Visar inlägg taggade med jobb

Tillbaka till bloggens startsida

Lite hot får ni ju stå ut med

Ja, rubriken är ett delcitat från en polisman efter att en kollega anmält att hen blivit hotad av anhöriga till en av sina klienter.
Så som socialsekreterare ska man alltså finna sig i att bli hotad, det ingår i våra arbetsuppgifter o är en naturlig del av vårt arbete med människor i behov av hjälpinsatser av kommunen.. Eller med anhöriga med behov av hjälpinsatser..
För hoten kommer inte allt för sällan från anhöriga som tror att de hjälper sina nära o kära genom att hota eller på annat sätt hindra handläggaren ifrån att göra en rättssäker bedömning o utredning av den hjälpbehövandes situation.
Att ta emot hot o personliga påhopp för att man ställer fel frågor, fattar ett avslagsbeslut eller helt enkelt givit information på ett sätt som inte passar den anhörige är alltså helt ok o en del av mitt jobb som socialsekreterare..
På de flesta sjukhus finns skyltar uppsatta att allt våld polisanmäls o att det råder nolltolerans mot hot oavsett vad för hot det rör sig om.. Men detta gäller alltså inte socialsekreterare på socialtjänsten.
Vad är det som är värre att hota en sjuksköterska än en socialsekreterare?
Jag kan inte minnas att det står skrivet i mitt anställningsavtal att det ingår i mina arbetsuppgifter att bli hotad,idiotförklarad o bli bemött på ett icke respektfullt sätt på arbetstid.
Är det inte en fråga om säkerhet o arbetsmiljö?
Varför är det viktigare att trygga vårdpersonalens säkerhet o inte personalen på en svensk myndighet?
Hur mycket ska vi socialsekreterare stå ut med?
Vart går gränsen för hur illa man får bete sig mot en myndighetsperson som har i uppgift att utreda, handlägga o delge beslut i frågan om rätt till bistånd från kommunen?
Är det mer ok att kalla en socialsekreterare för inkompetent idiot än en undersköterska eller sjuksköterska?
Är det mer ok för anhöriga att skrika att en socialsekreterare på en myndighet är inkompetent, dum i huvudet o att ett byte av handläggare genast måste ske för att tilliten är förstörd på grund av ett negativt beslut än att skrika på en sjuksköterska på akuten att denne är inkompetent, dum i huvudet o genast kalla dit en annan sjuksköterska som är kompetent o kan sitt jobb?
Har man som patient rätt att säga till sjuksköterskan på akuten att "jag vill inte ha dig som sjuksköterska för jag anser att du är värdelös, jag har ingen tillit för dig o jag vill att du skickar hit en bra o kompetent sköterska som kan sitt jobb"?
Ja uppenbarligen eftersom det ingår i mina åtaganden att bli hotad, bli otrevligt bemött o få min kompetens ifrågasatt, medan det för sjukvårdspersonalen skyltas öppet med en nolltolerans om all form av våld o hot.
Visst får man ha i åtanke att det är en stressande o påfrestande situation för anhöriga o den som är i behov av hjälp men det ger en ändå inte rätt att uppföra sig hur som helst.
Jag skulle aldrig ringa o hota min läkare för att hen inte skriver ut just den medicin jag vill ha, eller kalla läkaren för lat idiot för att hen inte har en ledig tid just när det passar mig.
Jag skulle heller inte ringa o skrika att min tandläkare är inkompetent för att jag får tandvärk 1 v efter att jag varit där.
Jag skulle inte ta mig tid att ringa runt till ett helt sjukhus o skrika o gapa för att jag får vänta på en operation.
Visst kan man o har rätt att framföra sitt missnöje men på ett respektfullt sätt.
Att inleda ett samtal med ett "hur i helvete kan du..." Eller direkt gå till personangrepp, hota eller skrika att personen är en inkompetent idiot är aldrig ok oavsett om du pratar med en läkare, en socialsekreterare, en sköterska på akuten, en kassör på ICA, en busschaufför, en servitris på krogen eller en förskolelärare.
Lika lite som man har rätt att hota andra människor på stan har man rätt att hota andra människor i tjänsten.
Jag accepterar inte att bli respektlöst behandlad o hotad i mitt privatliv, varför ska jag behöva acceptera det på jobbet?
När kommer nolltoleransen mot hot o våld nå svenska myndigheter?
När ska socialsekreterare få känna sig trygga på jobbet?
När ska jag få byta ut mitt överfallslarm mot en skylt där det står att det råder nolltolerans mot all form av våld o hot om våld mot mig som socialsekreterare o att allt våld o hot om våld kommer att polisanmälas?

