Visar inlägg taggade med Kolkata

Tillbaka till bloggens startsida

Alla mynt har två sidor-förd bakom ljuset

Min Indien vistelse börjar lida mot sitt slut o på söndag är det dags att åka hem igen..
Det ska bli skönt att komma hem, samla tankarna o låta livet sakta återgå till det normala igen.
Just när allt hade börjat lugna ner sig o jag börjat känna mig avslappnad o redo för hemfärd så blir vi ombedda att träffa ett sista tv team.
Kände väl egentligen att det var onödigt men min vän hade ju ordnat allt så svensk som man är vill man inte vara oartig heller.
Så här i efterhand känns det inte alls bra.
Det märktes tydligt att de ville vinkla allt o pressa på att jag inte fått någon hjälp från barnhemmet o att allt hände för första gången.
De ville filma utanför där barnhemmet låg först o det var ju helt ok. Sedan ville de åka till adressen där barnhemmet ligger nu o det kändes inte alls bra. Trodde först att de bara ville ta ett par bilder utanför o ställa lite frågor men de ville att vi skulle gå in.
Vi frågade om de hade fått tillstånd o om inte så skulle de först gå upp o fråga om det var ok att filma där inne.
En av dem försvann in o kom snart ut igen o sa kom.. Jag frågade om det var ok men de sa bara kom.
Både jag o Sid trodde att det var ok o att de fått tillstånd så vi gick in.
Det var ett stort misstag, de hade inte alls fått något tillstånd o det uppstod en konflikt mellan personalen o reportern. O där stod jag i mitten o kom varken ut eller in.
Både jag o Sid känner oss jätte hemska som utsatte barnhemmet för det där.
Det var ju inte vår mening att ställa till problem.
Vi trodde verkligen att de fått tillstånd när de gick upp o frågade.
Personalen trodde att det var vi som kontaktat tv o att det var vi som tagit dit dem utan att be om lov.
Men det var ju min vän som ordnat med allt o som tv reporter borde man ju känna till reglerna. Speciellt när vi frågar om de har tillstånd o ber dem gå upp o fråga om det är ok.
Tv teamet ville vinkla även detta o få det till att det var mitt första besök där o ville väl säkert filma när jag kom in dit o ställde frågor till personalen.
Men ist så blir personalen jätte arg, först på mig o Sid o sen på reporten.
Jag förstår att de blir upprörda när de kommer o filmar utan tillstånd!
Jag försökte även efteråt att säga att personalen på barnhemmet verkligen hade varit jätte hjälpsamma o gjort allt för att hjälpa mig i mitt sökande!
Jag visade bilder på när vi var där första gången o tittade i min akt men reporten ville inte lyssna på det örat. Han ville ju ha en story där han fick hänga ut o pressa fram information.
Känns verkligen jättehemskt just nu, för jag kan inte stå för något av det som de gjort!
Jag vill verkligen inte smutskasta eller skuldbelägga någon, speciellt inte den otroligt fina personalen på barnhemmet som tagit hand om mig när jag var liten, som tog emot mig med öppna armar när jag kom tillbaka o har svarat på varenda fråga...
Så nu sitter vi här med dåligt samvete o skuldkänslor för vad vi utsatt andra för.. Vi känner oss riktigt lurade, inte av min vän, han ville bara väl men det blev en riktigt stor björntjänst!
Hoppas att vi kan styra upp denna katastrof på något vis!
 
Just nu känns det inte alls bra för någon av oss o vi vill bara hem nu!

Vilken framtid kommer dessa barn att gå till mötes?

Förlåt om jag försvunnit ettag men blev tvungen att vila hjärnan lite.

I söndags var vi åter igen med i live tv på CCN news.
 

I måndags morse klev vi upp i ottan, lastade en tuk tuk till bristningsgränsen o körde ett chickenrase genom Siliguri till tågstationen där vi tog tåget tillbaka till Kolkata. 

Efter någon timme på tåget fick jag frossa o kände mig febrig.
Så jag somnade o sov mig igenom hela resan.. Jag som hade velat se den vackra utsikten.. Men men..
Åter i Kolkata var jag helt slut o sov i princip 1,5 dygn.

Någon stans däremellan blev jag uppringd av en reporter på Expressen som ville publicera mina tankar o erfarenheter kring min resa. 

