Röda rummet

Har ni känt den där känslan som uppstår när två främmande människor som befinner sig på samma känslomässiga plan möts i någon slags själslig symbios?
Det har jag. Häromdagen på ett möte där det inte alls var meningen att jag skulle bli för känslomässigt involverad.
Det var tänkt att vara ett möte mellan en myndighetsperson o en klient.
Ett möte där jag som yrkesperson ska hålla i trådarna o vara en professionell samtalsledare.
Men riktigt så blev det inte..
Istället möttes två främmande själar i sorg i någon slags konstig osynlig känslosymbios.
Klienten var precis som jag mitt uppe i ett sorgarbete.
Hen har förlorat sina nära o kära o jag en älskad vän.
Hen delgav mig sin historia. Jag blev påmind om att hen skulle behövt min avlidne vän som även väglett mig genom sorgbearbetning. Hade min vän fortfarande varit frisk o vid liv hade jag gett hennes nummer om hen hade velat.
Vi pratade om sorg, döden, tårar o bearbetning av sorgen. Om vikten att få vara ledsen o att få läka i sin egen takt.
Hen var precis som jag innan jag fick hjälp av min vän. Uttryckte precis samma saker som jag själv gjorde innan jag kom i kontakt med mina egna känslor, innan jag fann modet att våga stanna i dem o hantera dem istället för att fly ifrån dem.
Så där satt vi, två främlingar, en myndighetsperson o en klient med varsin sorg. Hen grät o jag grät. Hen över sin sorg o jag över min, men även av medkänsla för denna människa som förlorat så mycket av sitt liv. Jag kände en konstig lättnad över att lite förtäckt få släppa lite på mina egna privata känslor.
Tack hen för att jag fick ta del av din historia o dela din sorg med dig i ett så annorlunda men vackert möte.
När orden tagit slut o tårarna slutat att rinna så avslutade vi mötet med en varm kram.
Känslomässigt omtumlad lämnade jag lokalen o fick ut. Passerade en kyrka vars kör just då sjöng Jill Jonssons "Kärleken är", ni vet om ängeln som flög förbi mot himmelen så fri men som lämnade sitt leende på vår jord.
Jag vet vilka änglar det var som flög förbi o jag är säker på att de log på väg upp till sin himmel.
 

Jag fick ett pm på Facebook från en främmande man som som skrev att han hört om min historia o tyckte den var sorglig.
Sorglig för vem?
För honom, mig, min bio mamma eller bara rent allmänt?
Det ligger alltid en sorg bakom varje adoption. En mamma som av olika anledningar måste ge upp sitt barn, ett barn som förlorar sina föräldrar.
Ett smärtsamt farväl o livslång värk i hjärtat.
I mitt fall omfattar adoptionen även mycket glädje.
Mina föräldrar fick efter fem års väntan ett efterlängtat barn. Jag fick ett hem, en familj o en framtid i ett land där jag fått växa upp i trygghet, fred o harmoni.
Jag fick möjlighet att gå i skolan, lära mig läsa, skriva o skaffa mig en utbildning.
Jag har fått massor av kärlek o positiva minnen från min barndom. Jag har upplevt både lycka o sorg på många plan, precis som alla andra har i sina liv.
Kanske ligger det inte bara sorg i min bio mammans hjärta heller. Hon har det kanske bra idag, lever ett liv hon inte kunnat om hon behållt mig.. Även hon har kanske fått en ny chans i livet. Kanske har hon en ny familj där hon nu har möjlighet att på bästa sätt ta hand om sina barn till skillnad från då.
Vad jag vet så har mina föräldrar aldrig varit bittra över att de inte kunde få bio barn.
Så för vem är min historia sorglig?
Ibland går sorg o lycka hand i hand.
Min bio mammas sorg för 35 år sedan då hon valde att lämna bort mig blev istället mina föräldrars största lycka då de väntat i många år på att bli föräldrar.
Min sorg över att ha förlorat min bio mamma (som jag inte minns) har gått från sorg o hat, till glädje o tacksamhet. Jag är glad för att jag har fått en fin familj, en bra barndom o uppväxt. Tacksam för allt jag fått i livet som jag aldrig skulle ha haft möjlighet till om jag blivit kvar i Indien.
Så hur sorglig är min historia egentligen o för vem?
Är en historia sorglig även om den har ett lyckligt slut?

En dag om året uppmuntras vi till att visa kärlek till andra.
Det ska köpas presenter, skickas kort o köpas blommor till de vi bryr oss om..
En dag på 365 dagar vill samhället att vi visar vår kärlek till våra män,fruar,flick/pojkvänner o våra vänner o butikerna vill så klart att vi spenderar hutlöst mycket pengar på våra gåvor..
Borde vi inte visa vår kärlek till våra nära o kära o andra medmänniskor varje dag året om utan att göra ett stort jippo av det hela?
Måste man visa sin kärlek genom att köpa dyra presenter?
Borde inte kärleken ha en naturlig del i våra liv utan att kosta pengar?
När jag var yngre o singel så var alla hjärtans dag en dag då jag kände mig ensam,ledsen o på något sätt utanför.
I avsaknad på någon att fira med så gick jag ist på krogen med en vän o dränkte mina sorger.. Där satt vi, två olyckliga tjejer i 20 års åldern på en krog med varsin drink samtalandes om våra tragiska liv o brustna hjärtan som aldrig skulle bli hela igen.
Våra hjärtan läkte sakta men säkert o betydelsen av alla hjärtans dag bleknade med åren.
Idag firar jag inte kärlekens dag fast jag har någon att fira med.
Det känns inte så viktigt längre.
Kärleken o uppskattningen av våra nära o kära är viktig året om, inte vara en dag per år, o den borde vara gratis!
Vad har du för relation till alla hjärtans dag?