Svåra val när livet förändras

Det där med att sova mig i form inför lunchdejten idag gick helt i stöpet.. A levde loppan hela natten o vaknade kl 6.30 o tyckte att vi skulle gå upp.
En mkt motvillig mamma klev upp ur sängen vid 7...
Vid 12 bar det iväg till Tullinge för lunch med 2 av mina fd kollegor.
I 3 år har vi väntat på denna dag o den var värd väntan kan jag lova.. Enda nackdelen var att jag åt så jag nästan fick ont i magen..
Men har man väntat så länge på hemlagad god mat så äter man när det väl bjuds!
Det märks att livet förändrats för oss alla..
På tre år har 2 av oss gift oss, 2 av oss har fått barn o en av oss har barn på väg.
Jag minns när vi satt där på mitt kontor o skvallrade, drog fräckisar o diskuterade livet.. På den tiden var vi fria o hade bara ansvar för oss själva.
Idag jobbar vi på olika ställen, vi har alla familj o våra liv ser helt annorlunda ut.
För ca 10 år sedan var jag 25, nybliven singel o började plugga på universitetet. Livet bestod av tentaångest, studentfester o kärleksproblem.
Idag består livet av jobbångest, blöjbyten o sömnlösa nätter.
Samtalen med vänner ter sig på ett helt annat sätt o handlar mest om jobb o familj. För någon fritid har man ju egentligen inte längre.
Kan få lite småpanik över frågan "vad gör du på din fritid"? Vilken fritid?
Mån till fre jobbar jag- Gud vet när man kommer hem efter att entre dörrarna på jobbet slagit igen. Helgerna går åt till att jaga barn, byta blöjor, underhålla 1 åring o spendera tid med familjen. O om möjligt försöka återhämta sig lite.. Kanske ligga en liten stund på soffan om A får för sig att somna i skaplig tid..
Men fritid? Det är inget man har längre, det är någonting man tar sig efter att ha frågat om lov.. Precis som när man bodde hemma hos mamma o pappa..
Men att ha familj innebär också ansvar.
Jag tänker ta mitt ansvar genom att fundera lite på min framtid o ett marigt men än så länge hemligt val.
Vad är egentligen viktigast i livet, hälsan, pengar, jobbet eller familjen?
Väger fördelarna upp nackdelarna?
Namaste 🙏

