Älskade Lotta!
Det sägs att änglar är ljusgestalter med vingar, sända från himlen för att skydda o göra gott för oss som lever på jorden. Men det behöver inte alltid stämma. Vissa änglar har inte vingar o de är gjorda av kött o blod. De lever runt omkring oss förklädda till människor. De fångar upp oss när vi är på väg att falla, de guidar o vägleder oss rätt. De tar oss i beskydd när vi behöver det som mest. Med eller utan vingar.
Minns du den där trasiga 19 åringen du träffade för snart 18 år sedan? Hon med ångest o självskadebeteende som var på väg rakt ner i mörkret. Ner i kolkällaren som du själv sa. Hon som var medberoende o som funderade på livets mening?
Hon hade tur, på väg ner i mörkret så träffade hon en ängel som fångade upp henne. Du tog henne under dina osynliga vingar o visade vägen tillbaka till livet, glädjen o verkligheten igen. Du såg det ingen annan såg, förstod på ett sätt ingen annan gjort. Du fanns där på ett sätt som ingen annan fanns. Du lärde henne att se o att känna. Att hantera sina känslor o att hantera sorg.
Trots att jag lärt mig av den bästa så sitter jag här nu o vet inte hur jag ska hantera sorgen av att ha förlorat dig. Jag minns den där övningen när jag skulle sitta under en filt o vara död, jag skulle i min död tala till de som jag lämnat efter mig. Vad ville jag säga till dem som stått mig nära när jag inte längre fanns? Istället sitter jag här utan filt, livs levandes o försöker förmedla mina känslor för dig som inte längre finns ibland oss.
Det känns så overkligt att du inte längre är här. Att din röst o ditt skratt inte längre finns. Att den kropp som var så fylld med liv o kärlek inte längre är en del av denna jord. Det gör ont, jävligt ont! Eller som du själv skulle ha sagt, det är knas!
Det smärtar mig att vi inte hann säga hej då. Att du aldrig fick veta hur mycket du betyder för mig. Vad allt du gjort för mig har betytt. Lotta min ängel, du har räddat mitt liv, jag vet inte om du är medveten om det.
Du blev mitt ljus i mörkret, min ängel som fångade mig när jag föll. Du tog mig upp till ytan igen o blåste liv i det som var på väg att dö. Jag önskar jag fick krama dig o säga tack, men det är försent nu. Du har gått o kvar är jag. Jag lovar att jag ska förvalta allt du lärt mig. Jag ska bevara dig i mitt hjärta tills den dag mitt eget hjärta slutar att slå.
Tack älskade vän för att du fanns i mitt liv, för allt du gjort för mig o för måmga andra! Himlen har fått en ny ängel o vi kan bara tacka för lånet. Tänker inte säga farväl, det är det värsta ord jag vet. Jag säger vi ses! En dag möts vi igen men i en annan dimension.
Ute faller regnet o inomhus faller tårar..
Sov så gott o tack för allt älskade bästa Lotta!
Till minne av min älskade vän Lotta som 2016-11-17 lämnade många i stor sorg o saknad ❤️❤️❤️
4 kommentarer | Skriv en kommentar