Röda rummet

Tänk att det fortfarande finns män som tror på könsbiologi.
Fick erfara detta i en diskussion om att kvinnor har lägre lön än män för lika arbete.
Som vanligt en massa män som skulle tala om för kvinnorna varför det var så.. De hade även svaret på lösningen på problemet, som i vanlig ordning gick ut på att kvinnor ska ändra på sitt beteende o välja mansdominerade yrken om vi nu var så missnöjda med lönen..
Visst fine, sitt ensam på akuten med din hjärtinfarkt då, eller vårda dig själv på sjukhuset. Någon personal lär du ju inte hitta eftersom du uppmanar oss till att byta yrke till något mansdominerat..
Jag tror på könsbiologi lika lite som jag tror på rasbiologi.
Skillnaden ligger inte i könet utan har med samhället o uppfostran att göra!
Ta en titt på hur det ser ut i samhället, på förskolor, skolor o arbetsplatser.
Behandlas flickor o pojkar likadant i klassrummet, får flickor lika mycket tid och uppmärksamhet?
Får flickor bete sig på samma sätt som pojkar?
Har flickor o pojkar samma "krav" på sig i samhället när det gäller utseende o beteende?
Tjejer har fortfarande "skinn på näsan" om de lyckats hävda sig på något vis. Killar är kaxiga medan tjejer är näbbiga när de framför sitt missnöje, gärna i kombination med frågan "har du mens eller?"
Varför är det ingen som säger till killar "vad kaxig du är, har du spermastockning eller" ?
Åter till lönediskussionen:
En av könsbiologerna hävdade att "Män väljer yrke utefter lön o kvinnor utefter intresse, kvinnor tar inte heller risker i lika stor utsträckning som män".. är det då något biologiskt fel på män som väljer jobb utifrån intresse o inte inkomst o män som inte tar några risker? Är de mindre manliga då?
Saker o ting blir manligt o kvinnligt för att vi människor o samhället har gjort det till manligt respektive kvinnligt.
Annan åsikt: Kvinnor är bättre på omvårdnad än män" Så en kvinnlig undersköterska eller sjuksköterska ger dig bättre vård än en manlig av samma yrkeskategori pga kön?
Du tror inte att det kan vara så att flickor redan från tidig ålder får lära sig att passa upp o ta hand om andra, hjälpa till hemma o ta ansvar?!
Ledsen men jag tycker inte kvinnor är bättre på omvårdnad pga köns tillhörighet. Jag tycker inte heller att kvinnor ska behöva byta yrkeskarriär för att få likvärdig lön som män. Det är inte en lösning på problemet..
Hamnade i en annan tråd om någon stackars kvinna som inte kunde hitta bikini i vanliga butiker för att bysten var för stor..
Även i den diskussionen kom männen med sina goda råd o tips om hur kvinnan kunde lösa problemet. Hon kan tex banta eller bara gå ner lite i vikt så blir brösten mindre. Eller bara sluta titta i butiker som bara säljer bh ar för de som omfattas av normen.
Någon tyckte inte ens att det var ett problem eftersom hon kan välja att göra något åt det. Eller bästa lösningen av alla, hon kan operera brösten till lagom storlek om hon nu har problem med att de inte får plats i en normstor bh.
Tack kära män men återkom när ni själva har bröst eller fått lägre lön än en kvinnlig kollega pga eran snopp.
O sluta tala om för kvinnor att de ska ändra på sitt beteende eller kroppar för att inte bli diskriminerande eller stöta på kroppsrelaterade problem som ni själva aldrig kommer att erfara!
Det finns faktiskt kvinnor som inte tänker ändra sitt beteende eller byta yrkeskarriär för att passa in i ert patriarkaliska samhälle. Inte heller plastikoperera sig eller banta för att kunna hitta en bh. Bara för att ni inte ser eller upplever problemet själva betyder det inte att det inte är ett problem för oss som har bröst o lägre lön!
Skulle vi ha en diskussion om mensskydd så skulle det säkert dyka upp en massa män med briljanta idéer som att vi ska ta en Alvedon eller operera bort livmodern så vi slipper ha mens!

