Om

välkommen till Heladej- från kropp till själ, som är min nya verksamhet. Verksamheten är för tillfället är under uppstart o är därför i dagsläget inte helt komplett.
Jag kommer att jobba med massage i olika tappningar i syfte att behandla spänningar, reducera stress o öka välbefinnandet i kropp o själ. Sätter kundens önskemål i fokus så gott det går.
Jag är i dagsläget friskvårds massör o sysslar med svensk klassisk massage men kommer att utbilda mig vidare inom olika massage former så småningom.
Jag sysslar även med healing o kombinerar gärna massage o healing i en lite mjukare o mer avkopplande massage som sedan avslutas med healing.
När jag kommit igång lite så kommer jag även att erbjuda coachning. Då främst inom hälsa, livsstil o andlighet.
Jag är i botten utbildad undersköterska o socionom.

Bloggens fokus är hälsa, välmående, andlighet, alternativ medicin, livet, föräldraskap, livet med Fibromyalgi o massage så klart.

Vill du boka en avkopplande stund för kropp o själ så finns jag för tillfället på skype under namnet :lady8006. Företags mail kommer senare. Jag finns i Stockholm.
Har du inte skype så skriv hur jag lättast kommer i kontakt med dig.

Allt gott, Rebecka ❤️🙏🏽

Presentation

Visar inlägg taggade med moral

Tillbaka till bloggens startsida

Är ensam alltid stark?

I tisdags var min kusin med i Tv programmet "Malou efter tio" o pratade om ensamhet.
Eftersom jag befinner mig på andra sidan jordklotet så har jag inte kunnat se programmet.
Men jag vet att hon efteråt fick mycket kritik o hatiska kommentarer som att hon inte alls är ensam, inte på riktigt, att hon ska vara tacksam att hon har sambo o barn. Till o med att hon framstod som ett hån mot de som är ensamma på riktigt.
Hon tog väldigt illa vid sig så klart o det gjorde även jag. Inte bara för att det är min kusin som blir utsatt för hatiska kommentarer från främmande människor utan även för att jag själv alltid har känt mig ensam o övergiven fast jag haft fina vänner o en underbar familj.
Har jag inte rätt till mina egna känslor? Ska jag behöva bli utsatt för hat för att jag känner som jag gör o varför ska jag låta andra tala om hur jag ska känna?
Det finns alltid en orsak till att man känner o tänker som man gör, vilken rätt har andra att tala om vem som har rätt att känna sig ensam?
Som adopterad har jag alltid känt mig ensam med mina tankar o funderingar. Även om jag hela livet har haft underbara människor omkring mig så finns det ingen som lyckats fylla det där tomrummet. Som till 100% har förstått hur jag tänker o känner.
I många år famlade jag i mörkret, trodde att jag hittat rätt väg att gå. Prövade allt ifrån att lida i tysthet, prata öppet utan att bli förstådd till att helt lägga min lycka i andra människors liv o mående. Jag utplånade mig själv o mina känslor för att helt gå upp i någon annan (ofta pojkvänner) jag blev både beroende o medberoende)
Idag har jag hittat en balans! 
 
Min kusin fick höra att hon ska vara tacksam att hon har sambo o barn.
Det får man även som adopterad höra många gånger när man gjort misstaget att öppna sig för fel person..
Som adopterad förväntas du vara tacksam gentemot dina föräldrar för att de har adopterat dig..
För att du blivit räddad från fattigdom, ett liv på gatan, prostitution o Gud vet allt man har undkommit.
Varför ska jag vara tacksam för att de har adopterat mig?
Jag har aldrig valt att bli adopterad..
Är du som biologiskt barn tacksam för att dina föräldrar har fött dig?
Du har väl aldrig valt att bli född eller?
Däremot är jag tacksam för allt jag har fått här i livet!
 
Vi är alla unika o vi har alla rätt att känna o tänka som vi gör.
En känsla är aldrig fel o det finns alltid en orsak bakom den. Det finns inget rätt o fel i att känna det man gör! Ingen kan tala om för någon annan hur man ska känna, tänka eller må..
Man kan känna sig ensam fast man har massor med folk omkring, ingen ska behöva ha skuldkänslor för att man känner som man gör!
Framför allt ska man inte bli utsatt för hat för att andra tycker att man inte har rätt att känna som man gör!
 
"Gå 100 mil i mina skor.
Gå exakt samma väg som jag har gått.
Snubbla på alla stenar jag har snubblat på.
Res dig på samma sätt som jag har rest mig.
Erfara allt jag har erfarit, sen kan du döma mig"
(Minns ej vem som skrivit den)
 
Namaste 🙏

Jag älskar att du blir provocerad av mig

För länge sedan la jag upp denna bild (se längst ner i inlägget) på Facebook o skrev att jag med mina indiska rötter har lika vita ben som min mans mage, att jag är Sveriges blekaste indier o måste jobba på brännan. 

