Visar inlägg taggade med känslor

Tillbaka till bloggens startsida

Ett annorlunda budskap

Har ni känt den där känslan som uppstår när två främmande människor som befinner sig på samma känslomässiga plan möts i någon slags själslig symbios?
Det har jag. Häromdagen på ett möte där det inte alls var meningen att jag skulle bli för känslomässigt involverad.
Det var tänkt att vara ett möte mellan en myndighetsperson o en klient.
Ett möte där jag som yrkesperson ska hålla i trådarna o vara en professionell samtalsledare.
Men riktigt så blev det inte..
Istället möttes två främmande själar i sorg i någon slags konstig osynlig känslosymbios.
Klienten var precis som jag mitt uppe i ett sorgarbete.
Hen har förlorat sina nära o kära o jag en älskad vän.
Hen delgav mig sin historia. Jag blev påmind om att hen skulle behövt min avlidne vän som även väglett mig genom sorgbearbetning. Hade min vän fortfarande varit frisk o vid liv hade jag gett hennes nummer om hen hade velat.
Vi pratade om sorg, döden, tårar o bearbetning av sorgen. Om vikten att få vara ledsen o att få läka i sin egen takt.
Hen var precis som jag innan jag fick hjälp av min vän. Uttryckte precis samma saker som jag själv gjorde innan jag kom i kontakt med mina egna känslor, innan jag fann modet att våga stanna i dem o hantera dem istället för att fly ifrån dem.
Så där satt vi, två främlingar, en myndighetsperson o en klient med varsin sorg. Hen grät o jag grät. Hen över sin sorg o jag över min, men även av medkänsla för denna människa som förlorat så mycket av sitt liv. Jag kände en konstig lättnad över att lite förtäckt få släppa lite på mina egna privata känslor.
Tack hen för att jag fick ta del av din historia o dela din sorg med dig i ett så annorlunda men vackert möte.
När orden tagit slut o tårarna slutat att rinna så avslutade vi mötet med en varm kram.
Känslomässigt omtumlad lämnade jag lokalen o fick ut. Passerade en kyrka vars kör just då sjöng Jill Jonssons "Kärleken är", ni vet om ängeln som flög förbi mot himmelen så fri men som lämnade sitt leende på vår jord.
Jag vet vilka änglar det var som flög förbi o jag är säker på att de log på väg upp till sin himmel.
 

När orden tar slut

Det finns tillfällen i livet då man behöver tid för en pause och återhämtning. Tid för reflektion och att bara vara. Jag har en sådan period nu.

Livets pussel är inte alltid lätt att lägga, ibland tar det stopp av olika anledningar. Vissa bitar fattas, kommer bort och hittas åter.

Man stirrar sig blind på mönstret och man kommer ingen vart. Det är då man tar den där välbehövliga pausen.

Ibland slocknar lampan och då måste man stanna upp.

Den sista tiden har mitt hjärta varit tungt, min näsa täppt och min mage ut och in.

Vi har varit sjuka i omgångar jag och min dotter.

Det är mörkt både ute och inne.

Mörker, mörker.. Känns som att det aldrig ska ta slut.

Mitt paradis på jorden finns snart inte mer, världen är en sjuk plats och blir bara värre.

Ibland räcker inte orden till.. De tar slut, fastnar någon stans på vägen.

Människor flyr från krig, barn misshandlas för sin hudfärg, terror attacker världen över. Rasisternas ord skär i öronen.

Minns ni TV serien Ally Mcbeal?

I jobbiga och utvalda situationer spelades en låt upp?

Hade mitt liv varit som i Ally Mcbeal hade denna text dykt upp idag.

En gammal goding med White Lion: En av mina barndomsfavoriter.


