En gång var jag social. Jag hade ett rikt socialt liv. Jag älskade att träffa folk o var mer ute än hemma. Jag levde ett "Sex and the city" liv fast mindre glamoröst förstås.. :)

Varje dag träffade jag "mina tjejer" o vi satt hela dagarna på vårt favorit ställe. På helgen var det fest i dagarna två o på söndagen träffades vi för att summera helgen.

Bäst av allt var att man orkade detta, man njöt av livet o tyckte att det var roligt att leva.

Inte för att jag tycker att det är tråkigt att leva nu, det är bara mer jobbigt o smärtsamt.

Trötthet och smärta om vartannat.

Jag vill så gärna vara social men det tar samtidigt emot.

I helgen lämnade vi bort liten till farmor för att åka in till stan o gå på Spökvandring o middag.

Något jag sett fram emot länge. Vi möttes upp inne i Gamla stan. Gruppen var stor o det var mycket andra ljud runt omkring. Allt ifrån andra människor som pratade till gatumusikanter. Fick spetsa mina fibroöron ordentligt för att höra vad som sades.

Sedan gick vi runt där i Gamla stan o fick en spöklik lektion i Svensk historia. Insåg att jag glömt det mesta sedan skoltiden. Vem var intresserad av alla dessa gamla kungar o maktgubbar på den tiden? Nu tycker jag att det är intressant o ångrar som mycket annat att jag inte satsade mer på det i skolan. Men men, tur det finns internet så att man kan läsa sig till det man vill nuförtiden!

Efter rundvandringen var det dags för middag. Supergott o mer ansträngning för hjärnan. Vi hamnade i trevligt sällskap o började snart att prata med varandra vid bordet.

Redan under middagen kom huvudvärken krypandes. Ryggen o knäna värkte efter att ha knallat runt bland kullerstenarna o backarna. Då pratar vi ändå "guidad tur tempo" o ingen rask promenad. Glömde min sjal gjorde jag också så  idag sitter jag här med nackspärr och övriga krämpor till följd av för tunn jacka, lite blåst o några timmars social aktivitet.

Förr var det bara att göra saker. Jag kastade mig in allt som jag tyckte var roligt. Idag måste jag tänka o fundera innan. Är detta så pass roligt att jag är beredd att betala priset?

Att känna mig överkörd av en ångvält o vara trött som en zombie i dagar, ibland veckor efter?  

Jag vill vara social, har många gånger tänkt att jag ska ta mig ner till centrum o gå på öppna förskolan med A. Men jag orkar inte, det är ett bestyr att packa ihop hennes saker, in med henne i bilen, ut med henne ur bilen, in dit o sitta där o vara social.. Massa med intryck o ljud. Efter en sån sak är jag helt slut, inte kan man bara lägga sig o vila en stund när man kommer hem heller. A kräver uppmärksamhet hela tiden.

Men det är synd, jag tror att A hade tyckt det var roligt att träffa andra barn. Nu gör hon ju det iaf, eftersom vi känner andra som har barn som tur är.

Allt har ett pris, att ta sig ut på en promenad, att ta en fika, att äta middag med vänner eller ute. Inga sociala aktivitetet utan konsekvenser. Låter säkert helt galet för en frisk människa men sån är verkligheten för en annan.

Alla dessa intryck, ljud, fysisk ansträngning, koncentration på vad andra säger gör mig helt slut.

Att åka kommunalt är en pärs. Alla dessa människor, trängsel, tänk om jag måste stå upp hela vägen. Får nästan ångest av att tänka tanken, vet ju hur kroppen mår efter att ha stått upp en längre tid. Är det dessutom en massa människor som pratar runt omkring blir det ännu värre. Dessutom är jag för kort för sätena på bussen, pendeln o T banan så sitter jag ner får jag ont i knäna eftersom jag får sitta i dingla med benen. Inte når jag upp till de där handtagen i taket heller så jag får stå där o fladdra som en vante  :(

Alltid denna eftertänksamhet.. Är det värt det?

Håller jag på att ofrivilligt förvandlas till en enstöring? Mår jag egentligen bättre av att sitta här hemma i min ensamhet som en enstöring eller ska jag offra mig för att ta mig ut lite oftare trots priset jag får betala för att ha ett socialt o innehållsrikt liv?