Visar inlägg taggade med Socialtjänsten

Tillbaka till bloggens startsida

Nöden o behoven tar inte semester

Vi har ett problem. Det är samma sak varje år..
Det blir sommar o folk har semester, härligt! Många ser fram emot att vara lediga, vissa tar semester i huvudet sista veckan på jobbet.. Så även jag.. I mina tankar är jag redan ledig, men verkligheten ser helt annorlunda ut.
Semester inom socialtjänsten innebär en period fylld av stress..
Handläggare ska ersätta varandra, påbörjade ärenden ska avslutas o självklart kan det dyka upp aluta saker hela tiden. Nöden o behoven tar inte semester o vi är redan för lite personal.
Ist för att jag får trappa ner takten o förbereda mig på att vara ledig så trampar jag gasen i botten o kör stenhårt sista två veckorna. Det var länge sedan jag kände mig så stressad.. Jag har tom fått sömnproblem o symtom på magkatarr under dessa två veckor över stressen att gå på ledighet..
Med ansvar för både mina egna o en kollegas ärenden så har jag en del att göra.. Denna vecka har jag bara ägnat mig åt min kollegas ärenden. Fick en akut sak att göra idag som jag blev tvungen att hinna klart innan jag hick hem.
Imorgon är sista dagen o jag får ont i magen över att veta att jag måste bli klar med det som är påbörjat. Gud vet hur länge jag blir sittandes på kontoret innan jag kan stänga igen aktskåpet med gott samvete. I vanliga fall slutar vi kl 15.15 på fredagar.. Är glad om jag är hemma innan kl 20 imorgon. Sista dagen på jobbet innan man går på semester ska man kanske kunna unna sig att gå hem lite tidigare, inte behöva sitta o jobba över i 4 timmar med ont i magen över att man måste bli klar..
Vi måste få mer resurser till Socialtjänsten, se till att folk stannar kvar o inte säger upp sig för att de går på knäna eller för att det är det ända sättet att få upp lönen.
Vi är i samma situation som sjukvården..
Vad vore Sverige utan sjukvård o en fungerande socialtjänst?
Vem ska ta hand om alla sjuka? Vem ska se till att äldre får hjälp?
Att människor i utsatta livssituationer får stöd o hjälp? Vem ska ta hand om medborgarna o deras hälsa om alla säger upp sig?
Sjukvården o socialtjänsten är två sjunkande skepp som ironiskt nog är beroende av ett gott samarbete sinsemellan.
Vad gör några veckors ledighet för nytta om man ska leva i konstant stress resten av året o några veckor innan semarern? Även att komma tillbaka efter ledigheten är stressigt eftersom man inte vet vad man kommer tillbaka till. Förhoppningsvis är det lugnt på mitt område så att min ersättare kan pyssla på med sina egna ärenden.
Med eller utan stress så önskar jag er alla en skön semester, det tänker iaf jag ha!