"When The Children Cry"

Little child
Dry your crying eyes
How can I explain
The fear you feel inside
'Cause you were born
Into this evil world
Where man is killing man
And no one knows just why

What have we become
Just look what we have done
All that we destroyed
You must build again

When the children cry
Let them know we tried
'Cause when the children sing
Then the new world begins

Little child
You must show the way
To a better day
For all the young
'Cause you were born
For the world to see
That we all can live
With love and peace

No more presidents
And all the wars will end
One united world under God

When the children cry
Let them know we tried
'Cause when the children sing
Then the new world begins

What have we become
Just look what we have done
All that we destroyed
You must build again

No more presidents
And all the wars will end
One united world under God

When the children cry
Let them know we tried
'Cause when the children sing
The new world begins

What have we become
Just look what we have done
All that we destroyed
You must build again

No more presidents
And all the wars will end
One united world under God

When the children cry
Let them know we tried
'Cause when the children fight
Let them know it ain't right
When the children pray
Let them know the way
'Cause when the children sing
Then the new world begins

Blommor o bin

Nu är de borta.. Stödde myrr o sprutade Radar som en tok igår em. Sedan en dos till sent på kvällen. Har inte sett en geting sedan dess. Tror att de flög till geting himlen allihop! 

Men nu när getingarna är borta har humlorna flyttat in under taket.. 
Karma? 
Men de får vara där, de håller sig iaf ovan jord och stör mig inte. 
För att bättra på mitt dåliga karma från getingmorden så räddade jag fakriskt en humla från att drunkna i Alvas pool idag.. 
Förutom att rädda humlor från att drunkna har jag ägnat dagen åt att fira födelsedag tillsammans med familjen o släkt. 
Bjöd på supergod smörgåstårta med lax o räkor o en härligt kladdig kladdkaka med grädde till efterrätt. 
Fick fina presenter o tre vackra buketter med blommor står på köksbordet o är så srora att jag inte ens ser ut genom fönstret. Även solen gjorde oss sällskap som omväxling! 
Men det är inte bara glädje känslor på födelsedagen. 
Tankarna går automatiskt till min bio mamma o min födelsedag väcker alltid en massa tankar o känslor till liv. 
Sen känns det inte lika stort att fylla år som tidigare. 
Inte på ett personligt plan, jag vill fira livet o att jag lever inte att jag blir 1 år äldre. 
Det blir väl kanske mindre o mindre viktigt ju äldre man blir.. 
Som barn var det jätte tråkigt att fylla år på sommaren, för ingen var hemma när jag fyllde år o vem vill inte ha ett stort barnkalas? 
Nu för tiden är det rätt skönt att fylla år på sommaren eftersom man kan sitta ute, baka goda sommarbakverk  o eftersom det inte är så många hemma så blir kalaset lite mindre o personligt. 
Jag vill inte påstå att jag har någon ålderskris men jag har insett att jag inte är 20 år längre, varken till kropp eller själ. Tiden tickar på, vissa kapitel är avslutade o andra har inte ens börjat än. 
Känns både härligt o lite stressigt att vara mitt i livet. 

Jag har hört din historia-den är så sorglig

Jag fick ett pm på Facebook från en främmande man som som skrev att han hört om min historia o tyckte den var sorglig.
Sorglig för vem?
För honom, mig, min bio mamma eller bara rent allmänt?
Det ligger alltid en sorg bakom varje adoption. En mamma som av olika anledningar måste ge upp sitt barn, ett barn som förlorar sina föräldrar.
Ett smärtsamt farväl o livslång värk i hjärtat.
I mitt fall omfattar adoptionen även mycket glädje.
Mina föräldrar fick efter fem års väntan ett efterlängtat barn. Jag fick ett hem, en familj o en framtid i ett land där jag fått växa upp i trygghet, fred o harmoni.
Jag fick möjlighet att gå i skolan, lära mig läsa, skriva o skaffa mig en utbildning.
Jag har fått massor av kärlek o positiva minnen från min barndom. Jag har upplevt både lycka o sorg på många plan, precis som alla andra har i sina liv.
Kanske ligger det inte bara sorg i min bio mammans hjärta heller. Hon har det kanske bra idag, lever ett liv hon inte kunnat om hon behållt mig.. Även hon har kanske fått en ny chans i livet. Kanske har hon en ny familj där hon nu har möjlighet att på bästa sätt ta hand om sina barn till skillnad från då.
Vad jag vet så har mina föräldrar aldrig varit bittra över att de inte kunde få bio barn.
Så för vem är min historia sorglig?
Ibland går sorg o lycka hand i hand.
Min bio mammas sorg för 35 år sedan då hon valde att lämna bort mig blev istället mina föräldrars största lycka då de väntat i många år på att bli föräldrar.
Min sorg över att ha förlorat min bio mamma (som jag inte minns) har gått från sorg o hat, till glädje o tacksamhet. Jag är glad för att jag har fått en fin familj, en bra barndom o uppväxt. Tacksam för allt jag fått i livet som jag aldrig skulle ha haft möjlighet till om jag blivit kvar i Indien.
Så hur sorglig är min historia egentligen o för vem?
Är en historia sorglig även om den har ett lyckligt slut?