Vi har ett problem. Det är samma sak varje år..
Det blir sommar o folk har semester, härligt! Många ser fram emot att vara lediga, vissa tar semester i huvudet sista veckan på jobbet.. Så även jag.. I mina tankar är jag redan ledig, men verkligheten ser helt annorlunda ut.
Semester inom socialtjänsten innebär en period fylld av stress..
Handläggare ska ersätta varandra, påbörjade ärenden ska avslutas o självklart kan det dyka upp aluta saker hela tiden. Nöden o behoven tar inte semester o vi är redan för lite personal.
Ist för att jag får trappa ner takten o förbereda mig på att vara ledig så trampar jag gasen i botten o kör stenhårt sista två veckorna. Det var länge sedan jag kände mig så stressad.. Jag har tom fått sömnproblem o symtom på magkatarr under dessa två veckor över stressen att gå på ledighet..
Med ansvar för både mina egna o en kollegas ärenden så har jag en del att göra.. Denna vecka har jag bara ägnat mig åt min kollegas ärenden. Fick en akut sak att göra idag som jag blev tvungen att hinna klart innan jag hick hem.
Imorgon är sista dagen o jag får ont i magen över att veta att jag måste bli klar med det som är påbörjat. Gud vet hur länge jag blir sittandes på kontoret innan jag kan stänga igen aktskåpet med gott samvete. I vanliga fall slutar vi kl 15.15 på fredagar.. Är glad om jag är hemma innan kl 20 imorgon. Sista dagen på jobbet innan man går på semester ska man kanske kunna unna sig att gå hem lite tidigare, inte behöva sitta o jobba över i 4 timmar med ont i magen över att man måste bli klar..
Vi måste få mer resurser till Socialtjänsten, se till att folk stannar kvar o inte säger upp sig för att de går på knäna eller för att det är det ända sättet att få upp lönen.
Vi är i samma situation som sjukvården..
Vad vore Sverige utan sjukvård o en fungerande socialtjänst?
Vem ska ta hand om alla sjuka? Vem ska se till att äldre får hjälp?
Att människor i utsatta livssituationer får stöd o hjälp? Vem ska ta hand om medborgarna o deras hälsa om alla säger upp sig?
Sjukvården o socialtjänsten är två sjunkande skepp som ironiskt nog är beroende av ett gott samarbete sinsemellan.
Vad gör några veckors ledighet för nytta om man ska leva i konstant stress resten av året o några veckor innan semarern? Även att komma tillbaka efter ledigheten är stressigt eftersom man inte vet vad man kommer tillbaka till. Förhoppningsvis är det lugnt på mitt område så att min ersättare kan pyssla på med sina egna ärenden.
Med eller utan stress så önskar jag er alla en skön semester, det tänker iaf jag ha!

Att leva med Fibro kan verkligen ställa till det ibland, till o med när det kommer till kläder..
Ibland gör kroppen eller snarare huden så ont att det är smärtsamt att ha kläder på sig.
Även vi som har Fibro vill klä oss snyggt men det är inte alltid så lätt då tajta jeans kan göra väldigt ont. Sömmar o knappar skaver mot en hud som redan bränner som eld. Tyget skaver o man vill bara krypa i ett par mjukisbyxor!
Har man som jag ett jobb på en myndighet kan man inte komma i pösiga mjukisbyxor o en hoodtröja även om kroppen ibland skulle vilja det..
Jag har hittat en lösning som passar mig, leggings/jeggings!
De har mjuka sömmar o inga knappar som skaver,sitter tajt, snyggt o är sköna att ha på sig. Vissa ser ut som riktiga jeans o kan bäras med alla sorters skor. Vad man vill ha på överkroppen beror på smak, men allt ifrån linne, pikétröjor o toppar funkar!
Mina senaste jeggings köpte jag på Tvins, de är lite fodrade på insidan så de funkar även när det är lite kallare ute. Med ett par stövlar till så ser man ingen skillnad.
Jag har alltid haft problem att hitta kläder. Speciellt byxor.
När jag var yngre fick jag köpa barnbyxor långt upp i tonåren. Allt annat var för stort.
Idag är allt fortfarande för långt o jag är för oproportionerlig..
För tjock mage o för smala ben..
Så om jag hittar ett par snygga byxor som sitter bra över ben o rumpa så får jag inte igen dem i midjan o tar jag en storlek större så är de förstora i midjan.
Har man en sjukdom som innebär smärta o en oproportionerlig kropp så får man hitta sina lösningar.
Jag har äntligen hittat en stil som passar mig, min kropp o min smärta!
Jag har aldrig varit någon modeslav utan klär mig hellre i något jag tycker är skönt än det som anses vara det senaste o mest moderna..
Har du några problem med kläder?
Hur har du löst det?
Tar gärna emot tips!