Lite hot får ni ju stå ut med

Ja, rubriken är ett delcitat från en polisman efter att en kollega anmält att hen blivit hotad av anhöriga till en av sina klienter.
Så som socialsekreterare ska man alltså finna sig i att bli hotad, det ingår i våra arbetsuppgifter o är en naturlig del av vårt arbete med människor i behov av hjälpinsatser av kommunen.. Eller med anhöriga med behov av hjälpinsatser..
För hoten kommer inte allt för sällan från anhöriga som tror att de hjälper sina nära o kära genom att hota eller på annat sätt hindra handläggaren ifrån att göra en rättssäker bedömning o utredning av den hjälpbehövandes situation.
Att ta emot hot o personliga påhopp för att man ställer fel frågor, fattar ett avslagsbeslut eller helt enkelt givit information på ett sätt som inte passar den anhörige är alltså helt ok o en del av mitt jobb som socialsekreterare..
På de flesta sjukhus finns skyltar uppsatta att allt våld polisanmäls o att det råder nolltolerans mot hot oavsett vad för hot det rör sig om.. Men detta gäller alltså inte socialsekreterare på socialtjänsten.
Vad är det som är värre att hota en sjuksköterska än en socialsekreterare?
Jag kan inte minnas att det står skrivet i mitt anställningsavtal att det ingår i mina arbetsuppgifter att bli hotad,idiotförklarad o bli bemött på ett icke respektfullt sätt på arbetstid.
Är det inte en fråga om säkerhet o arbetsmiljö?
Varför är det viktigare att trygga vårdpersonalens säkerhet o inte personalen på en svensk myndighet?
Hur mycket ska vi socialsekreterare stå ut med?
Vart går gränsen för hur illa man får bete sig mot en myndighetsperson som har i uppgift att utreda, handlägga o delge beslut i frågan om rätt till bistånd från kommunen?
Är det mer ok att kalla en socialsekreterare för inkompetent idiot än en undersköterska eller sjuksköterska?
Är det mer ok för anhöriga att skrika att en socialsekreterare på en myndighet är inkompetent, dum i huvudet o att ett byte av handläggare genast måste ske för att tilliten är förstörd på grund av ett negativt beslut än att skrika på en sjuksköterska på akuten att denne är inkompetent, dum i huvudet o genast kalla dit en annan sjuksköterska som är kompetent o kan sitt jobb?
Har man som patient rätt att säga till sjuksköterskan på akuten att "jag vill inte ha dig som sjuksköterska för jag anser att du är värdelös, jag har ingen tillit för dig o jag vill att du skickar hit en bra o kompetent sköterska som kan sitt jobb"?
Ja uppenbarligen eftersom det ingår i mina åtaganden att bli hotad, bli otrevligt bemött o få min kompetens ifrågasatt, medan det för sjukvårdspersonalen skyltas öppet med en nolltolerans om all form av våld o hot.
Visst får man ha i åtanke att det är en stressande o påfrestande situation för anhöriga o den som är i behov av hjälp men det ger en ändå inte rätt att uppföra sig hur som helst.
Jag skulle aldrig ringa o hota min läkare för att hen inte skriver ut just den medicin jag vill ha, eller kalla läkaren för lat idiot för att hen inte har en ledig tid just när det passar mig.
Jag skulle heller inte ringa o skrika att min tandläkare är inkompetent för att jag får tandvärk 1 v efter att jag varit där.
Jag skulle inte ta mig tid att ringa runt till ett helt sjukhus o skrika o gapa för att jag får vänta på en operation.
Visst kan man o har rätt att framföra sitt missnöje men på ett respektfullt sätt.
Att inleda ett samtal med ett "hur i helvete kan du..." Eller direkt gå till personangrepp, hota eller skrika att personen är en inkompetent idiot är aldrig ok oavsett om du pratar med en läkare, en socialsekreterare, en sköterska på akuten, en kassör på ICA, en busschaufför, en servitris på krogen eller en förskolelärare.
Lika lite som man har rätt att hota andra människor på stan har man rätt att hota andra människor i tjänsten.
Jag accepterar inte att bli respektlöst behandlad o hotad i mitt privatliv, varför ska jag behöva acceptera det på jobbet?
När kommer nolltoleransen mot hot o våld nå svenska myndigheter?
När ska socialsekreterare få känna sig trygga på jobbet?
När ska jag få byta ut mitt överfallslarm mot en skylt där det står att det råder nolltolerans mot all form av våld o hot om våld mot mig som socialsekreterare o att allt våld o hot om våld kommer att polisanmälas?

Utskällning o beröm

Första arbetsveckan är över. Jag har kastats in i jobbet som att jag aldrig varit borta.
Har redan varit på uppföljningsmöte,fattat beslut i ärenden som jag egentligen inte ska ta över förens 1 a mars. Blivit utskälld,idiotförklarad o fått beröm av chefen för bra handläggning. Fått lovord o ursäkter för vad jag fick komma tillbaka till..
Utskällningar o idiotförklaringar är inget jag tar personligen. Tycker mest synd om bittra o sura människor som aldrig kan se någonting bra o vackert i livet. Deras förlust inte min, men synd att folk ska behöva må så dåligt att de måste ta ut sin ångest på andra.
Min existensiella överlevnad hänger inte på huruvida folk tycker om mig eller inte.. Därför lägger jag ingen vikt vid vad anhöriga eller andra skriker i telefonen.
Mitt jobb går inte ut på att bli omtyckt av söner,döttrar,fastrar,farbröder eller andra släktingar, mitt jobb går ut på att utreda o handlägga rätten till bistånd utifrån lagar o regler på ett rättssäkert sätt.
Rivstart har det blivit men något annat hade jag inte förväntat mig.
Flexen visade 3,5 timme plus när jag flexade ut idag.
Trots stressig vecka så är jag lugn o tar en sak i taget.
Jag har ju lovat mig själv att jag är den viktigaste människan i mitt liv detta år.
Ingen mening att hetsa upp sig!
Atmosfären på jobbet är också lugn o det känns som ett nytt ställe trots att alla har mycket att göra o är stressade.
Det är en helt annan miljö än när jag gick..
Jag känner mig också som en ny människa!
Nu har jag varvat ner, spenderat tid med A, ätit god middag o tagit en varm o avslappnande bastu.
Återstår att torka håret, krypa ner i sängen o förhoppningsvis sova sig i form inför morgondagens lunchdejt med mina förra kollegor.

