsättning o var rädda om varandra!
Namaste! 🙏

Min Indien vistelse börjar lida mot sitt slut o på söndag är det dags att åka hem igen..
Det ska bli skönt att komma hem, samla tankarna o låta livet sakta återgå till det normala igen.
Just när allt hade börjat lugna ner sig o jag börjat känna mig avslappnad o redo för hemfärd så blir vi ombedda att träffa ett sista tv team.
Kände väl egentligen att det var onödigt men min vän hade ju ordnat allt så svensk som man är vill man inte vara oartig heller.
Så här i efterhand känns det inte alls bra.
Det märktes tydligt att de ville vinkla allt o pressa på att jag inte fått någon hjälp från barnhemmet o att allt hände för första gången.
De ville filma utanför där barnhemmet låg först o det var ju helt ok. Sedan ville de åka till adressen där barnhemmet ligger nu o det kändes inte alls bra. Trodde först att de bara ville ta ett par bilder utanför o ställa lite frågor men de ville att vi skulle gå in.
Vi frågade om de hade fått tillstånd o om inte så skulle de först gå upp o fråga om det var ok att filma där inne.
En av dem försvann in o kom snart ut igen o sa kom.. Jag frågade om det var ok men de sa bara kom.
Både jag o Sid trodde att det var ok o att de fått tillstånd så vi gick in.
Det var ett stort misstag, de hade inte alls fått något tillstånd o det uppstod en konflikt mellan personalen o reportern. O där stod jag i mitten o kom varken ut eller in.
Både jag o Sid känner oss jätte hemska som utsatte barnhemmet för det där.
Det var ju inte vår mening att ställa till problem.
Vi trodde verkligen att de fått tillstånd när de gick upp o frågade.
Personalen trodde att det var vi som kontaktat tv o att det var vi som tagit dit dem utan att be om lov.
Men det var ju min vän som ordnat med allt o som tv reporter borde man ju känna till reglerna. Speciellt när vi frågar om de har tillstånd o ber dem gå upp o fråga om det är ok.
Tv teamet ville vinkla även detta o få det till att det var mitt första besök där o ville väl säkert filma när jag kom in dit o ställde frågor till personalen.
Men ist så blir personalen jätte arg, först på mig o Sid o sen på reporten.
Jag förstår att de blir upprörda när de kommer o filmar utan tillstånd!
Jag försökte även efteråt att säga att personalen på barnhemmet verkligen hade varit jätte hjälpsamma o gjort allt för att hjälpa mig i mitt sökande!
Jag visade bilder på när vi var där första gången o tittade i min akt men reporten ville inte lyssna på det örat. Han ville ju ha en story där han fick hänga ut o pressa fram information.
Känns verkligen jättehemskt just nu, för jag kan inte stå för något av det som de gjort!
Jag vill verkligen inte smutskasta eller skuldbelägga någon, speciellt inte den otroligt fina personalen på barnhemmet som tagit hand om mig när jag var liten, som tog emot mig med öppna armar när jag kom tillbaka o har svarat på varenda fråga...
Så nu sitter vi här med dåligt samvete o skuldkänslor för vad vi utsatt andra för.. Vi känner oss riktigt lurade, inte av min vän, han ville bara väl men det blev en riktigt stor björntjänst!
Hoppas att vi kan styra upp denna katastrof på något vis!
 
Just nu känns det inte alls bra för någon av oss o vi vill bara hem nu!