Käftsmällar o kramkalas

Första dagen på jobbet är avklarad o dagen bjöd på både positiva o negativa överraskningar. Anlände till kontoret tio minuter för tidigt för att inse att mitt passerkort inte funkar längre så där stod jag i det underbara vädret o väntade på att någon vänlig själ skulle ha barmhärtighet att släppa in mig.. Men jag fick ju stå under tak iaf! Nästa bakslag kom när jag lite stel, frusen o dödstrött tänkt att ta mig en uppiggande kopp kaffe.. Ni vet den där koppen som är livsavgörande för att man ska överleva förmiddagen en måndagsmorgon på kontoret?! Men just idag, denna måndag så var Kaffemaskinen var trasig... Katastrof är en bra beskrivning för den upplevelsen... Fick ta ett glas vatten ist. Efter kaffebesvikelsen kom nästa lite mindre roliga nyhet.. Mina nya ärenden. Jag hade hoppats på att få tillbaka mina gamla, men samtidigt visste jag att det säkert inte blir så eftersom jag varit borta så länge. Så nu sitter jag med 117 nya personer som jag inte känner annat än till namnet.. Knappt det heller.. 117 personer som den förra handläggaren slet hårt med o som den nuvarande efter 5 månaders vik lämnar med orden "man måste vara utvilad för att orka med det här området". Utvilad är ju det sista jag är som småbarnsmamma med Fibro.. Inte får man vila när man kommer hem heller, där väntar energisk 1 åring som vägrar att sova. Antingen somnar hon jätte sent eller så somnar hon tidigt o vaknar var 30 min/timme tills man själv går o lägger sig. Finns ingen tid till återhämtning innan man ska upp o jobba igen. Så det här kan nog bli spännande! Jag får se det som en utmaning! Rätt inställning kan göra mycket ibland! En annan sak som också gör mycket är kollegorna, mina kollegor är toppen, de gamla har saknat mig o de nya verkar gulliga! Många kramar o handskakningar blev det. Annars har dagen gått åt till att jaga vaktmästare för att återuppliva mitt passerkort, komma in i datorn, alla system o program. Mitt parkeringstillstånd hade iaf kommit så att jag slipper gå o vrida på p skivan på lunchen. Bloggar gör jag samtidigt som jag sitter i sängen hos liten som vaknat för 3 je gången sedan kl 19.30 för att slippa blogga mitt i natten som vanligt.. Nu är man tillbaka på banan igen.. Namaste! 🙏

Käftsmällar o kramkalas

Första dagen på jobbet är avklarad o dagen bjöd på både positiva o negativa överraskningar.
Anlände till kontoret tio minuter för tidigt för att inse att mitt passerkort inte funkar längre så där stod jag i det underbara vädret o väntade på att någon vänlig själ skulle ha barmhärtighet att släppa in mig.. Men jag fick ju stå under tak iaf!
Nästa bakslag kom när jag lite stel, frusen o dödstrött tänkt att ta mig en uppiggande kopp kaffe.. Ni vet den där koppen som är livsavgörande för att man ska överleva förmiddagen en måndagsmorgon på kontoret?!
Men just idag, denna måndag så var Kaffemaskinen var trasig...
Katastrof är en bra beskrivning för den upplevelsen...
Fick ta ett glas vatten ist.
Efter kaffebesvikelsen kom nästa lite mindre roliga nyhet.. Mina nya ärenden. Jag hade hoppats på att få tillbaka mina gamla, men samtidigt visste jag att det säkert inte blir så eftersom jag varit borta så länge.
Så nu sitter jag med 117 nya personer som jag inte känner annat än till namnet.. Knappt det heller..
117 personer som den förra handläggaren slet hårt med o som den nuvarande efter 5 månaders vik lämnar med orden "man måste vara utvilad för att orka med det här området". Utvilad är ju det sista jag är som småbarnsmamma med Fibro..
Inte får man vila när man kommer hem heller, där väntar energisk 1 åring som vägrar att sova. Antingen somnar hon jätte sent eller så somnar hon tidigt o vaknar var 30 min/timme tills man själv går o lägger sig. Finns ingen tid till återhämtning innan man ska upp o jobba igen.
Så det här kan nog bli spännande!
Jag får se det som en utmaning!
Rätt inställning kan göra mycket ibland! En annan sak som också gör mycket är kollegorna, mina kollegor är toppen, de gamla har saknat mig o de nya verkar gulliga! Många kramar o handskakningar blev det.
Annars har dagen gått åt till att jaga vaktmästare för att återuppliva mitt passerkort, komma in i datorn, alla system o program.
Mitt parkeringstillstånd hade iaf kommit så att jag slipper gå o vrida på p skivan på lunchen.
Bloggar gör jag samtidigt som jag sitter i sängen hos liten som vaknat för 3 je gången sedan kl 19.30 för att slippa blogga mitt i natten som vanligt..
Nu är man tillbaka på banan igen..
Namaste! 🙏

Är det en mänsklig rättighet att få äta kött?