I onsdags hittade vi äntligen lite vin igen så blev en silvergrogg innan läggdags.. (1 dl rödvin +1 dl Kolloidalt silver) somnade o vaknade som en ny människa igår!
 
Igår blev det ett nytt besök i Civil court där jag äntligen fick ut mina papper.
Tyvärr ingen ny information men nu har jag verkligen alla papper som finns!
Påbörjade även julklappsinköpen. 😀
 
Idag började jag dagen med att bjuda en tiggare på mat.
Försök att fortsätta äta med gott samvete medan en trasig själ kommer fram o säger att hen är hungrig o frågar om du kan köpa mat.
Så hen fick 2 portioner ris med kyckling o lite soppa.
Hela tiden sa hen "förlåt att jag måste besvära dig" Vad svarar man? Förlåt att du svälter medan jag gnäller om småsaker o vältar mig i lyx hemma i Sverige?
Sedan begav vi oss till ett barnhem i en annan del av Kolkata för att ge en gåva från en vän till Sid.
(Indian society for rehabilitation of children)
Vi fick ett varmt välkomnade o vi bjöds på te o kakor.
Vi fick även en rundvandring o fick träffa alla barnen.
Allt ifrån nyfödda till lite äldre barn upp till 10 års åldern. I stort sett så har alla barn där särskilda behov o som övergiven o mamma blev det givetvis känslosamt.
Fick höra att många av barnen aldrig kommer att bli adopterade då det är svårt att hitta familjer åt dem..
Vad ska det bli av dessa små änglar?
Vad händer när de blir vuxna, vem ska ta hand om dem då?
 
Föreståndaren informerade om att de gärna tar emot volontärer på barnhemmet.. Så om någon tänkt att åka till Kolkata så kontakta gärna mig för vidare info o kontaktinfo till barnhemmet. Gäller även studenter. Perfekt om man läser till socionom eller sjuksköterska eller helt enkelt bara vill göra en kärleksfull gärning för övergivna barn som saknar framtid. Som alltid kommer att vara i behov av hjälp o med ett känslosamt livsöde. 
 
Så, uppfylld av tacksamhet för allt jag fått i livet avslutar jag denna kväll.
 
Namaste 🙏

En dag i rätten

Har varit till Civil court o begärt ut kopia på min adoptionsakt.. Om den finns kvar där någonstans..
Gick över förväntan smidigt faktiskt!
Efter att ha blivit bollade fram o tillbaka mellan två olika ingångar på High court fick vi tillslut reda på att det var till civil court vi skulle.
Fick förklara mitt ärende i receptionen o blev visad 4 trappor upp.
Hittade rätt sal o tänkte att detta kommer ta tid, timmar, kanske resten av dagen...
Som i en väntsal satt massa folk o väntade o längst fram satt en man o bläddrade i gamla domslut, akter..
Men vi hade tur, vi fick hjälp nästan direkt o blev visade till ett annat rum där jag igen fick förklara mitt ärende. Tillslut förstod de vad jag ville o jag fick träffa en advokat som förklarade att jag måste fylla i en ansökan.
De var väldigt hjälpsamma o advokaten hjälpte mig att fylla i ansökan.
Sen bar det iväg till ett tredje ställe där ansökan skulle lämnas in o stämplas o jag vet inte vad..
Fick tillslut en liten lapp med datum o ett nummer så när vi kommer tillbaka till Kolkata ska vi dit igen o se vad de har hittat..
Om de hittar något alls, det såg ut ungefär som på mitt kontor fast några resor värre. Papper o gamla akter utmed väggarna, staplade på hög. Inbördes ordning? Nej, jag tror inte det. Påminde lite om ett museum..
Men de är kanske som jag, ordning i kaoset..
Ska bli spännande att se om de hittar något så långt bak i tiden.
 
Har även hunnit med ett besök på "Mother house" där Moder Theresa bodde.
Besökte museet, bönerummet o fick se hennes rum där hon bodde o gick bort.
Vilket fantastiskt jobb hon gjorde!
Vi ska dit o volontär arbeta en dag innan vi åker hem till Sverige igen.
 