Är ensam alltid stark?

I tisdags var min kusin med i Tv programmet "Malou efter tio" o pratade om ensamhet.
Eftersom jag befinner mig på andra sidan jordklotet så har jag inte kunnat se programmet.
Men jag vet att hon efteråt fick mycket kritik o hatiska kommentarer som att hon inte alls är ensam, inte på riktigt, att hon ska vara tacksam att hon har sambo o barn. Till o med att hon framstod som ett hån mot de som är ensamma på riktigt.
Hon tog väldigt illa vid sig så klart o det gjorde även jag. Inte bara för att det är min kusin som blir utsatt för hatiska kommentarer från främmande människor utan även för att jag själv alltid har känt mig ensam o övergiven fast jag haft fina vänner o en underbar familj.
Har jag inte rätt till mina egna känslor? Ska jag behöva bli utsatt för hat för att jag känner som jag gör o varför ska jag låta andra tala om hur jag ska känna?
Det finns alltid en orsak till att man känner o tänker som man gör, vilken rätt har andra att tala om vem som har rätt att känna sig ensam?
Som adopterad har jag alltid känt mig ensam med mina tankar o funderingar. Även om jag hela livet har haft underbara människor omkring mig så finns det ingen som lyckats fylla det där tomrummet. Som till 100% har förstått hur jag tänker o känner.
I många år famlade jag i mörkret, trodde att jag hittat rätt väg att gå. Prövade allt ifrån att lida i tysthet, prata öppet utan att bli förstådd till att helt lägga min lycka i andra människors liv o mående. Jag utplånade mig själv o mina känslor för att helt gå upp i någon annan (ofta pojkvänner) jag blev både beroende o medberoende)
Idag har jag hittat en balans! 
 
Min kusin fick höra att hon ska vara tacksam att hon har sambo o barn.
Det får man även som adopterad höra många gånger när man gjort misstaget att öppna sig för fel person..
Som adopterad förväntas du vara tacksam gentemot dina föräldrar för att de har adopterat dig..
För att du blivit räddad från fattigdom, ett liv på gatan, prostitution o Gud vet allt man har undkommit.
Varför ska jag vara tacksam för att de har adopterat mig?
Jag har aldrig valt att bli adopterad..
Är du som biologiskt barn tacksam för att dina föräldrar har fött dig?
Du har väl aldrig valt att bli född eller?
Däremot är jag tacksam för allt jag har fått här i livet!
 
Vi är alla unika o vi har alla rätt att känna o tänka som vi gör.
En känsla är aldrig fel o det finns alltid en orsak bakom den. Det finns inget rätt o fel i att känna det man gör! Ingen kan tala om för någon annan hur man ska känna, tänka eller må..
Man kan känna sig ensam fast man har massor med folk omkring, ingen ska behöva ha skuldkänslor för att man känner som man gör!
Framför allt ska man inte bli utsatt för hat för att andra tycker att man inte har rätt att känna som man gör!
 
"Gå 100 mil i mina skor.
Gå exakt samma väg som jag har gått.
Snubbla på alla stenar jag har snubblat på.
Res dig på samma sätt som jag har rest mig.
Erfara allt jag har erfarit, sen kan du döma mig"
(Minns ej vem som skrivit den)
 
Namaste 🙏

Äldre inlägg