Vad är det för värld vi lever i? Allvarligt talat?!
I Örebro får återvändande IS anhängare, inte fd IS anhängare utan aktiva IS anhängare (läs censur censur censur terrorister) praktiktjänster.
Är det till terrorister de få jobb som finns ska gå till?
Borde de inte gå till skötsamma människor som skött sig, kämpat, pluggat, presterat eller åtminstone försökt prestera?
Ska det verkligen löna sig att vara kriminell, terrorist, en mördare?
Vad sänder det ut för signaler till redan förvirrade o segregerade ungdomar som redan känner ett förakt mot polisen o samhället?
Kanske ser de IS som en nyckel till ett jobb? För man får ju hjälp att hitta ett jobb när man återvänder..
När ska vi i Sverige sluta dalta med våldsbrottslingar?
Sluta klappa våldtäktsmän på huvudet o erbjuda terapi o arbete för återvändande terrorister?
Visst ska vi hjälpa människor med krigstrauman men inte terrorister som själva väljer att strida för en terroristorganisation som mördar,slaktar o våldtar allt i deras väg. Är det några som ska ha den hjälpen så är det offren som överlevt o flytt IS!
Men som vanligt så rehabiliterar o hjälper vi förövaren o inte offret i Sverige..
Samtidigt som återvändande terrorister rekryteras ut i arbetslivet får en man på ett boende för nyanlända i Värmland avslag på sin ansökan om utökat försörjningsstöd för att kunna köpa halalkött.
Mannen bor som sagt på ett boende där mat ingår..
Han uppger att han lovat sin mamma att inte äta något annat kött än halal..
Mannen erbjuds vegetarisk mat istället men han tränar hårt o anser inte att vegetarisk mat innehåller tillräckligt med proteiner.
Han upprörs över att han själv måste köpa kött för sina 1900kr han får i studiemedel.. Han har ju andra utgifter också som skor o hygienartiklar. Dessutom är det ju bra att kunna spara pengar också..
Med dessa argument överklagar han beslutet till Förvaltningsrätten o får där ett bifall...
Det är tydligen skälig levnadsnivå att få specialslaktat kött varje dag fast man erbjuds mat på boendet..
Handlar inte försörjningsstöd om att få akut ekonomisk hjälp i sin situation längre?
Det går ingen som helt nöd på denne man.. Han har kläder, tak över huvudet o får gratis mat varje dag.. Bara det att den inte duger..
Sedan får han ju dessutom studiemedel..
Köpa skor? Hur ofta köper man själv ett par skor för att man verkligen behöver ett par nya, för att de man har är trasiga?? Inte varje månad iaf..
Spara pengar? Jo visst, men kanske inte i den situationen han befinner sig i.. Spara pengar kan man göra när man har råd att lägga undan pengar!
Sedan när ska mina skattepengar gå till att se till att folk ska få äta specialslaktat kött? Eller kött över huvud taget? Han har erbjudits två olika matalternativ men inget av dem dög.. Kött är inget primärt behov man behöver för sin existensiella överlevnad.. Speciellt inte när det finns vegetarisk mat att tillgå..
Är man i nöd så tackar man inte nej till mat o dessutom kräver att andra ska betala för någon specialkost!
Inte tror jag att jag skulle få bifall för att köpa ekologisk mat för att jag inte vill få i mig gifter eller antibiotika från icke ekologisk mat..
Återvändande terrorister får jobb o nyanlända som inte tycker att maten på boendet duger får bifall i Förvaltningsrätten för att köpa specialslaktat kött.
Sedan sitter vi där i våra stugor o förfäras över att SD ökar..
Samtidigt som SD förfäras över att antalet muslimer i Sverige ökar..

Nyare inlägg