Om

välkommen till Heladej- från kropp till själ, som är min nya verksamhet. Verksamheten är för tillfället är under uppstart o är därför i dagsläget inte helt komplett.
Jag kommer att jobba med massage i olika tappningar i syfte att behandla spänningar, reducera stress o öka välbefinnandet i kropp o själ. Sätter kundens önskemål i fokus så gott det går.
Jag är i dagsläget friskvårds massör o sysslar med svensk klassisk massage men kommer att utbilda mig vidare inom olika massage former så småningom.
Jag sysslar även med healing o kombinerar gärna massage o healing i en lite mjukare o mer avkopplande massage som sedan avslutas med healing.
När jag kommit igång lite så kommer jag även att erbjuda coachning. Då främst inom hälsa, livsstil o andlighet.
Jag är i botten utbildad undersköterska o socionom.

Bloggens fokus är hälsa, välmående, andlighet, alternativ medicin, livet, föräldraskap, livet med Fibromyalgi o massage så klart.

Vill du boka en avkopplande stund för kropp o själ så finns jag för tillfället på skype under namnet :lady8006. Företags mail kommer senare. Jag finns i Stockholm.
Har du inte skype så skriv hur jag lättast kommer i kontakt med dig.

Allt gott, Rebecka ❤️🙏🏽

Presentation

Visar inlägg taggade med personligt

Tillbaka till bloggens startsida

Kärlek till salu- ska det verkligen kosta pengar?

En dag om året uppmuntras vi till att visa kärlek till andra.
Det ska köpas presenter, skickas kort o köpas blommor till de vi bryr oss om..
En dag på 365 dagar vill samhället att vi visar vår kärlek till våra män,fruar,flick/pojkvänner o våra vänner o butikerna vill så klart att vi spenderar hutlöst mycket pengar på våra gåvor..
Borde vi inte visa vår kärlek till våra nära o kära o andra medmänniskor varje dag året om utan att göra ett stort jippo av det hela?
Måste man visa sin kärlek genom att köpa dyra presenter?
Borde inte kärleken ha en naturlig del i våra liv utan att kosta pengar?
När jag var yngre o singel så var alla hjärtans dag en dag då jag kände mig ensam,ledsen o på något sätt utanför.
I avsaknad på någon att fira med så gick jag ist på krogen med en vän o dränkte mina sorger.. Där satt vi, två olyckliga tjejer i 20 års åldern på en krog med varsin drink samtalandes om våra tragiska liv o brustna hjärtan som aldrig skulle bli hela igen.
Våra hjärtan läkte sakta men säkert o betydelsen av alla hjärtans dag bleknade med åren.
Idag firar jag inte kärlekens dag fast jag har någon att fira med.
Det känns inte så viktigt längre.
Kärleken o uppskattningen av våra nära o kära är viktig året om, inte vara en dag per år, o den borde vara gratis!
Vad har du för relation till alla hjärtans dag?