Igår var vi till Elliot Road o såg vart det gamla barnhemmet låg.
De håller på att riva stället så det ser inte ut som det en gång gjorde.
Det var alltså där mitt liv började för 34 år sedan. Det var dit jag kom som 5 månaders bebis endast 4,2 kg tung.
Roligt men lite sentimentalt att se huset o bakgården där jag tillbringade 4 månader innan jag kom till Sverige.
Vi gick genom små gränder på väg dit o det är det verkliga Kolkata, med slitna hus o fattigdom. Långt bort o avsides från turismens Kolkata..
Återigen fylldes jag av tacksamhet att jag fått en ny chans i livet.
Nu sitter vi på flygplatsen o väntar på flyget till Siliguri.
Där väntar bengali bröllop o stor presskonferens med journalister o Dr Mitra.
Denne man som idag är 84 år gammal o som kan ha varit den som hjälpt mig till världen o vårdat mig mina första 5 månader i livet innan jag med Mrs Singh åkte till Kolkata.
Även om jag inte har några spår efter min biologiska familj så faller andra pusselbitar på plats, en i taget.

Hur tycker ni att jag ska göra nu?

Kära läsare, jag har kört fast i en fråga o behöver era kloka råd..
Som jag skrev tidigare så skulle jag egentligen ha kommit till en annan familj i Stockholm.
Nu blev det inte så men jag undrar givetvis om de kan ha relevant information som jag inte känner till sedan tidigare. De har kanske mer utförlig information om vart i Siliguri jag kommer ifrån. Vart jag bodde där.
För det står ingenstans i de papper jag har.

Nu är frågan hur jag jag ska kontakta dessa två som skulle ha blivit min mamma o pappa.
Jag vill ju inte tränga mig på eller riva upp några gamla sår..
Jag vet ju som sagt inte varför det aldrig blev någon adoption.

Jag är inte i behov av att veta varför heller, jag vill bara fråga om de har någon mer information som jag kanske inte har i mina papper.
Vill de berätta varför de aldrig adopterade mig så är det upp till dem.

Jag har hittat dem på Facebook o på Ratsit. De bor kvar i Sverige men lever inte ihop längre.
Kvinnan är gift men mannen vet jag inte.

Hur kommer de att reagera om jag hör av mig?
Hur skulle jag själv reagera om någon hörde av sig till mig efter 34 år o ställde frågor rörande sin egen adoption?
Kommer de tycka att det känns jobbigt att någon som kunde ha varit deras dotter hör av sig med frågor?

Vad tycker ni, hur ska jag ta kontakt o hur ska jag formulera mig för att inte riva upp för mycket av deras förflutna? Jag vet ju inte hur de känner o tänker om det som varit.. 

Fantastiska möten o lyckoönskningar

 Igår fick vi äran att äntligen träffa polismannen som hjälpt mig en del i mitt sökande. 

Jag och Sid blev även intervjuade av tidningen Times of India som är en av Indiens största tidningar. 
Artikeln publicerades idag o var verkligen bra skriven. 

Blev för några timmar sedan stoppad av 2 män som sett o läst artikeln. 
De hälsade mig välkommen till Indien, ställde några frågor o önskade lycka till med mitt sökande o fortsatta resa. 

Imorgon blir det besök i High court för att se om de har min adoptions akt eller andra papper kring min adoption. Det kan bli en svettig process.. 😁 

På måndag åker vi till Sililguri för att träffa polismannen o Dr Mitra som har Dr Mitras Nursing home, stället jag tror att jag bodde på mina första 5 månader i livet innan jag kom till Kolkata. 

Känner att jag verkligen är här i rätt tid. 
Dr Mitra är 84 år gammal o hade jag väntat ytterligare på att komma hit så hade kanske även han o den info han eventuellt har hade gått i graven. 
Tara som tog hand om mig på SICW o socialarbetaren MRS Singh har gått bort för några år sedan o därmed även möjligheten till mer information. 
Åren går o jag har tiden emot mig. 
Det enda positiva med att tiden går är att även samhället förändras. 
Kanske skäms inte min mamma längre för att hon fick barn utanför äntenskapet. Kanske vågar hon träda fram i ljuset om jag skulle hitta henne. 

Indien levererar så här långt! 
Trots allt kaos, med alla människor o trafik så är Kolkata en fantastisk stad! 
God mat, vänliga människor o betoendeframkallande chaite.. 

Fortsättning följer... 

Äldre inlägg