Häromdagen såg jag att jag fått en kommentar skickad till min inkorg på Facebook. Alltså inte den som syns i chatten. 
En okänd människa skrev att jag borde ta bort bilden för att den fick henne att må illa. Att det var osmakligt att lägga upp en bild på mitt ben på en mage där man dessutom ser naveln. Det var absolut inget hon ville se när hon åt frukost. Vad säger man? 
Ledsen att du inte vet hur man scrollar eller hur fasen överlever du sommaren när hela Sverige vimlar av nakna ben, bara magar o navlar? Isolerar hon sig under sommarmånaderna eller går hon runt med en spypåse i handen maj till september? Att besöka en strand känns ju uteslutet om man inte vill se ansras ben o magar. Hur går hon själv klädd på sommaren? Blir ju lite dubbelmoral om hon har kort kjol eller shorts. Hennes ben kanske framkallar illamående hos andra människor.. 
Media då- kollar hon någonsin på Tv? Lär ju vara begränsat med program hon kan se om hon äcklas av bar hud... 
Filmer kan inte heller funka, i alla filmer förekommer det ju kärleksscener, hur hanterar hon det? Mailar ansvarig utgivare o skriver att hon vill att de klipper bort scenen för att hon mår illa av se det? 
Vecko tidningar är lite gränsfall, kan förekomma lite reklam med halvnakna människor.. Kanske skickas det arga mail till redaktionen om klagomål på bar hud i tidningen. 
Hur som haver så fick jag mig ett gott skratt o påmindes om att rebellen som bodde i mig i tonåren fortfarande finns kvar. Jag älskar att provocera människor i handlig o tal. Jag njuter av att se folks chockade blickar.. 
Jag har alltid älskat o beundrat udda människor, människor som står för vilka de är o som bryter mot normen. 
Jag har alltid brutit mot normen. 
Ni kan ju gissa vilka förväntningar jag har på mig som mörkhyad kvinna o kort. 
Just det, jag förväntas vara tyst o snäll, lite försynt o ska inte ta någon plats. Helst ska jag be om ursäkt för min blotta existens. Alla vet ju att invandrarkvinnor är förtryckta o förväntas bete sig så också. 
Sen har vi min längd, vet inte hur många gånger folk har "lilla gummat" mig o trängt sig före mig i olika köer.. De förväntar sig inte att en så liten o söt tjej ska säga ifrån.. 
Jäklar vad de bedrar sig! 
I tonåren var jag en mardröm, hade jag mött mig själv som jag var då så hade jag hatat mig själv. 
Jag var allt annat än liten, söt o försynt. 
Jag gjorde allt för att provocera andra. 
Gick runt i kläder som visade mer än de dolde.. Varför? Jag ville inte leva enligt normen att vara en söt liten tjej. 
Mitt språk var vulgärt o så grovt att en gangster rappare skulle framstå som ett språkligt geni.. 
Om ni vet hur "ghetto tjejerna" snackar i USA så vet ni hur det lät. 
Varför? Därför att folk förväntar sig att jag som är så liten o söt (o dessutom mörkhyad förtryckt invandrar tjej) ska vara försynt o vara en "fin o duktig" tjej.. Inte prata högt o vara grov i munnen. 
Jag blev osams med allt o alla o drog mig inte för att skrika, gapa o slåss. Jag tyckte hela världen var dum i huvudet. Alla var emot mig. Det var jag o mina tjejer mot resten av världen. 
Ibland gick vi tom ut bara för att slåss eller hitta någon att bråka med.. Då upplopp för våra aggressioner.
Minsta lilla fel så blev det bråk. (Det är inget jag är stolt över idag) 
Minns en gång i bankomatkön.. 
Jag o min kompis stod o pratade o helt plötsligt vänder sig en medelålders dam sig om o tittar på mig uppifrån o ner o påpekar att jag är grov i munnen. " Men vilket språk du använder flicka lilla" sa hon o såg helt chockad ut. Tog inte många sekunder innan hon blev kallad alla fula ord vi kunde. 
Under min tonårs tid var homosexualitet inte helt hundra accepterat, det är det inte nu heller men mitten av 90 talet var det värre än nu. Därför brukade jag o en kompis gå o hålla varandra i handen när vi gick på stan.. Oj vad folk stirrade!! 😀 
Vi skapade dramatik! 
Vi ställde också till scener ute på krogen eller i kön om vi inte kom in. 
En gång blev vi nekade (de drog klassikern att det var VIP kort eller gästlista som gällde) vi stannade kvar o skapade kaos i kön. Vi bad de andra som kom eller stod i kö att gå därifrån eftersom de ändå inte skulle komma in utan VIP kort el namn på gästlistan. Tror ni vakten blev glad när vi skrämde iväg gästerna i kön? Men ingen slapp undan vår vrede! 😱 
Så här ca 16 år senare har jag givetvis mognat o har ett mer vårdat språk o klädstil. Jag slår inte bakut för småsaker o jag slåss inte med folk! 
Men jag är fortfarande en rebell som älskar att bryta mot normen o de egenskaper som per automatik tillskrivs mig på grund av mitt kön, min hudfärg o min storlek.. ler inombords varje gång jag lyckas chocka en människa genom handling eller tal.. Eller varför inte med ett foto? 
Ibland när jag pratar med främmande människor som är fördomsfulla eller på annat vis visar att de inte accepterar vissa saker som homosexualitet, feninister eller liknande så brukar jag medvetet provocera dem. Jag beter nig helt bakvänt mot vad de tycker är ok o verkligen pratar gott om det som de är emot. Bara för att få en reaktion, för att provocera! Varför? Jag vet faktislt inte.. Thats the wat I am.. 
Tillsist vill jag be alla stackars människor jag någon gång har kallat fula saker, slagit eller gjort andra elaka saker enot om ursäkt o så vill jag tacka dig främmande människa som skickade den där kommentaren om fotot jag la upp för att jag fick mig ett gott skratt o för inspirationen att fortsätta att bryta mot normen! Om du läser det här så kommer bilden igen, bara för att....