Käftsmällar o kramkalas

Första dagen på jobbet är avklarad o dagen bjöd på både positiva o negativa överraskningar.
Anlände till kontoret tio minuter för tidigt för att inse att mitt passerkort inte funkar längre så där stod jag i det underbara vädret o väntade på att någon vänlig själ skulle ha barmhärtighet att släppa in mig.. Men jag fick ju stå under tak iaf!
Nästa bakslag kom när jag lite stel, frusen o dödstrött tänkt att ta mig en uppiggande kopp kaffe.. Ni vet den där koppen som är livsavgörande för att man ska överleva förmiddagen en måndagsmorgon på kontoret?!
Men just idag, denna måndag så var Kaffemaskinen var trasig...
Katastrof är en bra beskrivning för den upplevelsen...
Fick ta ett glas vatten ist.
Efter kaffebesvikelsen kom nästa lite mindre roliga nyhet.. Mina nya ärenden. Jag hade hoppats på att få tillbaka mina gamla, men samtidigt visste jag att det säkert inte blir så eftersom jag varit borta så länge.
Så nu sitter jag med 117 nya personer som jag inte känner annat än till namnet.. Knappt det heller..
117 personer som den förra handläggaren slet hårt med o som den nuvarande efter 5 månaders vik lämnar med orden "man måste vara utvilad för att orka med det här området". Utvilad är ju det sista jag är som småbarnsmamma med Fibro..
Inte får man vila när man kommer hem heller, där väntar energisk 1 åring som vägrar att sova. Antingen somnar hon jätte sent eller så somnar hon tidigt o vaknar var 30 min/timme tills man själv går o lägger sig. Finns ingen tid till återhämtning innan man ska upp o jobba igen.
Så det här kan nog bli spännande!
Jag får se det som en utmaning!
Rätt inställning kan göra mycket ibland! En annan sak som också gör mycket är kollegorna, mina kollegor är toppen, de gamla har saknat mig o de nya verkar gulliga! Många kramar o handskakningar blev det.
Annars har dagen gått åt till att jaga vaktmästare för att återuppliva mitt passerkort, komma in i datorn, alla system o program.
Mitt parkeringstillstånd hade iaf kommit så att jag slipper gå o vrida på p skivan på lunchen.
Bloggar gör jag samtidigt som jag sitter i sängen hos liten som vaknat för 3 je gången sedan kl 19.30 för att slippa blogga mitt i natten som vanligt..
Nu är man tillbaka på banan igen..
Namaste! 🙏

Fantastiska möten o lyckoönskningar

 Igår fick vi äran att äntligen träffa polismannen som hjälpt mig en del i mitt sökande. 

Jag och Sid blev även intervjuade av tidningen Times of India som är en av Indiens största tidningar. 
Artikeln publicerades idag o var verkligen bra skriven. 

Blev för några timmar sedan stoppad av 2 män som sett o läst artikeln. 
De hälsade mig välkommen till Indien, ställde några frågor o önskade lycka till med mitt sökande o fortsatta resa. 

Imorgon blir det besök i High court för att se om de har min adoptions akt eller andra papper kring min adoption. Det kan bli en svettig process.. 😁 

På måndag åker vi till Sililguri för att träffa polismannen o Dr Mitra som har Dr Mitras Nursing home, stället jag tror att jag bodde på mina första 5 månader i livet innan jag kom till Kolkata. 

Känner att jag verkligen är här i rätt tid. 
Dr Mitra är 84 år gammal o hade jag väntat ytterligare på att komma hit så hade kanske även han o den info han eventuellt har hade gått i graven. 
Tara som tog hand om mig på SICW o socialarbetaren MRS Singh har gått bort för några år sedan o därmed även möjligheten till mer information. 
Åren går o jag har tiden emot mig. 
Det enda positiva med att tiden går är att även samhället förändras. 
Kanske skäms inte min mamma längre för att hon fick barn utanför äntenskapet. Kanske vågar hon träda fram i ljuset om jag skulle hitta henne. 

Indien levererar så här långt! 
Trots allt kaos, med alla människor o trafik så är Kolkata en fantastisk stad! 
God mat, vänliga människor o betoendeframkallande chaite.. 

Fortsättning följer... 

Jag har fattat det viktigaste beslutet i mitt liv

Har i många år velat fram o tillbaka. 

Velat men ändå inte. Inte vågat, för känslosamt, för jobbigt. 
Jag har väl inte varit redo till hundra förens nu.. Allting har ju sin tid. 
Min tid är nu. Jag jag är redo, hoppas jag.. Nu finns det ingen återvändo. 
Biljetter är bokade, visum ansökt o vaccin taget.. 
Jag har varirt splittrad i frågan men har alltid velat veta. 
Men vad är det jag vill veta egentligen? Finns det något mer att få reda på än det jag redan vet? 
Hur kommer jag att hantera svaren eller icke svaren.. 
Vad är det jag saknar? 

Efter 34 år har jag bestämt mig för att göra min  återresa. Återvända till mina rötter, Se vart jag kommer ifrån, vart mitt liv började o vart mitt liv kunde ha varit. 
Kanske få den där sista pusselbiten i livets pussel på plats, oavsett om jag hittar den eller inte. 