Käftsmällar o kramkalas

Första dagen på jobbet är avklarad o dagen bjöd på både positiva o negativa överraskningar. Anlände till kontoret tio minuter för tidigt för att inse att mitt passerkort inte funkar längre så där stod jag i det underbara vädret o väntade på att någon vänlig själ skulle ha barmhärtighet att släppa in mig.. Men jag fick ju stå under tak iaf! Nästa bakslag kom när jag lite stel, frusen o dödstrött tänkt att ta mig en uppiggande kopp kaffe.. Ni vet den där koppen som är livsavgörande för att man ska överleva förmiddagen en måndagsmorgon på kontoret?! Men just idag, denna måndag så var Kaffemaskinen var trasig... Katastrof är en bra beskrivning för den upplevelsen... Fick ta ett glas vatten ist. Efter kaffebesvikelsen kom nästa lite mindre roliga nyhet.. Mina nya ärenden. Jag hade hoppats på att få tillbaka mina gamla, men samtidigt visste jag att det säkert inte blir så eftersom jag varit borta så länge. Så nu sitter jag med 117 nya personer som jag inte känner annat än till namnet.. Knappt det heller.. 117 personer som den förra handläggaren slet hårt med o som den nuvarande efter 5 månaders vik lämnar med orden "man måste vara utvilad för att orka med det här området". Utvilad är ju det sista jag är som småbarnsmamma med Fibro.. Inte får man vila när man kommer hem heller, där väntar energisk 1 åring som vägrar att sova. Antingen somnar hon jätte sent eller så somnar hon tidigt o vaknar var 30 min/timme tills man själv går o lägger sig. Finns ingen tid till återhämtning innan man ska upp o jobba igen. Så det här kan nog bli spännande! Jag får se det som en utmaning! Rätt inställning kan göra mycket ibland! En annan sak som också gör mycket är kollegorna, mina kollegor är toppen, de gamla har saknat mig o de nya verkar gulliga! Många kramar o handskakningar blev det. Annars har dagen gått åt till att jaga vaktmästare för att återuppliva mitt passerkort, komma in i datorn, alla system o program. Mitt parkeringstillstånd hade iaf kommit så att jag slipper gå o vrida på p skivan på lunchen. Bloggar gör jag samtidigt som jag sitter i sängen hos liten som vaknat för 3 je gången sedan kl 19.30 för att slippa blogga mitt i natten som vanligt.. Nu är man tillbaka på banan igen.. Namaste! 🙏

Käftsmällar o kramkalas

Första dagen på jobbet är avklarad o dagen bjöd på både positiva o negativa överraskningar.
Anlände till kontoret tio minuter för tidigt för att inse att mitt passerkort inte funkar längre så där stod jag i det underbara vädret o väntade på att någon vänlig själ skulle ha barmhärtighet att släppa in mig.. Men jag fick ju stå under tak iaf!
Nästa bakslag kom när jag lite stel, frusen o dödstrött tänkt att ta mig en uppiggande kopp kaffe.. Ni vet den där koppen som är livsavgörande för att man ska överleva förmiddagen en måndagsmorgon på kontoret?!
Men just idag, denna måndag så var Kaffemaskinen var trasig...
Katastrof är en bra beskrivning för den upplevelsen...
Fick ta ett glas vatten ist.
Efter kaffebesvikelsen kom nästa lite mindre roliga nyhet.. Mina nya ärenden. Jag hade hoppats på att få tillbaka mina gamla, men samtidigt visste jag att det säkert inte blir så eftersom jag varit borta så länge.
Så nu sitter jag med 117 nya personer som jag inte känner annat än till namnet.. Knappt det heller..
117 personer som den förra handläggaren slet hårt med o som den nuvarande efter 5 månaders vik lämnar med orden "man måste vara utvilad för att orka med det här området". Utvilad är ju det sista jag är som småbarnsmamma med Fibro..
Inte får man vila när man kommer hem heller, där väntar energisk 1 åring som vägrar att sova. Antingen somnar hon jätte sent eller så somnar hon tidigt o vaknar var 30 min/timme tills man själv går o lägger sig. Finns ingen tid till återhämtning innan man ska upp o jobba igen.
Så det här kan nog bli spännande!
Jag får se det som en utmaning!
Rätt inställning kan göra mycket ibland! En annan sak som också gör mycket är kollegorna, mina kollegor är toppen, de gamla har saknat mig o de nya verkar gulliga! Många kramar o handskakningar blev det.
Annars har dagen gått åt till att jaga vaktmästare för att återuppliva mitt passerkort, komma in i datorn, alla system o program.
Mitt parkeringstillstånd hade iaf kommit så att jag slipper gå o vrida på p skivan på lunchen.
Bloggar gör jag samtidigt som jag sitter i sängen hos liten som vaknat för 3 je gången sedan kl 19.30 för att slippa blogga mitt i natten som vanligt..
Nu är man tillbaka på banan igen..
Namaste! 🙏

Äldre inlägg