Det kommer bli min livs resa, både själsligt o fysiskt. Jag har under livets gång hittat mig själv o vem jag är. Nu är det dags att möta den jag kunde ha blivit. Lära känna en ny sida av mig själv. 

Till er som har eller ska adoptera. 
Det kommer kanske en dag då ditt barn kommer att börja ställa frågor, intressera sig för sitt ursprung. För hur svenska vi än är, hur små vi än var när vi kom hit så har vi en historia i bagaget. Våra liv har börjat med ett trauma, en separation. vi har på olika sätt förlorat det viktigaste i ett barns liv. Våra föräldrar. 
Några har ett namn, ett kort eller kanske minnen.  Vissa har ingenting. 

Därför ber jag er som har eller ska adoptera, den dagen ditt barn vill veta saker om sitt ursprung.. Dölj ingenting. Berätta det ni vet, visa bilder, gå igenom akten tillsammans med era barn. Bara för att vi börjar intressera oss för vårt ursprung, vår histora, våra rötter så behöver det inte betyda att vi är på väg bort från er. Att vi inte är nöjda med våra liv här. 
Vill era barn försöka hitta sina biologisla föräldrar, stötta dem i det. 
Det behöver inte betyda att de vill byta ut er eller att de kommer att älska dem mer om de skulle hitta dem. 
Mina föräldrar kommer alltid att varna mina föräldrar oavsett om jag hittar mina biologiska föräldrar eller inte. Ingenting kan ändra på det! 
Men att ha sina föräldrars stöd i den processen o de känslorna betyder mycket! 
Bli därför inte rädda eller förskräckta om era barn en dag vill försöka hitta dem som från början gav dem livet. 

Långt ifrån alla är intresserade av sitt ursprung.  Vi är alla olika o har olika behov av att få veta. 
Känner många som som säger att de har sin familj o sitt liv här o nöjda med det. Många vill inte gräva i det förflutna av olika anledningar. 
Vill poängtera att jag endast kan tala för mig själv. Jag kan bara sätta ord på mina känslor o mina tankar. Ingen annans. 
Adopterade är som sagt ingen homogen grupp. Vi har alla olika tankar o känslor kring vår adoption. 

I juni 1980 lämnade en mamma i Indien bort sin dotter. 34 år senare lämnar en mamma i Sverige sin dotter för att återvända o försöka hitta den sista pusselbiten i sitt livspussel. 
Är det inte ödets ironi? 

Höger, vänster framåt marsch

Dagen efter valet o reaktionerna är många o olika. 

Ett moln av oro verkar ligga som en dimma över Sverige. 

De flesta är oroliga för sd s ökning..

Många skriver idag på sociala medier att de är rädda för att gå ut, att de är ledsna över att 13% av svenska folket inte vill ha dem här. 

Barn med utländska föräldrar gråter o är oroliga att familjen ska splittras eftersom deras mamma o pappa är ifrån  olika länder.. Muslimer..Själva är de födda här i Sverige. De är oroliga för att de inte vet vem som hatar o vem som inte gör det. Kanske min fröken i skolan egentligen inte vill att jag ska vara här skriver någon. 

Människor med utländskt påbrå är oroliga för sin framtid o för sina barns framtid. För sin egen o sina barns trygghet. Så även jag.. 

Många känner ilska o sorg över att 13% vill förvägra dem rätten till en familj. Att adoptera barn, att gifta sig.. Att ha samma rättigheter som andra. 

Mitt i denna ilska, sorg o frustration kommer även oron över Sveriges framtid. Vad kommer hända nu, hur ska det bli med ny regering? 

En kompis funderar allvarligt på att flytta sin firma utomlands, en annan som är i fas 3 men inte räknas som ungdom är orolig över att hon kommer bli fortsatt arbetslös för att alla jobb kommer gå till ungdomar istället för till henne.. 

En barnfamilj som använt sig av Rut avdraget för att få livspusslet att gå ihop måste nu säga upp kvinnan som städar hos dem.. Vill poängtera att min kompis inte är ledsen över att förlora städhjälpen i sig, utan hon är ledsen att hon måste göra kvinnan arbetslös.. Hon talar inte så bra svenska o kommer att få svårt att hitta ett nytt jobb.. Denna barnfamilj är även oroliga för om de kan bo kvar i sitt hus pga fastighetsskatten. Huset är deras hobby. 

Många verkar också oroa sig över svenska kronans sjunkande värde, ökade skatter o ökad arbetslöshet. 

Samtidigt som vår nye stadminister uppger att ett samarbete nellan blockgränserna inte blir aktuellt så ökar spänningen ännu mer.. Inget samarbete mellan alliansen o de rödgröna, helst inte v heller. Hur ska han få ihop en stark regering? 

Hur ska han vinna tillbaka de väljare han förlorat som ist valt att missnöjes rösta på sd? 

Ökar arbetslösheten o vi går in i en ny finanskris så lär sd dubbla sina röster ännu mer till nästa val. 

Han måste se till att fler får jobb, inte bara ungdomar, skaffa en vattentät integrationspolitik o rädda Sveriges välfärd för att få sd att minska till nästa val. 

Om han nu tänker lägga fokus alls på att få ut sd ur rikstagen.. 

Vi kanske måste bortse ifrån om vi är höger, vänster, röda eller blåa o tillsammans ta steget att krossa rasismen?! 

Många har idag uttryckt sina åsikter om att sd ökade så kraftigt. 

Många har sagt upp bekantskapen med vänner som röstat på sd. 

Bra tycker vissa, löjligt o odemokratiskt tycker andra.. 

Så här svarade jag angående om det är löjligt eller inte att ta bort vänner som röstar på sd.. 

"Det kan tyckas löjligt att man tar bort vänner som röstar på sd, med är också lätt för vita etniska svenskar att tänka så.. Det är inte ni som är rädda när ni går ut, det är inte era barn som får lida, det är inte ni som utsätts för rasism  o hat.. 

Det är inte ni som får skulden, eller nedlåtande blickar från folk. 

Det är inte er sd politikerna kallar parasiter, halvmänniskor o jävla aphuvuden.

Det är inre er de önskar att de i yttrandefrihetens namn får skrika neger efter på stan.. 

Det är inte er de vill se bli tvångssteriliserade. 

Det är inte er de jagar med järnrör o kallar jävla babbe.. 

Däremot riskerar jag att utsättas för allt det där. Min dotter riskerar att utsättas för det där. 

Det hinner bli ett val till innan min tjej börjar skolan. Jag vet att sd vill ha klassindelning efter etnicitet. Ska min dotters hudfärg o ras avgöra i vilken skola o klass hon får gå i? Vilka möjligheter hon ska ha i framtiden? 

Ska jag ha vänner som röstar på ett parti som önskar att de får skrika neger efter mig på stan? 

Ska jag ha vänner som stöttar ett parti som inte vill ha mig i Sverige, som inte vill ha hit mörkhyade adoptivbarn? 

Som vill utsätta mig o min dotter för diskriminering? 

Hur många svarta tror ni har vänner som är medlemmar i KKK, eller har vänner som öppet säger att de tycker apartheid var ett jäkla bra system? 

Sd s hat mot mig är personligt, därför vill jag inte ha sk vänner som stöttar ett parti som vill diskriminera alt kasta ut mig o min dotter ur Sverige! 

Löjligt eller inte, men så känner jag inför det hela!" 

Det kanske inte bekommer er att era vänner blir kallade för neger eller känner sig otrygga i samhället. Det kanske inte bekommer er att dina vänners barn riskerar att utsättas för våld o hat pga sin hudfärg eller bakgrund? 

Om det hade varit tvärt om? Om jag haft ovannämnda åsikter om dig o röstat på ett parti där hatet var riktat mot dig o dina barn, din familj.. Om jag röstat på ett parti som hatar vita människor... Hade du velat vara min vän då? 

Äldre inlägg